Krönika

Peter Wennman

Sportbladet

Wennman: Tillbaka från källaren till finrummet

"Dirk Kuyt gjorde alla tre målen – han kommer aldrig att göra ett enklare hattrick i hela sitt liv – men min lirare för dagen var Suarez. Som jag skrivit förr: Liverpool gjorde en lysande affär när man sålde Torres och köpte Suarez och Carroll", skriver Sportbladets Peter Wennman.
"Dirk Kuyt gjorde alla tre målen – han kommer aldrig att göra ett enklare hattrick i hela sitt liv – men min lirare för dagen var Suarez. Som jag skrivit förr: Liverpool gjorde en lysande affär när man sålde Torres och köpte Suarez och Carroll", skriver Sportbladets Peter Wennman.Foto: SCANPIX

LONDON. Plötsligt mindes vi hur det var, hur det lät, hur det såg ut:

Ett sjungande, gungande rött hav på Anfield, ett spel att njuta av, ett lag av högsta europaklass.

Hoppsan, Liverpool FC är visst tillbaka?

Liverpool försvann en stund från societetspartyt och typiskt nog började de andra gästerna snacka skit bakom ryggen. Den rödklädde farbrorn var ändå en gammal nobody, eller hur? Sen glömde de bort att han ens fanns.

Men Liverpool hade bara varit nere i källaren och bytt om. Hastigt och lustigt stod han i finrummet igen, stilig och grann.

Han bjöd till och med upp till dans.

3–1 mot Manchester United gav oss ett Liverpool i nypressad kostym. Den senaste tidens sökande efter rätt plagg nere i tvättstugan är över. Liverpool har promenerat tillbaka upp för trappan.

Där är de flesta av de gamla fortfarande – Reina, Carragher, Skrtel, Johnson, Gerrard, Kuyt och de andra – men mycket är nytt och fräscht.

Som Louis Suarez, som for omkring som en blandning av Messi och Tevez i Uniteds straffområde. Som Andy Carroll, som fick sina första 20 minuter på Anfield och visade att han ger Liverpool alternativ med sitt huvudspel. Som Raul Meireles, som så listigt sprang in bakom motståndarnas backlinje och nu gör saker han aldrig gjorde under Roy Hodgson.

Där är nya ägare. Där är en ny manager, Kenny Dalglish, som bör få ett kontraktsförslag stucket under näsan redan i dag.

Öppnar för en intressant liga – nästa år

Det Liverpool som verkade så illa ute för bara några veckor sen har alltså hämtat sig. Tränare Hodgson stoppades i lådan med smutstvätt, Fernando Torres såldes som second hand för ett fantastiskt pris, och nu är The Reds tillbaka på det parkettgolv de hör hemma.

Ja, jag vet – säsongen är körd om vi pratar Champions League och sånt. Det är en bit kvar upp till lag som Man United, Arsenal, Man City, Chelsea och Tottenham, det är en bit kvar innan Liverpool återupprättar sin förlorade Europaheder.

Men de har slagit Chelsea två gånger den här säsongen. De har slagit United – klart – som i går. De har visat att de faktiskt i nuvarande form, med Dalglish som chef och ett nytt anfallsspel, skulle kunna gå in i en kvartsfinal i Champions League och ha en bra chans. Det är inte så illa pinkat med tanke på hur långt nere i källaren de befann sig för en stund sen.

Det öppnar dessutom för en synnerligen intressant liga nästa år. Eftersom Liverpool menar allvar kommer det att bli en ännu tätare toppstrid än den vi redan har, den som såg Arsenal och Spurs tappa två poäng och United tre i helgen.

Överdriver jag i tron på Liverpool?

Framtiden får visa det. Jag blev i alla fall grymt imponerad av lagets spel i ”Englands Old Firm”, hatderbyt mot United. Det var liksom aldrig nåt snack. Liverpool var först och störst i nästan alla situationer. Det var som om Anfield levde upp på nytt och bar fram laget på en våg av framtidstro.

Dirk Kuyt gjorde alla tre målen – han kommer aldrig att göra ett enklare hattrick i hela sitt liv – men min lirare för dagen var Suarez. Som jag skrivit förr: Liverpool gjorde en lysande affär när man sålde Torres och köpte Suarez och Carroll.

Manchester United led svårt av saknaden av Vidic och Ferdinand i mittförsvaret, vi ska inte glömma det, men såg också impotent ut framåt. Det här var en förlust som sved i ligaracet mot Arsenal, och en stukad Sir Alex var så förbannad efteråt att han inte sa ett ljud till nån. Inte ens till domaren Phil Dowd.

Denne Dowd förlängde sviten med allmänt usla domarinsatser i England, man kan skriva uppsatser om Carraghers hemska tackling på Nani och Rafaels hämndattack på Lucas (båda var väl röda kort?), men det är ju nånting vi får leva med numera. Det blir aldrig rättvist. Domarna är för dåliga. Men det drabbar alla, inte bara DITT lag.

I söndagens andra match, det otroligt fartfyllda mötet Wolves-Tottenham (3–3), hade domaren Mark Halsey en ännu värre mardröm. Gudskelov slutade det oavgjort. Innan Wolves kvittering hade Halsey dömt bort ett solklart mål för hemmalaget. Tidigare hade han blundat för en målchansutvisning på Tottenhams Alan Hutton. Det var tur att varken Arsene Wenger eller Sir Alex behövde kommentera den domarinsatsen efteråt.

I Spurs, där Jermain Defoe gjorde två fantastiskt snygga mål i tät följd, hoppade Gareth Bale in de sista 20 och visade att han är fit och redo för Milan på onsdag. Oj, så det gick undan. Fotbollen är underlig, men om Zlatan och hans stillastående polare vinner på White Hart Lane är det ett mirakel.