Chelsea – mentalt svaga småpojkar

SPORTBLADET

LONDON. Småpojkar, sa ni?

Mentalt svaga, plottrande smokinglirare som ­viker ner sig när det gäller?

Visst, det stämmer bra.

Precis så har Chelsea sett ut de senaste veckorna.

Ni fattar: Det har varit ett ständigt tjat om att Arsenal väger för lätt mot tungviktare som Chelsea och Manchester United, att det inte räcker med att spela vacker fotboll, att gänget saknar både fysik och psyke för att vinna en stor titel igen.

Och visst, det har funnits fog:

Statistiken i mötena med de andra storfräsarna har länge talat ett förödande språk. Gunners har helt enkelt inte räckt till. Laget har dessutom kollapsat oförklarligt i hemmamatcher mot nykomlingar som West Bromwich och Newcastle.

Problemet för alla som tryckt på kris-knappen varannan vecka är att Arsenal omedelbart slagit tillbaka med en sån där uppvisning som fått en att dregla. Arsene Wenger är världsmästare på att ge folk långa näsor. Det måste ha suttit flera miljoner Pinocchios framför tv-apparaterna i går.

Det stod ju i manus att Chelsea var på gång igen, att Drogba som vanligt skulle sänka Arsenal (han hade gjort 13 mål på 13 matcher mot dem) och att derbyt skulle bli en triumf för mästarnas tyngd och hårdhet.

Tid för hyllningar igen – för vissa

I stället satt vi där på Emirates och hörde ett lyckligt, rödvitt publikhav hylla Walcott, Song, Fabregas, Djourou och de andra hemmahjältarna efter en solklar, snygg 3–1-seger. Jag vet inte om jag sett den här arenan i ett mer upphetsat tillstånd. Framför pressläktaren klättrade folk över ryggarna på varann och vrålade rakt ut, det var värre än mellandagsrean på Oxford Street.

Hyllningarnas tid är alltså här igen, Arsenal är med på allvar i guldstriden, och Wengers män förtjänar allt beröm i dag. Men jag tänker inte gå i fällan och påstå att de kommer att fortsätta i samma stil. Lika lite som jag dömt ut dem när de spelat sämre. Arsenal av i dag är fortfarande oförutsägbart. Ena dan ineffektivt, nästa underbart.

Det är lättare att sätta en stämpel på Chelsea just nu. Trenden är bedrövlig, smått chockerande. Jag trodde jag var onödigt pessimistisk när jag anade oro i leden efter sparkningen av Ray Wilkins, jag trodde också jag överdrev bekymren med en alldeles för svag bänk – men det var klockrena ”spaningar”. Sen dess har Chelsea vunnit en ligamatch av?...vad är det, åtta? Laget sjunker som en sten.

Betänk följande scenario: om Tottenham slår Newcastle i?dag och Chelsea får stryk av formstarka Bolton i morgon – då är Carlo Ancelottis dubbelvinnare från i våras SEXA i tabellen.

En galen rugbyklunga gav 1–0

Ancelotti ligger förstås illa till, även om jag inte tror ett dugg på att han ”tappat omklädningsrummet”. Däremot går det nu att applicera de typiska kommentarerna om Arsenal på de senaste veckornas Chelsea: viker ner sig när det gäller. Svaga psykiskt. Inget riktigt vinnarlag längre.

Matchen som sådan? Tja, Arsenal tog ett tidigt grepp om bollinnehav och mittfält, Alex Song var bättre än både Frank Lampard (inte ikapp än) och Michael Essien, Cesc Fabregas slog bort en del passningar men sög ändå åt sig bollar som en svamp, och det blev ett rätt grötigt krig i den där viktiga zonen framför Chelseas straffområde.

Man satt och väntade på en briljant individuell prestation som kunde låsa upp den där dörren; en Zlatan-klack, en Messi-dribbling, en Ronaldo-stöt på bollen, ett gammalt fint Torres-ryck, en Gerrard-kanon, en Cahill-nick, ett Fabregas-instick...vad som helst.

Men ingenting hände förrän Arsenal stormade fram i en nästan galen rugbyklunga och Song kunde göra 1–0 precis före paus. Hur många hemmaspelare var det i Chelseas straffområde där? Fem eller sex?

När sen Arsene Wenger fick betalt för att han satsade på speed på högersidan, Theo Walcott mot Ashley Cole, blev det en öppnare show. Två individuella misstag (Essien och Malouda) kostade Chelsea 2–0 och 3–0 och fick Emirates att simma i lyckliga drömmar om våren 2011.

Drogba, Arsenaldödaren, såg inte lika lycklig ut. Ivanovic, mittbacken och målskytten, var Chelseas bäste. Walcott, den snabbe, vann matchen mot Ashley Cole. Och Fabregas, kaptenen som påstods lida av hjärnspöken kring sin gamla skada, sa:

– Vi var fantastiska i kväll. Vi fick Chelsea att se ordinärt ut. Vi är med i guldstriden...eller, förresten, det har vi varit hela tiden.