Wennman: För en gångs skull håller jag med Sir Alex

1 av 6
SPORTBLADET

LONDON. Jaså, du målade ägg? Du var på middag hos svärmor? Du reste bort och tog dig en fotbollsfri påskhelg?

Ledsen, kompis.

Du missade nåt när du vände ryggen till.

Du missade Den Galna Lördagen.

Vad vi andra fick denna ligaomgång var linjedomare med synfel, obegripliga utvisningar, oförklarligt bortdömda mål, uteblivna straffar här, straffsparksorgier där, segermål på stopptid, sjuka drömstrutar, vattensjuka planer och till slut en utspelning som fick delar av hemmapubliken att gå hem efter sex (!) minuter.

Okej, en del av det där låter som en vanlig dag i Premier League. Men så var det inte.

Först av allt:

Didier Drogba hoppade in och blev hjälte på Old Trafford, efter 2–1-segern kopplades ett blått minigrepp om ligaguldet och Chelseas fans sjöng ”Blue is the colour” på pubarna i mina kvarter i natt.

White is the colour, säger jag.

Vitt är färgen på blindkäppar. Såna som vissa linjedomare borde vifta med i stället för flaggor.

Egentligen är det för sorgligt.

Här möts två av världens bästa klubbar i en seriefinal som ses av miljoner tv-tittare i 211 länder, det står kolossala pengar och en mästartitel på spel och kraven är enorma på tränare och superstjärnor: varje litet misstag blir kostsamt.

Och så står det en man på sidlinjen, okänd för allmänheten, onämnd i förhandssnacket, och blir dramats huvudfigur..

Glöm idolnamn som Giggs, Lampard, Scholes, Terry och vilka ni vill – den viktigaste individuella insatsen på Old Trafford presterades av linjemannen Simon Beck från Essex.

Alla dessa tv-tittare i dessa 211 länder på jorden såg att Drogba var klart offside när han sköt 2–0 för Chelsea. Det gjorde också spelare, ledare och 75 000 åskådare på Old Trafford. Det behövdes inte ens nån repris.

Den som stod bäst till av alla, han som får betalt för att göra ett professionellt jobb, han som stod absolut perfekt placerad, han som inte hade nånting som skymde honom, han var den ende som inte såg. Linjeman Beck (jag vägrar säga ”assisterande domare”) höll nere flaggan och avgjorde kanske – om man ska vara dramatisk – Premier League våren 2010.

Håller med Sir Alex – för en gångs skull

Risken finns att jag låter som en sån där Svenska Fans-extremist med konspirationsteorier nu, alla lag är ju som bekant ”förföljda” av olika domare, men som fullständigt objektiv tillåter jag mig att se hjärnspöken idag.

Om jag inte minns fel var det linjedomare Simon Beck som missade att vinka offside när Arsenals Robin van Persie gjorde mål mot Chelsea förra säsongen. Han blev utskälld då också. Det kostade Big Phil Scolari jobbet. Beck hade kanske en slags skuld att betala?

Huvuddomare den gången, liksom i går, var Mike Dean. Och eftersom det hela veckan skrivits om Deans förtjusning i att döma straffsparkar – han har utdömt mer än dubbelt så många som nån annan i ligan i år (16) – förstod man ju att det inte skulle bli nån straff på Old Trafford i går. Det går inte att underskatta det tryck som domarna utsätts för utifrån. Dean blåste inte när Ji-Sung Park fälldes av Jurij Zhirkov, varpå Gary Neville i det motsatta staffområdet kunde springa ner Nicolas Anelka utan att riskera nåt. Neville kunde ha slagit en yxa i ryggen på Anelka, det hade inte blivit straff i alla fall. Så fungerar det psykologiskt.

Tråkigt att babbla om domarinsatser igen, men för en gångs skull håller jag med Sir Alex Ferguson i klagosången efteråt:

Chelsea såg Barcelona-inspirerat ut

– Det är beklagligt att stora matcher ska avgöras av domare som inte klarar av uppgiften. Vi borde ha fått nåt med oss från den här matchen efter vår andra halvlek. Men nu är Chelsea favorit att vinna den här ligan.

Jag tycker att rätt lag vann, bortsett från domarnas insatser. Chelsea såg nästan Barcelona-inspirerat ut i första halvlek och spelade den lite annorlunda, bollsäkra, kortpassningsfotboll man alltid gör när Didier Drogba är frånvarande. Drogba hoppade in och gjorde SIN grej med SINA kvaliteter, men det är nåt att fundera på för manager Carlo Ancelotti framöver: vilket spelsätt är egentligen bäst för hans lag?

Manchester United hämtade sig beundransvärt efter paus, Federico Macheda reducerade (hands, väl?), mittfältarna började äntligen vinna andrabollarna och det blev till slut ett jättedrama i seriefinalen. Utan Wayne Rooney och med förmodligen rätt trötta ben efter Champions League i veckan blev det ändå säsongens sjunde ligaförlust. Fem omgångar kvar nu, Chelsea är två poäng upp, men det är inte avgjort än.

Kanske är det Tottenham som sitter på leken. Spurs har alla tre topplagen kvar att möta – Chelsea, United och Arsenal – samtidigt som man själva slåss om fjärdeplatsen. Ska man

döma efter gårdagsmatchen i Sunderland är dock Harry Redknapps gäng steget efter de andra just nu.

Förre Spursspelaren Darren Bent förolämpade Rödknappen genom att skjuta både 1–0 och 2–0 (på straff). Sen missade han två straffar till (!) innan Sunderland till slut vann med 3–1.

Underhållande föreställning, borde ha visats i 211 länder den också.

Fjärdeplatsen togs nu över av Manchester City, som stod för ett sanslöst rekord mot Burnley borta. Eftter sex minuter och 23 sekunder stod det 3-0 till City. Efter 19 minuter och 58 sekunder var det 4-0. I halvtid var det 5-0. Inget lag i Premier Leagues historia hade tidigare gjort 5-0 på bortaplan i första halvlek. Det blev 6-1 till slut, hade inte spöregnet förvandlat planen till en swimmingpool hade det blivit tvåsiffrigt för City. Många Burnleyfans reste sig och gick hem efter sex minuter. Andra ställde sig upp och gav nykomlingen sitt oreserverade stöd under resten av matchen. Märklig föreställning på Turf Moor, alltså.

Och så Arsenal, då...Arsene Wenger gick igenom hela programmet av Basil Fawlty-imitationer innan inhopparen Nicklas Bendtner till slut nickade in 1-0 mot Wolves efter 90+4. Det satt långt inne mot ett Wolves med tio man, men Gunners tog sin tredje seger på stopptid på sex matcher, och har man sånt flyt kan det räcka långt i slutspurten.