Krönika

Peter Wennman

Iskallt mottagande – men Tevez stekhet

Peter Wennman: Två knubbiga argentinare stal uppmärksamheten

Carlos Tevez skrattar ikapp med lagkamraterna efter sitt andra mål i segern mot Fulham.
Carlos Tevez skrattar ikapp med lagkamraterna efter sitt andra mål i segern mot Fulham.Foto: AFP
SPORTBLADET

LONDON. Det kilade omkring två små knubbiga argentinare och bad om uppmärksamhet.

Den ene huttrade i kylan och undrade var han hamnat.

Den andre trädde upp Fulham på ett grillspett och förvandlade Craven Cottage till ett sydamerikanskt stekhus.

KYLIG OCH HET  Maradona huttrade på Craven Cottage, men när landsmannen Carlos Tevez bjöd på målshow blev han på bättre humör.
KYLIG OCH HET  Maradona huttrade på Craven Cottage, men när landsmannen Carlos Tevez bjöd på målshow blev han på bättre humör.

Jag råkade vara tidigt på plats för mötet Fulham-Manchester City och såg plötsligt självaste Diego Armando Maradona uppenbara sig i ögonvrån. Han lutade sig över ett räcke på den drygt hundra år gamla träläktaren när City skulle ut till uppvärmning, och skrek:

– Roberto!

Man Citys manager Roberto Mancini ryckte till, vände sig om och kastade sig sen i famnen på Maradona. De kramades länge. Sen kom Emmanuel Adebayor och gjorde detsamma, därefter en efter en av Citys stjärnor.

Så långt såg Maradona, gubben i lådan som dyker upp överallt (till och med på Craven Cottage), glad ut.

Men minuterna senare gick han ett slags ärevarv runt arenan och verkade miserabel. Det blåste, han frös, det ven i skägget och de engelska fansens mottagande var inte lika översvallande som han hade hoppats på.

Ägaren försenad – Maradona frös

När han sen satte sig på hedersläktaren visade det sig att mannen som bjudit in honom – Fulhams ägare Mohammed Al Fayed – var försenad. Maradona satt där och väntade medan stolen bredvid honom var tom.

Du kan ju tänka dig själv att bli flott inbjuden av nån och resa långt och länge – och när du kommer dit så är värden inte ens på plats.

Nå, Al-Fayed dök upp så småningon, och sen blev det argentinsk afton.

En av Maradonas absoluta favoriter, Carlos Tevez, gjorde 1–0 för City efter bara sex minuter. Sen, som en extra bonus, stod Pablo Zabaleta för 2–0 efter en dundrande rökare, en sån där Paul Scholes-träff som får rullande bollar att kvida av smärta. Det var Zabaletas första mål sen gamla eldkvarn brann, så det fanns sannerligen ingen anledning för Diego Maradona att gråta för Argentina.

Sen Yaya Touré gjort 3–0 (på Tevez passning) blev det dessutom ett argentinskt 4–0 när en Tevez-klack styrde in Zabaletas skott i andra halvlek.

Ett bättre City än jag sett på mycket länge

Det var Carlos Tevez nionde ligamål för säsongen (han gick alltså förbi Johan Elmander i skytteligan). Det var också en uppvisning inför den diminutive landsmannen Diego på hedersläktaren – och ett besked till alla som spytt galla över Manchester City på sistone:

”Det är inte färdigt än. Vi har en del att snacka om”.

Den galet lyckliga City-klacken sjöng sarkastiskt ”boring, boring City” efter varje mål, efter varje lång sekvens av tjugo-trettio passningar a´la Barcelona, efter varje teknisk finess som fick Fulham att se ut som en utgången vara i Harrod´s charkdisk.

Synd bara att Roberto Mancinis engelska är så dålig att han aldrig fattade finessen med fansens sång. Han var fullständigt oförstående efteråt.

Jag har själv aldrig sett ett bättre Manchester City på mycket länge. Jag har bevakat klubben intensivt sen några år tillbaka, och även om det fanns några höjdare under Sven-Göran Eriksson och Mark Hughes (som hade värvat fem av gårdagens City-stjärnor) har jag aldrig sett laget göra ett tekniskt skickligare och proffsigare intryck.

Mancini gav inte Hughes Guds hand

Fulham borta är inte Arsenal, Chelsea eller Man United borta, men det målfattiga, defensiva ”boring, boring City” räckte plötsligt ut en väldigt lång och väldigt välgödd näsa och gav resten av ligan nåt att tänka på i går.

Om såna som Gareth Barry (absolut lysande), Vincent Kompany, Nigel De Jong och Carlos Tevez är lika strålande framöver behöver City-fansen solglasögon. Och om Roberto Mancini fortsätter ta ett steg upp i banan, släpper loss ytterbackarna offensivt, låter Yaya Touré trycka på framåt, lämnar den överskattade James Milner kvar på bänken och rullar bollen lika snabbt och vägvinnande som mot Fulham, då är City med och slåss om ligatiteln på allvar.

Jag tillhör inte Mancinis beundrare – jag fattar till exempel inte hur en begränsad spelare som Jo kan få starta när Adebayor sitter som reserv – men det finns en spännande, italiensk tjurighet mitt i detta.

När hans företrädare i City, Mark Hughes, sträckte fram handen efter 1–4, såg Mancini fullständigt iskall ut. Han tittade knappt på Hughes. Han tycktes säga: allt det du gjorde kan jag göra bättre. Det var inte The Hand of God, så att säga.