Plågsamt kryss

Derbyfesten kom av sig – ingen ville vinna

AJ, AJ, KAPTEN  Manchester Citys kapten Carlos Tevez tar ett tveksamt grepp på Uniteds Rio Ferdinand. Det upphaussade derbyt i Manchester slutade mållöst, 0-0.
AJ, AJ, KAPTEN  Manchester Citys kapten Carlos Tevez tar ett tveksamt grepp på Uniteds Rio Ferdinand. Det upphaussade derbyt i Manchester slutade mållöst, 0-0.Foto: GETTY IMAGES
SPORTBLADET

MANCHESTER. Här hade vi alltså sett fram mot en fotbollens festkväll, ett glassigt derby uppklätt i smoking, fluga och kamelhårsulster.

Och så gick vi hem gnagandes på en tumvante.

Det var som ett av dessa partyn man gått till med enorma förväntningar, men som slutat med darrande underläpp i en kebabkiosk och en ketchupfläck på armbågen.

0–0 i derbyt i Manchester, totalt fem målchanser. Hade det varit hockey skulle experterna pratat om ”mittzonsgegga”.

Jag antar att det kan bli så här när två storheter proppfyllda med internationella stjärnor utför tränarnas instruktioner till punkt och pricka, när respekten för varandra är så stor att man alltid försöker ha åtta-nio man bakom bollen, när rädslan för att förlora är större än hungern att vinna – och när det knappt sker ett enda individuellt misstag under 90 minuter.

Yaya Touré ett undantag ...

Jag vet människor som slickar sig om munnen efter såna här matcher. Det är de som anser att fotboll är ”bra”

endast om det inte sker några misstag. I deras värld är 0–0 det perfekta.

Jag tillhör den andra sidan, den som tycker att ”bra” fotboll ska vara underhållande och gärna målrik. Och underhållning och mål får du inte om inte en enda spelare på planen gör ett misstag. Då får du ett dataprogrammerat spel som ingen i längden vill betala för att titta på.

Det fanns stänk av undantag i data-fotbollen i går:

Citys Yaya Touré fick några smärre tokspel emellanåt och tjurrusade som en stridsvagn rakt fram, med blicken ner i marken och bollen vid fötterna, rakt mot Uniteds försvarsmur. Som om han ville säga: ”jag orkar inte med det här plottrandet fram och tillbaka längre, nu KÖR jag bara”. Det var rätt härligt att se, måste jag säga.

... liksom fenomenet Berbatov

Och så hade vi det märkliga fenomenet Dimitar Berbatov i United, som hade sina speciella ögonblick. Världens längsta ögonblick, vill säga. När Berba får bollen i vissa situationer är det som om allting runt honom stannar upp, som om jorden slutar snurra, som om han har oceaner av tid att se sig omkring, oattackerad, och slå en delikat yttersida till en lagkompis. Det är magin hos en head-up-spelare – en sån som aldrig behöver titta på bollen.

Bortsett från det blev det ett rätt förutsägbart parti schack mellan Citys innermittfältare De Jong-Barry-Touré och Uniteds Fletcher-Scholes-Carrick. Det slutade i remi.

Inramningen var bäst

United hade en stark period i början av andra, mellan minuterna 45 och 55 hade de 62 procents bollinnehav, men i det stora hela förtjänade inget lag att vinna.

Inramningen innan matchen var bäst. Jag fick en del sms från bekanta som var avundsjuka på att jag var på plats.

De kände nog inte samma avundsjuka efteråt, när det skulle skrivas om allt det som inte hände. Jag är glad att jag fick ihop nåt i Manchesternatten. I bland får man gräva djupt, som ni ser på bilden av Carlos Tevez och Rio Ferdinand här intill.

Aj, aj, kapten?