Krönika

Peter Wennman

Han får skulden för en kollektiv frustration

SPORTBLADET

LONDON. Alla skäller på The Prat in the Hat.

Kanske enklast så.

Fabio Capello får inte bara skulden för Englands usla insats mot Frankrike i veckan, han får också ta smällen för en kollektiv engelsk fotbollsfrustration just nu.

Fabio Capello får skulden – för det mesta.
Fabio Capello får skulden – för det mesta.

Det är lite oförtjänt, kan man tycka.

Hur illa England än spelade på Wembley i onsdags, vad skulle Capello egentligen ha gjort annorlunda?

Han fick svår kritik efter VM för att han fortsatte att satsa på det gamla gardet. När sen såna som John Terry, Ashley Cole, Frank Lampard och Wayne Rooney skadades och Capello plockade in några unga, nya – precis det som pressen ville – blev han slaktad för det också.

Jobbet som engelsk förbundskapten har aldrig varit omöjligare.

Det är ju enkelt för krönikörerna att totalsåga ett landslag som nyss blivit totalt utspelat av Frankrike inför 85 000 åskådare på hemma-plan. Men borde man inte sett det komma? Vad hade experterna förväntat sig? Att det plötsligt skulle komma några nya, engelska fantomer nerflygande från månen och spela drömfotboll?

Jag menar, det är ju inte så att Premier League har varit bättre än nånsin denna höst. Det är inte heller så att himlen lysts upp av en massa sprakande genombrott av unga engelsmän.

Andy Carroll – javisst!

Jack Wilshere – javisst!

Jordan Henderson – nja, kanske.

Det finns några till strax därbakom som absolut har en fin framtid för sig – Marc Albrighton är en – men det är inte spelare som går in och dominerar på världsscenen redan nu.

Besvikelse

Det är enkelt att kapa Capello och hans landslag vid fotknölarna, och det görs sannerligen på de mest fantasifulla sätt. Men det är svårare för de inhemska krönikörerna att sätta ord på den besvikelse som finns över toppklubbarnas ojämna insatser i ligaspelet. Det krävs större mod att gå in och röja i den symbios som råder mellan media och Premier League.

För ärligt talat – hur har det sett ut i höst?

Chelsea leder serien trots två raka förluster och har totalt sett spelat sämre än i fjol. 0–3 hemma mot Sunderland visade på skadekänslighet och tunnare trupp än vanligt. Unge Ramires en besvikelse så här långt.

Arsenal har blandat toppfotboll med oförklarliga bottennapp hemma mot lag som West Bromwich och Newcastle.

Manchester United har kryssat bort många poäng och visat ovanliga brister. Så sent som i veckan sa Sir Alex: jag kan inte fatta att vi fortfarande är obesegrade.

Tottenham är inte vant vid att både spela Champions League och slåss i toppen av ligan och har också varit ojämnt. Spelar man i CL ska man inte behöva släppa in fyra mål mot Bolton.

Manchester City har satsat miljarder och kan ändå inte göra mål – tre raka nollor på hemmaplan.

Liverpool har haft turbulenta månader och får dessutom klara sig utan Steven Gerrard i flera veckor.

Ett samlat missnöje

Jag är medveten om att de fyra engelska lagen leder sina grupper i Champions League. Men då fick alla, utom Tottenham, en lätt lottning. I själva verket har det inte varit nån riktig stabilitet, nåt riktigt drag hos de största klubbarna. Det råder ett samlat missnöje med kvalitén på spelet, men det viskas det ganska tyst om i media.

Det är, som sagt, inte Fabio Capellos fel att HELA den engelska fotbollen ser sämre ut än vanligt.

Undantaget är de inhyrda krönikörer som vågar ta ut svängarna lite mer.

Robbie Savage skrev i sin kolumn i Daily Mirror i går:

”Vi ser medelmåttiga lag spela medelmåttiga matcher i en medelmåttig liga som är på väg att hamna åratal bakom spanska La Liga.”

Ouch. Den tog.

Och David Ginola skriver i The Sun:

”Det finns ingen teknik och inget individuellt kunnande. England måste utbilda spelarna bättre. Ni har tio år till av detta elände framför er.”

Gnäll i kulisserna

Mycket gnäll i kulisserna, alltså. En del är befogat, en del inte. Själv tycker jag till exempel att det är roligare med en jämn tabell där de mindre klubbarna ger storlagen en match – än en liga där två, tre lag krossar alla andra.

Vi får se vad Birmingham kan göra mot Chelsea i dag. Vi får se vad Wigan kan göra på Old Trafford.

Och vi får se om det inte, trots allt, kan bli en riktigt bra match mellan Arsenal och Tottenham.