Krönika

Peter Wennman

Tack för showen, Harry

Wennman: Redknapp är det närmaste England har rock ’n’ roll just nu – men varför sköt inte Lampard straffen?

SPORTBLADET

LONDON. Mästarna Chelsea tappade två nya poäng i går,

de har bara vunnit en av de sju senaste i ligan, men såg ändå 1–1 mot Tottenham som ”ett fall framåt”.

Det är då man förstår att det är nya tider i Premier League.

”Jag var bergsäker på att Drogba skulle missa straffen”,skriver Peter Wennman, och passar samtidigt på att hylla Harry Redknapps taktik.
”Jag var bergsäker på att Drogba skulle missa straffen”,skriver Peter Wennman, och passar samtidigt på att hylla Harry Redknapps taktik.Foto: Foto: GETTY IMAGES

Vi hade en söndag full av action:

Ett derby i Midlands, där Wolverhampton äntligen vann igen (1–0) mot Seb Larssons Birmingham.

Ett derby i Lancashire, där Johan Elmanders Bolton kämpade ner Martin Olssons Blackburn (2–1) med tio man efter osannolik dramatik i slutminuterna.

Ett derby i London, där både Heurelho Gomes och Dider Drogba visade hur det kan svänga: ena sekunden är man hjälte, i nästa idiot.

Utmattande lunchmatch

Lunchmatchen i Bolton var nästan utmattande att se i all sin intensitet, jag tvivlade på att det skulle bli samma öppna byta-chanser-fotboll på White Hart Lane. Men Spurs och Chelsea pucklar av tradition på varann med öppna spjäll, det finns många klassiker genom åren, och vi blev inte besvikna den här gången heller.

Allt det som Owen Coyle och Big Sam bjöd på överträffades av Dynamit-Harry och Kanon-Carlo.

Full fart framåt. Spelvändningar som påminde om NHL-hockey. Noll spel i mittzonen. Hjärta, smärta, passion och inlevelse. Det var suverän underhållning.

Tottenham verkade tryggt i sin 1–0-ledning i halvtid (Pavljutjenko, bra mottagning, starkt vänsterskott), men efter paus bytte Chelsea in den Drogba som överraskande fått börja på bänken. Han kvitterade till 1–1 i den 70:e med ett skott som såg ut att gå rakt igenom hemmakeepern Gomes.

Chelsea hade vaknat då, plötsligt såg mästarna ut som de gjorde i fjol och i början av hösten, de malde ner Spurs

undan för undan anförda av en John Terry med blått blod pulserande i ådrorna. De började likna det gamla Chelsea, inte minst när Frank Lampard fick hoppa in

efter tre månaders skadefrånvaro. I vanliga fall hade också Lampard tagit den där straffen som Chelsea fick på stopptid. Det var drömläge för Carlo Ancelottis män att råna Spurs på alla poäng i de sista, darrande sekunderna – men Drogba tog bollen under armen och gick mot straffpunkten. Det var inte ens nån diskussion om saken.

Var säker på missen

Själv tyckte jag det verkade märkligt. Jag var bergsäker på att Drogba skulle missa, men fråga mig inte varför. Det bara kändes så. Hade jag hållt på Chelsea hade jag hellre sett Lampard tagit den, så som han alltid gjorde innan skadan.

Men Ancelotti hade inga problem med Drogba som straffläggare ”eftersom Lampard var otränad”, dessutom hade The Drog satt sina två senaste.

Resultatet blev i alla fall att mål-Gomes, som förutom den billigt insläppta kvitteringen också orsakat straffen, genomskådade Drogba, gick åt rätt håll och räddade dagen för sig själv och Tottenham.

Plötsligt var hjälterollerna omvända, och det var väl bra det. Oavgjort kändes lämpligt. Det hade varit grymt om nåt lag tappat alla poängen efter en sån öppen, kul fotbollsshow. Vi som såg på tackar och bugar.

Spurs vägrar alltså förlora och är troligen bättre än vad femteplatsen i tabellen visar. Chelsea, å sin sida, vägrar att vinna även om det alltså var nära nu.

– Nu kände jag igen mitt lag. Vi är tillbaka. Vi kommer att vinna nästa match (Man United), meddelade Carlo Ancelotti.

Carlo bör byta rock

Jag tror allt handlar om att Carlo måste byta rock. Han köpte en ny när rysskylan (hm) svepte in över London, en dubbelknäppt med skärp och axelklaffar. Sen dess har Chelsea uppträtt halvknäppt, oskärpt och utan ett spel som klaffar. Carlo bör gå tillbaka till sin gamla. Ju fler rockar, desto sämre soppa.

Samtidigt är Spurs-managern Harry Redknapp, med sin vågade taktik och sina brittiska sprinters på kanterna, det närmaste England har rock´n roll just nu.