Balanserar på en smal lina över Niagarafallen

Wennman: Blir det en förvirrad skitmatch är cirkusen igång

SPORTBLADET

CHANTILLY. England landar i Marseille i dag och vi är många som är nyfikna på vad Roy Hodgson har att säga inför premiären mot Ryssland i morgon.

Har han bestämt sig för ett system?

Har han bestämt sig i frågan Wayne Rooney?

Det får vi förstås inte veta förrän nån timme före avspark, men lita på att det kommer att ställas luriga frågor, tolkas mellan raderna och spekuleras vilt.

Roy, den gamle svenskbekantingen, svarade sannerligen för ett kontroversiellt uttalande nyligen när han sa att ”spelsystem vinner inga matcher, spelare vinner matcher”.

Vilket alltså betydde att han dömde ut alla taktiska genidrag som alla tränare i alla länder stått för under alla år och menade att det är de individuella prestationerna som räknas.

Om detta kan man ha vilka åsikter man vill. Men om inte England spelar som ett LAG, där alla förstår varann och vet vilka positioner som måste hållas... herregud, hur ska det sluta då?

Det var inte uppmuntrande att se missförstånden och förvirringen i Hodgsons senaste match, uppvärmningen mot Portugal. Där sprang de två skyttekungarna Harry Kane och Jamie Vardy omkring som två yttrar på topp, nästan slickandes sidlinjerna. Det skilde en planbredd mellan dem. Och i mitten stormade i stället Wayne Rooney fram som en gammaldags centerforward, mer eller mindre. Bromsade upp spelet och felpassade.

Hur gör han med Rooney?

Meningen var ju att Rooney skulle spela på topp i en mittfältsdiamant i ett 4-4-2, servera bollar framåt och ge Vardy och Kane utrymme för ett samarbete i snabba omställningar. Det blev alldeles fel och slutade med att Kane fick syssla med hörnor och fasta situationer från sin högerkant – medan snabbe Vardy mest markerade Portugals högerback.

Det är såna märkliga taktiska val som kan komma att bita Hodgson i nacken i den här turneringen om de inte faller det engelska pressdrevet i smaken. Han går faktiskt och balanserar på en smal lina över Niagarafallen. Ju närmare vi kommit EM, desto mer har jag fått känslan av att den gode Roy är i taktiskt bryderi. Han har haft två fina obesegrade kvalår bakom sig efter fiaskot i Brasilien-VM, ändå står han en dag ­före EM-starten och vet inte vilken som är den lämpligaste startelvan.

Vi har till exempel problemet med Dele Alli, Tottenhams unge sensation som var så bra i Wayne Rooney-rollen när England slog Tyskland borta med 3–2 i våras. Är det helt enkelt så att Alli måste spela som nummer tio för att få ut det bästa av Vardy och Kane? I stället för till vänster? Och varför har han envisats med att låta lille Raheem Sterling hoppa in på Rooneys plats i de senaste träningsmatcherna? Det är han väl inte mogen för?

Och vad ska han göra av Jack Wilshere, som ser ut att vara i fin form trots att han bara startade en enda match i Premier League?

Det blir mycket att snacka om. Man får hoppas för Hodgsons skull att det inte blir en förvirrad skitmatch mot Ryssland i Marseille. Då är cirkusen bland de stora krönikörerna i Drevet redan i full gång.

Min egen startelva

Hur skulle jag själv vilja se startuppställningen?

Enkelt. Fortsätt med 4-4-2 och diamant. Hellre det än 4-3-3. Och låt Rooney och Alli byta plats. Låt systemet sätta sig i stället för att lita på att spelarna är viktigare än taktiken.

Min startelva:

Joe Hart, målvakt, Manchester City. Gav en fullständigt värdelös, mediatränad presskonferens i går, men som keeper är han given etta i sitt fjärde stora mästerskap.

■ ■ ■

Kyle Walker, högerback, Tottenham. Ser något bättre ut än Nat Clyne och var bäst på planen mot Portugal.

Chris Smalling, mittback, Manchester United. Spelat flest minuter av alla under säsongen och börjar se ut som en ny Rio Ferdinand.

Gary Cahill, mittback, Chelsea. Får allt svårare att hålla unge John Stones bakom sig, men får ändå förtroendet i premiären.

Danny Rose, vänsterback, Tottenham. Har verkligen sett offensiv och fin ut de senaste månaderna.

■ ■ ■

Eric Dier, defensiv mittfältare, Tottenham. Genomgående imponerande, ger också backlinjen trygghet.

Adam Lallana, höger mitt, Liverpool. Föredrar jag honom före James Milner? Definitivt.

Dele Alli, offensiv mitt, Tottenham. Ja, flytta på Rooney. Låt Alli få spela ut sitt register.

Wayne Rooney, vänster mitt, Manchester United. Inte obekant med den rollen, klarar den utan att bromsa upp spelet.

■ ■ ■

Harry Kane, anfallare, Tottenham. Livsfarlig målgörare om han bara används rätt och får agera i straffområdet oftare.

Jamie Vardy, anfallare, Leicester. Det är de snabba djupledslöpningarna som är hans vapen, så anpassa taktiken efter det.

■ ■ ■

Så tycker jag alltså att England ska ställa upp. Sen får vi inte glömma att det finns trupp-spelare som kan komma att spela stora roller längre fram i turneringen, såna som den unge Marcus Rashford, ­Daniel Sturridge, Jack Wilshere, Jordan Henderson och Raheem Sterling. Det är rätt många EM-lag som inte skulle tacka nej till dem i sina startelvor.