LONDON. Min unge Sportbladet-kollega Månsson tror att det spökar.
Varje evenemang han besökt under de fem första OS-dagarna har slutat med svenskt fiasko. Folk åker ut i försöken i alla möjliga grenar, folk missar lerduvor, folk slås ut i judo, folk cyklar till och med omkull.
Han tror nu att det var hans fel att Gustav Larsson kraschade i tempoloppet vid Hampton Court i går, att ”Månssons förbannelzse” vilar över Sverige
i OS.
Löjligt. Jag känner igen ett spöke när jag ser ett. Framför allt när det handlar om Hampton Court och det hemsökta, gamla jätteslottet.
År 2003 fångade en intern tv-kamera en figur klädd i 1500-talskläder (se bilden) när den stängde en branddörr som hade blåst upp. Den bleka, märkliga figuren lösgjorde sig ur mörkret i korridoren, från ingenstans, och försvann sen.
Ingen av slottets övriga 18 övervakningskameror hade filmat nån som hade lyckats ta sig fram till denna dörr. Det fanns helt enkelt inga människor i slottet, mycket mindre i kläder från 1500-talet.
Dan efter mysteriet (ännu olöst) besökte jag spökslottet för att göra reportage. Jag intervjuade förbryllade vakter som hade upplevt kusliga, oförklarliga saker. Och i en lång gång på andra våningen blev jag plötsligt mycket illamående, grön och vit om vartannat. Jag fattade ingenting, men hörde strax efteråt guiden (som inte såg mig) säga: ”...och just här brukar besökare bli illamående, eftersom en av Henry VIII:s halshuggna fruar springer omkring här och gör sig påmind”.
Så spöken heter inte Månsson. Spöken bryr sig inte om olympiska spel.
Spöken har annat för sig.