Han visar respekt – med ett psykkrig

Wennman: När Sir Alex Ferguson är t y s t ska du ta det som en förolämpning – inte nu

derbyhets Inför Manchesterderbyt på söndag inleder Sir Alex Ferguson ett psykkrig. City-tränaren Mark Hughes rycker på axlarna. ”Det är ju lite smickrande att han är upprörd”, säger Hughes.
Foto: Foto: AP
derbyhets Inför Manchesterderbyt på söndag inleder Sir Alex Ferguson ett psykkrig. City-tränaren Mark Hughes rycker på axlarna. ”Det är ju lite smickrande att han är upprörd”, säger Hughes.
SPORTBLADET

LONDON. Ordet för dagen är alltså ”cocky”. Betyder ”kaxig”.

Manchester Uniteds Sir Alex Ferguson säger att Manchester City blivit cocky på sistone och drar på så vis igång en provocerande debatt om vem som har rätt att vara kaxig i stan just nu.

Och när blev du ödmjuk då, Sir Alex?

Mark Hughes – Fergusons senaste måltavla.
Mark Hughes – Fergusons senaste måltavla.

Det kanske ligger ett Manchester-gate i luften här. Eller ett derby-gate. Eller ett Fergie-gate, ett Hughes-gate eller vilket ”gate” som helst.

Det som en gång i tiden hette Watergate och blev en slags benämning på ”märkliga fall” har undan för undan tagit sin plats i idrotten också.

Bloodgate och hermafroditgate

Bara den senaste tiden har vi haft Bloodgate (han som plockade upp en blodampull ur rugbystrumpan och bet sönder den för att spela skadad), Crashgate (han som krockade F1-bilen avsiktligt), Adebayourgate (han som firade osmakligt och sparkade en gammal lagkompis i ansiktet), Eduardogate (han som filmade så tydligt att fotbollsvärlden spydde, sen fick sin avstängning upphävd) och Hermafroditgate (han/hon som vann ett lopp i friidrotts-VM).

Det hade varit en poäng om jag suttit i Notting Hill Gate och skrivit det. Men det gör jag inte. Jag sitter några kvarter därifrån med blåljus blinkande in genom mina persienner och ser poliser och ambulansmän bära ut svarta plastsäckar från en portgång i västra Kensington. Jag vill fan inte veta vad det är i dom där säckarna.

Däremot vill jag gärna veta hur Sir Alex Ferguson tänker.

United tar emot City på Old Trafford i morgon, halv tre svensk tid, och det kunde varit ett Manchesterderby som så många andra under senare år.

En mästare mot en uppstickare, en sån där match som det var under Svennis tid i City: okej då, vinn derbyna då om det är så jädra viktigt, vi i United tar ändå hem både ligaguldet och Champions League. Ungefär så.

Men det ligger nåt annat i luften nu.

– City betedde sig arrogant och kaxigt när de satte upp en stor bild på Tevez med orden ”Welcome to Manchester” i stadskärnan. Men Tevez är inte en spelare jag oroar mig för. Adebayor är deras stora stjärna, och han är avstängd. Jag skulle vilja säga att de blivit ganska... cocky. Just det, cocky, sa Fergie i går.

Lägger man då till att den gamle skotten kallade Man City för ”a small club with a small club mentality” under den värsta köphysterin i somras, då förstår ni att det drogs igång en växande konflikt redan där.

Mark Hughes i City svarade senare i går, utan att höja rösten:

– Manchester United är sämre än tidigare. Det går inte att ersätta spelare som Ronaldo och Tevez. Laget är definitivt inte lika bra som förra säsongen.

Så: alla ingredienser på plats för ett hett derby i morgon.

Stenhårda kamper med Wenger

Läser min vän Phil McNulty på BBC, som jag i stort sett delat åsikter med sen VM 2002, och ser att han hann före mig med att skriva exakt vad det handlar om:

Om Sir Alex Ferguson snackar skit om dig så finns det bara en sak som är värre. Det är om han inte snackar om dig alls.

Sir Alex var inblandad i vedervärdiga smutskastningar med Arsenals Arsene Wenger och Chelseas

Jose Mourinho när det var stenhård kamp mellan de tre. När sen Arsenal slutade vinna titlar blev United-bossen plötsligt väldigt mild i tonen. Han såg inte Wenger som ett hot längre.

Man kan se det som en dödsförklaring.

Samma sak med Chelsea efter att Mourinho (och titlarna) försvunnit. Chelsea var okej, duktig pojke, klapp, klapp.

I fjol var Liverpool ett rejält hot, och då utbröt det stora psykkriget. Som svar på Rafael Benitez virriga (men inte felaktiga) statement att Sir Alex slickas i ars-et av hela fotbollsetabilissemanget, var Ferguson länge tyst. Sen krossade han Benitez vid lämpligt tillfälle efter den senares omskrivna gester i mötet med Blackburn. Trots att Sir Alex hade uppfattat saken fel och uttryckte sig som en idiot kom han undan med det.

Ingen ifrågasätter The Big Man

Ferguson är Ferguson. Jag har suttit öga mot öga med honom i Uniteds anläggning i Carrington många gånger, och när det är pre-matchkonferens är det alltid samma regler som gäller. Ingen ifrågasätter vad The Big Man säger. Det är bara att anteckna och föra vidare. Han har hela presskåren i ett bastant grepp i skrevet, ingen vågar ställa motfrågor (de som gjort det har blivit portade på livstid) och man ser det alltså framför sig:

Hur Sir Alex via media framförde sitt budskap till Manchester City i går, hur han mätt och belåten kommenterade Citys affärer, och hur han hoppades att hans gamle spelare Mark Hughes skulle bli förbannad och rent av tappa fattningen. Mind games i all sin prakt.

Men som sagt, om han bara ryckt på axlarna och betraktat City som ännu ett av dessa lag i mängden... hade inte det varit den största förolämpningen?