Peter
Wennman

Wennman: Vilket skämt, Chelsea

LONDON. Vilket skämt.

Näste man ut genom svängdörren på Stamford Bridge är alltså Roberto Di Matteo.

Han som ledde Chelsea till Champions League-seger i våras.

Jag upprepar:

Vilket skämt.

Det ryckte ovanligt snabbt i Roman Abramovichs avtryckarfinger den här gången, han måste ha bestämt sig omedelbart efter 3-0-förlusten mot Juventus i går kväll.

Det kanske rentav var så att Di Matteo var ”dead man walking”, dömd till undergång, redan innan resan till Turin, och att Abramovich bara väntade på en anledning att byta tränare – igen.

Det är nionde gången nu på åtta år, om jag räknar rätt.

När fotbolls-England vaknade till dessa sensationella breaking news blev reaktionerna häftiga, framför allt från Chelseas fans.

Tv, radio och de sociala nätverken bombarderades med hat och avsky mot Abramovichs handlande, och det är lätt att förstå.

SÅ jäkla illa har väl inte hösten varit?

Vem vill nånsin bli tränare för den här klubben under de fruktansvärda krav som råder?

Vad har Di Matteo gjort som är så gräsligt fel, med det material han har att tillgå? Och med ledarfigurer som John Terry och Frank Lampard på skadelistan?

Det officiella utlåtandet från Chelsea är att ”klubben inte gjort tillräckligt bra resultat på sistone”. Men SÅ jäkla illa har väl inte den här hösten varit? Det är bara några veckor sen folk föll på knä till höger och vänster och hyllade ”det nya Chelsea” och Roberto Di Matteos satsning på roligare, sexigare, offensivare fotboll.

Innertrion Mata, Hazard och Oscar briljerade med fantasifull fotboll, till och med Torres såg ut att ha hittat nån slags form, och RDM såg ut att ta de blå mot en briljant framtid.

Och så...pang, bara.

Känner mig småchockad

Några svaga resultat (stryk i ligan mot West Bromwich i lördags, till exempel) var allt som räckte. Trots att alla vet – även Abramovich och hans rådgivare – att svackor inträffar för alla, förr eller senare. Konkurrensen är så hård i ligan idag att vi knappast igen kommer att få uppleva Mourinho-tider på Stamford Bridge, där laget går som ett obesegrat, blått tåg genom säsong efter säsong.

Så när det blir en sån här skoningslös och snabb sparkning misstänker jag alltid att det ligger nåt annat i bakgrunden. Det har legat rätt mycket konstiga grejer och gnagt i Chelseas mörka korridorer under senare år – allt från Ray Wilkins/Carlo Ancelotti-affären till det som hänt med John Terry, Ashley Cole, Marc Clattenburg-anklagelser och annat – och Chelsea är skickligt på att hålla dem undan offentlighetens ljus.

Jag är inte ens säker på att vi fått hela sanningen om den uppmärksammade sparkningen av Andre Villas-Boas i fjol.

Det kan alltså vara nåt annat än det rent fotbollsmässiga, nåt personkemiskt, kanske. Jag har nämligen svårt att förstå hur Di Matteo kunnat bli så gräsligt dålig på så kort tid.

Jag är inte förtjust i hans ledarstil, han har kommit in till presskonferenserna i höst och spridit ett slags obehag runt omkring sig. Stel, humorbefriad, taggarna utåt, nonchalant.

Ersättare klar ”inom kort”

Men det har ingenting med hans fotbollskunnande att göra. Jag känner mig småchockad över att han får gå nu, redan i november. Han hade varit värd lite mer tålamod, tycker jag.

Men tålamod är inte Roman Abramovichs mellannamn, och nu väntar vi på vem som ska efterträda Di Matteo. Det ska offentliggöras ”inom kort”. Och jag tror att ersättaren stod och stampade i kulisserna med ett kontrakt i händerna redan innan matchen i går.

Pep Guardiola nämns, förstås. Harry Redknapp också.

Men storfavorit i skrivande stund är – Rafael Benitez. Engelsk press skriver idag att de två stått i personlig kontakt.

Det gör mig om möjligt ännu mer chockad.

Rafa Benitez – manager för Chelsea?

Vilket skämt.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR

Populära bildspel via Shootitlive