Äntligen - vi är i cirkusen

13 långa, tysta år - nu har Björn Karl Mikael tagit oss tillbaka

SPORTBLADET

Vi har traditionen.

Vi har intresset.

Vi har talangerna.

Vi har - efter många, långa år - fått lära oss att förstå att det där inte spelar någon roll. Men i går harklade sig en liten, nöjd kille som heter Björn Karl Mikael Wirdheim och gjorde slut på 13 års tystnad.

Vi har en förare i Formel 1.

Det var på tiden.

Just i detta nu drämmer hundratals adrenalinstinna svenskar knogarna i tangentbordet, och mitt tips är att rätt många av dem bryter på finska.

Jag vet.

Björn Wirdheim, 23, är inte en fullödig F1-förare ännu, han är testförare och förste reserv i ett F1-stall. Och Jaguar är inte ens en av de största elefanterna i detta elefanternas paradis.

Men just i dag kan vi väl strunta i det? Just i dag kan vi väl konstatera att Damon Hill och David Coulthard tog testvägen in i cirkusen och lyckades mer än bra? Just i dag kan vi väl alla dra på oss våra rosa träningsoveraller och skrika rakt ut i snöslasket:

- Äntligen!

Formel 1 kittlar och lockar

Eftersom mitt eget förhållande till motorer och bilar är lätt problematiskt (Ägnad livstid åt bilkörning: en timma. Ägnad tid åt att surfa efter spanska fotbollsspelares smeknamn: 612 timmar) ska jag inte låtsas vara expert på F1-sporten. Men den fascinerar mig, och den fascinerar väldigt många svenskar väldigt mycket mer. Det har den gjort sedan 50-talet, sedan Joakim Bonnier blev först.

F1 har alltid haft något som lockat ögat och kittlat fantasin.

Tre svenskar i F1!

Farten, förstås. Det farliga. Men också färgerna och formen, en estetik som är så hårt driven att den fått mig att köpa sydeuropeiska motortidningar bara för att titta på bilderna av de vackra bilarna. På 70-talet kom den där vackra världen, med alla sina ljud och lukter, till lilla Anderstorp. 1974 startade Ronnie Peterson, Reine Wisell och Bertil Roos i ett och samma GP-lopp. Tre svenskar!

Sedan kom Monza 1978, James Hunts skenande framhjul i Ronnies bakre - och svensk idrotts största trauma i ett kaos av rök, eld och italienska sjukhus.

Det är svårt för något att växa i en sådan skugga.

Stefan Lill-Lövis Johansson gjorde ett förmodligen underskattat decennium i cirkusen, men sedan dess har inget hänt. Formel 1 har vuxit till en megakoloss där pengar köper segrar lite för enkelt - och i Sverige har det bara varit tyst.

Tills i går.

I år efter år efter år har vi hört talas om unga svenska förartalanger som stått på tröskeln till F1, eller åtminstone på tröskeln till tröskeln. Ena gången har de hetat Thed Björk, andra gången Rickard Rydell, tredje gången Patrik Gerrbrand (nej, förlåt, det sista var ett skämt).

Men vi har fått vänja oss vid hur det brukar sluta.

Snack i Sverige.

Och en mullrande verkstad i Finland.

Vi fick skuggan och traumat efter Ronnie. Finland fick värmen, inspirationen och resurserna efter Keke Rosberg, tidernas ende svenskfödde mästare. De fick Mika Salo, JJ Lehto, Mika Häkkinen, Kimi Räikkönen.

Vi har i och får sig fått Kenny Bräck, men svenskarnas relation till cartserierna är fortfarande tio gånger svalare än kärleken till F1.

Men nu får vi alltså Björn Wirdheim i en Jaguar.

Jag känner inte Björn, men jag vet att han har en lite lustig dialekt och att han är en extrem idrottsman. Bara extrema idrottsmän sätter sig i en bil, känner g-kraften förvandla huvudet till en kanonkula, gasar upp i 300 knyck och utmanar sin split vision, reaktionsförmåga och fartkänsla.

Nu är vi Bjorn Again

Liksom Lill-Lövis hade pappa Lövis, som var racingförare, så har Björn Wirdheim en pappa som själv varit tävlingsförare.

Jag ger mig fan på att han har rätt dålig koll på spanska smeknamn, men Wirdheim har bensin i blodet och nu får han äntligen chansen.

Han får köra bilarna, känna på banorna, finnas med i kulisserna och visa upp sig i väntan på att öppningen kommer.

22 år efter att Abba-trummisen Slim Borgudd (vilket underbart artistnamn!) körde sitt sista F1-lopp är Sverige tillbaka i en sjuk, galen, fascinerande cirkus.

Bjorn Again.

Äntligen.

Simon Bank