Anrell: Comebacken är värd ett bragdguld

SPORTBLADET

Det slutade med ett jaså efter 100 varv.

Ändå är det en av de största bragderna inom svensk idrott på mycket, mycket länge.

Kenny Bräcks comeback i Indy 500 var en av de mest diskuterade återkomsterna inom svensk idrott. Det var på tungviktsnivå. Det talades om den som en boxarens hopplösa kamp mot sitt eget öde. The never come back.

Jag vet att hela Motorsverige satt framför tv i går.

Alla satt med sina hjärtan fastklumpade i halsgroparna.

Skulle Kenny klara sig? Skulle han hinna med? Skulle han ha kvar sin smarthet? Skulle han orka? Skulle han överleva?

Ett mycket bra lopp

Svaret på de flesta frågorna visste vi ganska snart. Ja, Kenny hann med. Ja, han verkade orka. Ja, han tog inga onödiga risker.

Kenny gjorde ett mycket bra lopp. Han startade på  24:e plats. Hade tagit sig upp två placeringar redan efter starten, var uppe på 17:e plats efter tionde varvet och som bäst noterade jag en tolfte plats i förvirringen efter ett depåstopp kring 59:e varvet.

Sen  började problemen med bilen  och han var nere på 19:e ganska snabbt och sen tog styrproblemen överhand och han bröt efter halva loppet.

Då visste vi svaren på de sista och naturligtvis viktigaste frågorna:

Klockan 20.35.44 svensk tid såg vi hur Kenny klev ur sin bil, och vi kunde anteckna: ja, Kenny klarade sig, ja, Kenny överlevde.

Det var det viktiga.

Naturligtvis var det också viktigt att Kenny gjorde ett högst anständigt lopp, att han körde på samma nivå som de allra bästa, även om han aldrig var i närheten att blanda sig i toppstriden. Han var chanslös på det sättet men det spelade ju ingen som helst roll.

Det stora var att se den smarte Kenny, som körde förbi där han skulle, som höll sig borta från de sammanstötningar som förekom, som gled undan när trafiken blev allt för tät, som inte lät sig skärras när ett par allvarliga olyckor inträffade med sjukhusbesök som följd.

Kenny stod över allt det där.

Kenny visade att all vår oro och skräck var överdriven, kanske till och med onödig.

En seger för Kenny

För mig var Indy 500 i går en av de stora svenska idrottsbragderna under de senaste åren. Att Kenny Bräck vågade visa alla oss som inte trodde att han skulle ha en chans att komma tillbaka att vi hade fel var en seger. Inte bara över vår misstro utan också över Kenny själv. Han visste att han bara har några år på sig, sen skulle han vara för gammal, han fick chansen, han tog den, han återupprättade sin heder och han är ingen föredetting längre. Inget gammalt ringvrak.

Jag har träffat Kenny några gånger och utan att påstå att jag känner honom väl kan jag nog ändå säga att det var det som var det viktiga för honom i går; nu är han hel, nu är han Kenny Bräck igen.

Det var kanske viktigare än vad som händer i framtiden med hans karriär.

Kanske till och med viktigare än om det blir en fortsättning på racerbanan igen.

Kanske till och med - och det känns lite konstigt att skriva, men jag tror ändå att det på ett sätt är sant - viktigare än att han klarade gårdagens race utan att hamna i några tillbud. Och om han slutar nu så slutar han där han ville lägga av; på racerbanan.

Välkommen tillbaka, Kenny. Jag tycker att du är värd bragdguldet för ditt race i går.

Välkommen tillbaka, Kenny. Och tack för en mycket stor karriär.

lll

Till sist var det en stor dag för damidrotten i går. Danica Patricks fjärdeplats måste vara en av de största framgångarna nånsin för en kvinnoidrottare. Bättre till och med än Annika Sörenstam.

Ett tag såg det ut som om Patricks skulle vinna. Så bra var hon.

Lasse Anrell