Krönika

Peter Wennman

Sportbladet

Här får ligan nytt liv

Peter Wennman: Tack för den här kvällen

Thank you Om straffen var tveksam så var Chelseas Frank Lampard desto säkrare när han klev fram och dunkade in den bakom Uniteds Van der Sar.
Thank you Om straffen var tveksam så var Chelseas Frank Lampard desto säkrare när han klev fram och dunkade in den bakom Uniteds Van der Sar.Foto: Foto: Scanpix

LONDON. Det skrålades och sjöngs på alla barer mellan Stamford Bridge och Earls Court när jag knallade hem i natt.

Om det inte funnits en artikel att skriva hade jag gått in på nån av dem, höjt ett glas och sagt:

Tack för den här kvällen.

Tack för en strålande, dramatisk, innehållsrik fotbollsmatch.

Tack för att Premier League blev ÄNNU mer spännande.

Jag tror att det var många andra i dessa blå kvarter som mumlade ett ”tack” på olika språk efter Chelseas 2–1 mot Manchester United.

Italienaren Carlo Ancelotti sa ”grazie”, så lättad från blytyngder på axlarna att han kunnat flyga.

Brasilianaren David Luiz sa ”obrigado”, fint att ni köpte mig, nu får jag stå på den största scenen och visa att jag kan bli bäst i världen. Och dubbel-obrigado för att jag inte fick mitt andra gula kort när jag fällde Wayne Rooney.

Spanjoren Fernando Torres sa ”gracias” efter en lagseger som placerade hans egen måltorka i skymundan.

Ryssen Jurij Zjirkov sa ”spasibo” efter att ha hoppat in och fixat den avgörande straffsparken.

Engelsmannen Frank Lampard sa ”thank you” och dundrade in den hårdaste straffen på The Bridge sen Michael Ballacks dar.

Serben Branislav Ivanovic sa ”hvala” efter att ha tagit ner Nani på sin högerbacksplats.

Fransmannen Florent Malouda suckade ett ”merci”, gudskelov att vi vann trots att jag är i så usel form.

Ett annat, ljudligare ”MERCI!” hördes från en annan del av stan. Där satt Arsenals manager Arsene Wenger med ny luft i lungorna, med ny vittring, med en plötslig chans att vinna ligan av egen kraft (Arsenal har United hemma). Eftersmaken av malört från i söndags sköljdes bort med ett glas rött. Han måste naturligtvis ha älskat att se Sir Alex förlora för blott andra gången i ligan den här säsongen.

Begåvad pajkastning

Sir Alex, å sin sida, yttrade inte ett enda ”tack” efter vilda västern-duellen i går. Däremot hördes både tydligt och ofta ett annat ord som slutade på ck. Det började på fu.

United-bossen var upprörd efteråt, och han hade ett case, som det heter på nysvenska. Innan Vidic åkte ut skulle förstås Luiz åkt ut. Och straffen kan man diskutera tills ögona blör.

Men dessa diskussioner om vilka lag som drabbas mest eller minst av kontroversiella domslut står mig upp i halsen. Det slutar alltid med begåvad pajkastning som ”ja, men minns du inte den gången, då”. Och så får man spåra tveksamma utvisningar och straffar bakåt i tiden till familjen Hedenhös för att försöka komma fram till vilket lag som ALLTID har otur med domarna och vilka som ALLTID har flyt.

Kan vi inte den här gången bara konstatera att det var en förbannat bra fotbollsmatch vi fick se? En riktig sluggerfest i mördartempo mellan de fem senaste årens engelska giganter, en fight som båda lagen ville vinna på knock.

Förlorade säsongens bästa match

Vid 1–1 kunde man ju tänka sig att United var nöjt med en poäng. De mötte trots allt mästarna Chelsea borta. Och de ledde serien med fyra poäng. Men inte, då.

– Vi ville vinna. Och det hade vi gjort om det inte varit för domaren, sa Sir Alex.

Jag har sett United vinna många matcher detta spelår trots att spelet inte fungerat riktigt som det ska, trots att Wayne Rooney har visat sviktande form, trots att det varit skador på nyckelspelare. Det har varit en imponerande uppvisning i vinnarmentalitet. Men i går, när laget förlorade, spelade de märkligt nog bättre än på hela säsongen. De hade en ruskig period under andra delen av första halvlek då de vällde fram som en röd maskin på The Bridge och satte Chelsea under enorm press. Jag kunde i det läget, i ledning med 1–0 (Rooney), aldrig tänka mig att hemmalaget skulle orka slå tillbaka.

Men Chelsea höjde tempot på nytt efter paus, till samma nivå som under första kvarten, och malde åt sig meter efter meter med hjälp av muskler på mitten. Michael Essien jobbade ner Paul Scholes, den färgstarke, sprakande Luiz började göra hela planen till arbetsområde, och när Zhirkov och Drogba byttes in fick Chelsea en fart-kick, bättre bredd och fler alternativ.

Det finns som sagt domslut att prata om, men vi som tittade på gillade underhållningen och i den neutrala världen var det här det bästa som kunde hända för spänningen i serien.

Chelseas Carlo Ancelotti sa bestämt att ”vi kan aldrig plocka in Uniteds försprång”, men de blå passerade nu Tottenham, har Manchester City i sikte och gör mångmiljonslaget om Champions League-platserna till ett jättedrama.