Krönika

Peter Wennman

Sämsta matchen som jag sett i år

SPORTBLADET

BOLTON. En timme, var det visst.

Men vred vi inte klockorna ännu längre bakåt denna Premier League-helg?

Var det inte väldigt mycket som kändes som good old times?

Vi såg Chelsea och Arsenal och Liverpool brotta till sig sena segermål, och vi såg Man United knäcka Tottenham med ett kontroversiellt domslut inblandat.

Där hade vi plötsligt The Big Four, av gammal fin årsmodell, tillbaka igen.

Vi såg dessutom berg- och-dalbanan Manchester City köra av spåret i ett typiskt fiasko mot Wolverhampton, och vi fick till med ett Newcastle som var tillbaka i Alan Shearer-hysteri: 5–1 i derbyt mot Sunderland.

Det enda jag önskar är att jag hade glömt den där omställningen till vintertid så att jag missat första halvlek av Bolton–Liverpool. Brrr.

Det var den sämsta ligamatch jag sett live hittills den här säsongen. Jag vill inte påstå att andra halvlek var mycket bättre än den första, men då fick vi i alla fall ett mål: 1–0 till Pool, Maxi Rodriguez, med fyra minuter kvar.

Det var knappast rättvist. Bolton var, spelmässigt, värt ett bättre öde på Reebok. Men man får ge det till Fernando Torres, som (mycket turligt, kom inte och påstå annat!) klackade bollen mellan benen på Boltons Gary Cahill varpå Maxi kunde sätta segermålet.

Det var emellertid det enda beröm man kunde ge till Torres. Han var inte bra i går heller. Han var direkt usel i bollmottagning, tajming och beslutsfattande. Han såg ut att ha exakt samma sorts touch-problem som Uniteds Wayne Rooney denna höst, och jag begriper inte hur två såna världslirare kan vara så dåliga samtidigt. Vill de för mycket? Eller vill de inte alls?

Finns hopp om återhämtning

Det ännu mer anmärkningsvärda var att Steven Gerrard var ungefär lika usel i går. Jag känner inte igen min favoritspelare längre. Jag känner inte igen hans tillslag på bollen, hans skott, hans vanliga driv i steget. Han ser lika olycklig ut som Torres. Jag fattar inte vad som är fel i förhållandet mellan Liverpool och kapten Gerrard just nu.

Det för oss automatiskt in på managern Roy Hodgson. Han var lättad, glad, humoristisk och rent av sprallig i pressrummet efteråt, och tacka fan för det.

En torsk mot Bolton – och det var banne mig inte långt borta – hade kunnat stå honom dyrt. Hans resterande tränarkarriär stod rent av på spel. Nu har Liverpool gjort ett skutt uppåt i den jämna tabellen och har topp 6 inom räckhåll. Inte undra på att Roy var optimistisk om framtiden:

– Jag talar med vår nye ägare, Mr Henry, nästan varje dag. Han är oerhört intresserad av att veta alla detaljer kring laget, han vill verkligen förstå Liverpool FC från grunden. Vi har uppenbarligen en storsatsning på gång här och det han säger låter som musik i våra öron.

Hur illa Liverpool än spelade denna söndag finns det alltså hopp om återhämtning. Det fanns en viss symbolik i att klockorna vreds tillbaka natten mot söndag.

Och Elmander och kompani i Bolton?

Borde fått en straff efter Jamie Carraghers hands i första halvlek. Borde - kanske – fått en straff efter den lysande Sotiros Kyrgiakos knuff i ryggen på Kevin Davies i andra. Men var i det stora hela så uddlöst att de inte förtjänade tre poäng i en typisk 0–0-match.

Johan Elmander, som bara gör mål på bortaplan, var inte bra. Han var i slutändan till och med sämre än motståndarnas oinspirerade nummer 9, Torres. Och efter tre raka situationer där en dödstrött Elmander framstod som nästan komiskt klumpig fick tränaren Owen Coyle nog och viftade fram avbytaren Ivan Klasnic.

Naturligtvis, med facit i hand, borde jag valt att åka till Newcastle och se derbyt mot Sunderland. 5–1, fantastiskt drag på St James Park, tre mål av kaptenen Kevin Nolan, lysande spel av Andy Carroll och Shola Ameobi, straffar, röda kort, öppna spjäll och fest hela natten. Det skulle ha varit suveränt. Men det är ju lätt att vara efterklok.

Å andra sidan kunde jag åkt till Midlands och sett derbyt Aston Villa–Birmingham...0–0.