”Vi män blir aldrig över 20 år på insidan”

Söndags Åsa Mattsson åker bil med världens snabbaste värmlänning – Kenny Bräck

1 av 3 | Foto: AP
Kenny Bräck pustar ut efter ett träningspass i Indianapolis, USA.
SPORTBLADET

Kenny Bräck är inte som andra världsstjärnor.

När man i vanliga fall måste plöja igenom en skog av agenter ringer Kenny upp själv – samma kväll man sökt honom.

”Hej det är Kenny Bräck, vad ville du då?” säger han, på bredaste värmländska.

Sedan får intervjun tyvärr skjutas upp lite för Kenny kör in i en skyddsmur på ett race och det börjar brinna i bilen på ett annat, så han har inte kunnat slita sig från Indycar-cirkusen förrän den här fredagen i slutet av augusti, när det är ett kortare avbrott före de sista tre tävlingarna för säsongen. Klockan är nio på morgonen när planet från New York landar på Arlanda, lite försenat så vi och Kenny missar planet till Karlstad, hans hemstad i Sverige.

Men det gör inget. Jag och fotografen Sara får istället åka bil med Kenny.

Och vem tackar nej? Ens i en Opel Astra?

Tjejen vid hyrbilsdesken har nog ändå ingen aning om vem han är.

– Ska det vara Bräck med e eller ä? frågar hon.

– Det ska nog vara ä det, säger Kenny och lämnar snällt fram körkortet, amerikanskt.

Kenny, en av världens främsta racingförare ser ut som Kalle Blomkvist, en smal brunbränd tonårskille i jeans, rödspräcklig sommarskjorta och sandaler och med det vitblonda håret som en stubbåker. Han har en sliten gul resväska i ena handen, och egentligen är han 37 år.

– Vi män blir aldrig över 20 år på insidan, säger Kenny, och sedan gör han en så tvär gir med hyrbilen att jag ramlar mot honom från passagerarsätet.

– Bra trick va! säger Kenny, och skrattar.

Kenny Bräck, med rötterna i lilla Glava i Värmland, är en champ inom racing sedan han vann kulttävlingen Indy 500 1999. Nu är han tillbaka i Indycar efter tre säsonger i Cart-serien – men det har varit en comeback full av prövningar. Efter att ha brutit tre raka tävlingar har Kenny fått ordning på bilen. Senaste tävlingen innan han kom till Sverige var i Nazareth, Pennsylvania, och där blev han femma. Kenny har en sjunde plats i sammandraget efter totalledande Helio Castrovenes.

– Det är en otrolig konkurrens. När man pratar om vinna eller katastrof kanske det handlar om två tiondelar, säger Kenny, knäpper med fingrarna och styr med knäna.

– Det är sådär fort. Det finns tusen grejer att ställa in och justera ? stötdämpare, hjulvinkel, markfrigång ? Allt är otroligt känsligt. Ändrar du markfrigången på en bil med en halv millimeter så kan den bli okörbar.

Det går mjukt och fint när vi glider iväg mot Karlstad och ? jodå ? han håller hastighetsbegränsningarna.

Har du åkt fast någon gång för fortkörning?

– Ja, det har jag, fast i Sverige var det länge sen. I USA brukar de släppa en, jag skriver autografer istället. I Sverige är de mer kinkiga.

Det var värre den gången frun Anita körde och åkte fast. Kenny berättar att han hade lagt sig i baksätet för att sova och dragit av sig byxorna.

– Det var nog en skön syn för polisen att glo in genom rutan och se när jag satt där och försökte få på mig byxorna. Han trodde nog att vi sysslat med annat (skratt.)

Kenny känner en hel del kända personer, inte minst kungen och Carl Philip som är väldigt motor-intresserade.

– Kungen är duktig på att köra bil, det är han faktiskt. Om det skulle hända något när han är ute och åker får han ta över ratten från Säpovakterna ? (skratt)

Annars umgås Kenny inte så mycket vare sig med kända eller okända personer. Racingen tar mycket tid, och han tränar varje dag på gym. Sedan är det studier som ska göras, slutsatser som ska dras, racerapporter som ska skrivas till teamet.

Får han någon tid över spelar han helst gitarr. Och hela säsongen är han helt vit, kan inte ta en lättöl ens.

– Sen när jag f å r dricka, då blir jag full på en öl, säger Kenny.

Jag har en släkting i Glava. Micke Andersson, 17 år, som brukar köra isracing på Glafsfjorden på vintrarna. Precis som Kenny brukade göra.

– Jodå, sa Micke när jag ringde upp. Nog har jag sett honom. Han brukar stå och snacka med Kjelle på macken ibland, och han kör omkring i en gammal Volvo 240.

Folk i Glava är inte mycket för överord, men Micke säger ändå ”det är väl häftigt” att Kenny kommer därifrån. Kenny verkar glad när han hör det, och den gamla blå 240:n, från 1981, ska han spara och ge till sitt barn när barnet fyller 18.

– Då får de ju åka fint och se hur det var! (skratt).

Kenny och Anita väntar sitt första barn nu i december. De har varit tillsammans i elva år och tyckte att nu fick det vara dags.

– Vi vet redan att det blir en flicka, och det är tur, säger Kenny. Då blir det ingen racing. Hon får nöja sig med att köra Volvo 240 när hon blir 18.

Men tänk om hon säger till dig: Pappa, du har alldeles för farligt jobb, du får börja köra buss istället! Vad säger du då?

– Ja, när hon har börjat få såna tankar, då får man tro att jag lagt av. Jag håller väl på med lite rallykross vid sidan av bara.

Kenny stoppar in en nyinspelad live-cd med egna coverbandet ”Kenny and the Subwoofers” i bilstereon. De brukar spela i anslutning till loppen, och intäkterna går till välgörenhet. Countryrocken strömmar ut i Opel Astran och Kenny höjer volymen på ”Me and Bobby McGee”, och sedan blir det ”Sweet home Alabama”. Det svänger bra och jag ropar att jag hör Kennys gitarrspel tydligt. Han trummar med fingrarna på ratten.

Bandet startade när Kenny och några andra racingförare var på fest hos Hugh Hefner på Playboy Mansion.

Hade ni inte annat att göra där än att sitta och snacka ihop er, ni killar? frågar jag.

– Ja men det verkade ju som om tjejerna var mer intresserade av rockmusikerna, så jag sa: Grabbar, det här går inte. Vi får dra igång ett rockband. Då blir vi rockmusiker racingförare, och det slår de inte (skratt).

Är det inte unga vackra kvinnor så det räcker runt racingbanorna?

– Det finns väl lite grann, men det tycker vi bara är trevligt. Det är inget jag lider av, de har ju skönhetstävlingar och allt möjligt runtikring, men det hör till.

Nu tar vi en kort rast vid en vägkrog vid en liten sjö. Kenny tar en chokladboll till kaffet, fast han inte får. Han äter nämligen en ny diet enligt blodgrupp och han insisterar på att han har blivit mindre förkyld sedan han uteslöt mjölkprodukter och socker. Sen mumsar han i sig chokladbollen.

Kenny började köra bil vid sex års ålder, i knät på pappa nere på Glafsfjordens is. Vid åtta nådde han ner till pedalerna och började köra själv.

– Svenska rallyt med Björn Waldegård och Hannu Mikkula gick förbi hemma då på den tiden. Det var på andra sidan sjön i februari så då brukade vi alltid åka över isen, jag och pappa.

Vad har det här halkandet på is haft för betydelse för körtekniken?

– En hel del, säger Kenny. Jag tror alla ungdomar i Glava på den tiden höll på med något motordrivet fordon. Vi var ju på isen mycket och på gamla skogsvägar på nätterna. Man lärde sig mycket, även om det inte fanns någon racinghistoria i min familj. Där jag kommer ifrån är det definitivt mest rally.

Efter ett par års isracing tröttnade Kennys pappa på att gräva fram gamla bilar ur snövallar. Då tog grannen, Nils-Arne Johansson, vid. Nils-Arne hade kört racing själv – svensk mästare i Formel Ford – och blev så småningom Kennys mentor. Nils-Arne hade en sorts bed & breakfast på Glava glasbruk, där Kenny jobbade en sommar när han var 13 år.

– Jag körde ju där med motorgräsklipparen och backade med släpvagn, så då fick han väl syn på mig. Han såg väl att jag kunde köra. Nils-Arne köpte en gocart åt mig, och han körde mig till tävlingar några gånger per år. Vi körde när vi kände för det, och så fick jag ju meka allting själv. Det var inte som de där farsorna som drev på ungarna hysteriskt och körde 30 race per år. Det var ju mycket annat som var roligt på den tiden.

– Min egen farsa var väl egentligen bara med en gång på en klubbtävling, och det blev lite snöpligt. Han satte sig i depån med en liten ask med kakor och smörgås och en termos kaffe. Efter ett halvt varv så skar motorn. Det hörde inte han för depån låg en bit bort, så jag kom och gick tillbaka där och sa: ”Du får komma och hjälpa mig lasta på” ”Va, vad äre nu då?” sa han. ”Motorn har sköre” sa jag.

– Oj, oj, han hade knappt öppnat kakburken, så det var väl ingen lyckad tillställning.

Mamma var aldrig med på tävling, men inte var hon orolig heller, enligt Kenny. Överhuvudtaget har föräldrarna släppt honom väldigt fri. Hans pappa hade egen elektronikfirma och det är faktiskt Kenny som dragit högspänningsledningen i Glava.

– Jag höll på att tjuvkoppla elskåp i skolan också, och så gjorde jag blyertspennorna ledande. Det var roligt ?

Kenny umgås fortfarande med flera från Glava, Arvika och Karlstad. Han och Anita har just köpt hus i Columbus, Ohio, dit de flyttat från Indianapolis, och eftersom det är ett gammalt hus behövde de hjälp med renoveringen. Då kom ”Kennet i kurvan” dit, en hantverkare och kompis ifrån Glava.

Att vara kvinna i den här racingcirkusen verkar inte så lätt. Hur tar din fru det?

– Äh, det tror jag inte är något problem. Hon har egen karriär inom marknadsföring och data, men hon ska sluta nu i höst för vi ska ju ha barnet i december. Det blir roligt. Jag har inte riktigt fattat det än, tror jag.

Men du är ingen hemma-myskille?

– Ibland är jag det. För mycket är inte bra, det ska vara med lagom mängd. Man får prioritera lite.

När vi precis är på väg in i Karlstad, dit Kenny flyttade som 18-åring från Glava, ringer hans fru Anita som undrar var i hela friden han håller hus. Det brukar ju ta m y c k e t kortare tid för honom att köra från Arlanda.

Var det inte det vi misstänkte?

Anita, som har polskt och göteborgskt påbrå bjuder på lunch, tomatsoppa på polskt vis, med ris. Anita och Kenny berättar gärna historier om varann. Hon avslöjar att Kenny, som inte är samma storhet vid spisen som på ovala banor, brukade beställa mat på restaurang och stoppa maten i de egna grytorna när det var dejt. Det har även hänt senare när han och Janne ”Flash” Nilsson skulle bjuda fruarna på mat.

– Alla tricks är bra, säger Kenny och tittar kärleksfullt på Anita och hennes vackra gravida mage.

Kenny Bräck

Tre röster om Kenny

Fakta/Racing