Wennman: Allt talar för en blå vår i London

Inte kan väl Chelsea bränna det här?

SPORTBLADET

LONDON. Är det klart nu?

Jaa, joo, eller... njae, inte riktigt ändå.

Fyra poängs ligaledning för Chelsea efter 1–0 på Bolton i går, allt talar för en blå vår i London, men som ni vet är inte den här säsongen som andra.

Nära John Terry har ännu en ligatitel inom räckhåll.
Nära John Terry har ännu en ligatitel inom räckhåll.

Serieledningen har skiftat mer än 20 gånger sen i höstas, och varje gång Chelsea och Manchester United haft läge att göra ett riktigt knäckande ryck däruppe har det svängt.

Men nu, då?

Inte kan väl Chelsea bränna det här?

Fyra matcher kvar – Tottenham (b), Stoke (h), Liverpool (b) och Wigan (h) – manegen ser krattad och klar ut. De blå har råd att tappa fyra poäng och kan ändå slå Man United på målskillnad.

Däremot har man inte råd att tappa fyra poäng i förhållande till Arsenal. Så lita på att Carlo Ancelotti och hans lag kommer att hålla på Tottenham i norra London-derbyt i kväll.

Oförutsägbar säsong

– Nä, vi bryr oss inte om de andra lagen. Vi har det här i våra egna händer och tittar inte på de andra matcherna, sa Ancelotti på presskonferensen.

Det var förstås en sanning med viss modifikation.

Så oförutsägbar som säsongen varit, så många gånger som topplagen sviktat precis när vi trodde de kopplat ett avgörande grepp, fattar ju alla att det fortfarande kan bli dramatik in i det sista.

Föreställ er bara att Arsenal slår Spurs i afton, att Man United vinner derbyt mot City på lördag – och att Chelsea samma dag förlorar mot det oberäkneliga Spurs – då är det jätte­race igen. Särskilt eftersom Chelsea har Liverpool kvar att möta på Anfield.

Coyle har fog för sin ilska

Ett annat scenario är givetvis att Chelsea står där på lördag eftermiddag med chans att utöka­ ledningen ytterligare och slå det där sista knockoutslaget. Man kan spekulera hur man vill. Det är precis som det ska vara.

Det krävs kanske att en blivande ligasegrare­ har marginalerna med sig på samma sätt som Chelsea hade mot Bolton. Gästernas manager Owen Coyle drog en lång, svidande kritisk harang efteråt, mot domartrion i synnerhet och mot den orättvisa behandlingen av de ”små” lagen i allmänhet.

Coyle hade fog för sin ilska, det var två mycket diskutabla handssituationer (Didier Drogba och John Terry) i Chelseas straffområde, och som vanligt slapp de rika och berömda billigt undan. Det är påfallande sällan som toppklubbarna får domsluten mot sig i såna lägen, särskilt när de spelar hemma.

Bortsett från det blev det en riktigt tuff och svår match för Chelsea. En hel drös tappra krigarpoäng till Bolton, som slog sina långbollar upp mot Kevin Davies bodybuilderbröst och såg till att göra alltihop till en fråga om muskler mer än finess. Davies hade grymma dueller med bestar som Alex, John Terry och Jon Obi Mikel, och åt andra hållet stank det både blod och svett när Drogba dundrade ihop med Zat Knight och Gary Cahill.

Elmander borde fått mer tid

Det var symptomatiskt när den utmärkte hemmabacken Jurij Zhirkov blödde igenom sitt huvudbandage, leddes in i omklädningsrummet, blixtsnabbt häftades ihop av läkarteamet och sprang ut på planen igen efter bara tre, fyra minuter. Hårda gossar.

Mitt i detta sprang Niocolas Anelka med lätta, sprittande ben, i en friare roll till vänster än vanligt, och tycktes älska varje sekund när han fick hämta bollen själv och söka sina egna ytor. Anelka var lysande. Boltons islänning Gretar Steinsson slet som ett djur i sina försök att fånga in honom, men ingen hann med när ”Le Sulk” nickade in 1–0 på Drogbas cross precis innan paus.

Anelka såg sin ersättare i Bolton, Johan Elmander (som Anelka alltid talar gott om), hoppa in med bara åtta minuter kvar. Johan hann under den korta tiden missa ett bra nickläge, men såg allmänt pigg ut. Det kändes som om han borde fått mer tid på planen.

– Vi hade inte otur. Vi spelade strålande och borde fått poäng med oss hem. Vi råkade bara ut för domare som blundade för det uppen­bara, och jag tycker synd om mina killar, sa Owen Coyle.