Krönika

Peter Wennman

Sportbladet

Rooney visade att han inte glömt hur man gör mål

LONDON. I vinddraget av det igenklappade transferfönstret blåste två tunga elefanter in på scenen och påminde om sin existens.

Wayne Rooney visade att han inte glömt hur man gör mål.

Och Nicolas Anelka...ja, vi fattar alltså var han plötsligt fick luft ifrån.

Anelka visade att han inte kliver åt sidan frivilligt.
Anelka visade att han inte kliver åt sidan frivilligt.Foto: Foto: AP

I samma ögonblick som Fernando Torres blev klar för Chelsea ställdes Anelka inför iskallt faktum: hans ordinarie plats i laget var i fara, tröja nr 39 var uthängd på tork i en enda klädnypa över en sophög i gränden, en liten skakning och den hade fallit.

Så det hände nåt i skallen på den gamle skyttekungen. Han fick den varning han behövde.

Jag tultade hem från Emirates (Arsenal-Everton 2–1) och hann se ett sammandrag från Chelseas segermatch i Sunderland (4–2) – och överallt, ständigt på språng, sugen, bättre än på hela säsongen – var Nicolas Anelka.

Inte kan han spela alla tre?

Torres-effekten slog alltså till redan i går. Om Anelka tänker visa det här spelhumöret – hur ska då Carlo Ancelotti formera sitt lag? Inte kan han väl spela med alla tre storstjärnorna därframme, Torres, Drogba och Anelka?

Eller kan han det? Ancelotti kanske har nåt finurligt på gång här? Förutom den rent psykologiska kicken som Anelka måste fått i konkurrenssituationen gick det ju att se att fransmannen tilldelats en ny roll på Stadium of Light.

Framför tv:n blev jag, ärligt talat, inte riktigt klok på vilken position han beordrats att spela.

Jag fattade bara att han gick djupare ner i banan än jag nånsin sett honom, han var mer mittfältare än anfallare, han kom med fart bakifrån och fördelade bollar till Drogba, Kalou och så småningom Malouda som om han inte gjort nåt annat i hela sitt liv. Anelka var bäst på plan och avslutade det hela med en nonchalant vickning fram till 4–2.

Det blir alltså mycket intressant att se hur Ancelotti ställer upp laget i matchen alla talar om, Chelsea-Liverpool på söndag.

•••

En annan storfräsare som haft det tufft att leva upp till högt ställda förväntningar är Wayne Rooney. Men han gjorde 1-0 mot Aston Villa redan i den första minuten, sen ett mål och en assist till, och om det nu är så att Wayne tänker börja spruta in spelmål igen i ett Manchester United som redan leder ligan med fem poäng (och är tio före Chelsea) vet jag inte vilket lag som ska kunna hota dem under de 14 omgångar som återstår.

•••

Kanske Arsenal, i så fall?

Nja, inte som de spelade i första halvlek mot Everton.

De låg under med 1–0 i halvtid efter ett Luis Saha-mål som såg ut som absolut bombsäker offside. Hela Emirates vrålade av ilska, domaren Lee Mason tycktes nära ett nervsammanbrott, linjedomaren Stephen Child blev svårt mobbad och Arsenals kapten Cesc Fabregas betedde sig, enligt Evertons David Moyes, ”chockerande” och ”vidrigt” i spelartunneln i paus.

Vilket i sin tur förnekades av Arsene Wenger.

Regelexperter slog i böcker och diskuterade livligt i pressrummet och kom till slutsatsen att domarna faktiskt gjorde rätt som godkände målet – eftersom Arsenals Laurent Koscielny rörde bollen innan den nådde Saha – och att den flummiga gråzonsregeln om ”ej aktiv spelare i offsideposition” kunde tolkas till Evertons fördel.

Men nånstans måste ju sunt förnuft råda, och inte ens David Moyes kunde ge domarna rätt.

Nå, Gunners la i en högre växel och vände till 2–1 mellan 70:e och 75:e minuten (Arsjavin och Koscielny) och sen var det frid och fröjd. Jag skulle inte ha velat vara i domare Masons kläder om 0–1 hade stått sig. Han fick en mardrömsmatch, kom in snett och fortsatte på samma väg.

Arsenal har alltså häng fortfarande, men den skadade Samir Nasri får inte vara borta för länge om de vill krypa närmare Manchester United.