Wennman: Det var många
Leeds-hjältar på Old Trafford

Du vet ju hur lätt det är att ta ett steg till vänster och börja snegla på nån sexigare, framgångsrikare och rikare.

Otroheten lurar alltid runt hörnet.

Det kan vara så att du inte längre vill vara ihop med en loser.

Det kan vara så att du helt enkelt blivit bortskämd.

Jag pratar alltså om fotboll här, inte om Tiger Woods.

Ta unga svenska fans:

Det är rätt många vilsna som bytt klubbar på kort karens, så att säga, under senare år. De vill tillhöra en grupp, men det måste vara en framgångsrik grupp. Går det dåligt för ens gamla favoritlag kan man alltid byta till Manchester United, Arsenal, Chelsea eller Liverpool, de säkra korten. Eller hänga på tåget till ett nyrikt Manchester City, till exempel.

Orka ta skiten

Man vill alltid vara med ett gäng som är inne, som det snackas om.

Jag vet själv hur det där kan fungera.

Aldrig när det gäller mina gamla favoriter – i allsvenskan, elitserien eller engelsk fotboll – men ta NHL, då:

Vilken slyna jag är i det fallet. Hur lätt jag kan byta favoritlag från en säsong till en annan. Från Toronto till Colorado till Vancouver till Detroit. Beroende på vilka svenskar som är hetast.

Det svåraste är att hålla på en klubb som rasar rakt ner i helvetet, som blir utskrattad av sina värsta fiender – och ändå orka stå för det, orka stå kvar, orka ta skiten.

Djup bugning därmed för Leeds United och dess supportrar, som fick vinna ”hatmatchen” på Old Trafford och se till att Sir Alex Ferguson för första gången nånsin förlorade i FA-cupens tredje omgång.

Jag minns inte när det var, men jag har den där bilden kvar i huvudet av en tioårig Leedsgrabb som står i bar överkropp på läktaren och gråter hjärtskärande, det kan ha varit efter bortaförlusten mot Southampton 2007 när Leeds degraderades till League One, eller möjligen redan när de åkte ur Premier League, men den kablades i alla fall ut över världen och visade en ung supporter i all sin förtvivlan, all sin sorg.

I dag kan den där grabben sträcka på sig. Ingen Man United-supporter kan säga nånting. Leeds vann The War of the Roses (det gamla kriget mellan landskapen Lancashire och Yorkshire), går mot Tottenham (borta) i FA-cupens fjärde omgång, har 15 raka utan förlust i sin serie, har jobbat sig ur ekonomiska kriser och poängavdrag och är på väg uppåt mot de stora grabbarna igen.

De som höll på Leeds när laget var i Champions League-semifinal 2001 och har behållt sina halsdukar sen dess är därmed att gratulera.

De har denna dag fått betalt för att de varit trogna.

Välkomna tillbaka bland rubrikerna

Det pratas mycket om Jermaine Beckford, segerskytten. Men det var många Leeds-hjältar på Old Trafford i går. Jösses, så de slet – Doyle, Howson, Becchio, kaptenen Naylor, målvakten Ankergren...det var själ och hjärta och hundraprocentig satsning i varenda duell. Det var helt otroligt att se ett lag ta sig an självaste Manchester United – på bortaplan! – med det självförtroendet.

Beckford gjorde sitt 20:e mål för säsongen och var a-pain-in-the-ass för Wes Brown i ett som vanligt skadeskjutet United-försvar. Beckford kanske inte har den delikataste förstatouchen, men han är så snabb, stark och målkåt att det uppväger bristerna. Risken är att han försvinner, troligen till Newcastle, nu. Men i så fall kunde han inte avslutat på bättre sätt i den klassiska, vita dräkten.

Robert Snoddgrass fick starta på bänken i går, men kom in och sköt en frispark i kryssribban. Det visade att Leeds (med drygt 9 000 fans på läktaren) inte bara slog ifrån sig i panik.

United skapade givetvis massor av chanser efter paus, men om man inte kan få hål på ett League One-lag hemma trots världsstjärnor som Rooney och Berbatov (och Owen), då finns det inget att skylla på.

Vi hälsar Leeds United välkommet tillbaka bland rubrikerna. Vi lär ses oftare framöver.