Car för en karl

Jack Smith: Vem som helst kan köra fort men de här är inte rädda för att krascha... ha ha

1 av 2 | Foto: Pontus höök
Nascar är inte den snabbaste motorsporten men de täta loppen där det är upplagt för krasch har gjort denna typ av racing superstor. Det är den näst största tv-sporten i USA efter amerikansk fotboll.
SPORTBLADET

PHOENIX

Indiecar-snobbarna rynkar föraktfullt på sina oljiga näsor.

Men det hjälper inte.

Den folkliga knuff- och bökfest som kallas Nascar är numer den överlägset största motorsporten i USA i alla fall.

– Vem som helst kan köra fort. Men här får man ju se tuffa killar som inte är rädda för att krascha, förklarar Jack Smith under ett grillparty i dammet på parkeringsplatsen före Nextel-loppet på Phoenix International Raceway.

Det är en både vacker och mäktig arena, belägen i ett slags naturlig svacka i den rödgnistrande sanden i öknen strax utanför Phoenix.

När vi en förtjusande solig, sommarvarm novembersöndag kommer på besök avgörs säsongens näst sista lopp i Nextel Cup – Nascar-ligans själva pansarkryssare – och mer än 78 000 människor har samlats för att se briljante föraren Tony Stewart försöka säkra totalsegern.

Parkeringsfest

– Det finns inget bättre, säger Jack Smith

– Nascar slår allt annat. Bara ljudet när de startar bilarna...ah.

Liksom de flesta andra har Jack och hans polare dock fest på parkeringsplatsen först.

Grilloset och doften av vattnig Budweiser ligger som ett lock över hela det dammiga fält där Arizonas racing-fans parkerat stadsjeepar, pick up-truckar och motorhem stora som svenska hyresfastigheter och jag får återigen känslan av att det är just det här som är essensen i live-idrott i USA.

Parkeringspartyt.

Uppladdningen.

Timmarna när de sociala amerikanerna lever ut sin fantastiska förmåga att ha vad de kallar ”a good time”.

Just Jack Smiths sällskap fräser överdimensionerade räkor på en liten utegrill på flaket till en fet pick up-truck.

Näst störst i tv

Samtidigt försöker de förklara varför Nascar, med sina relativt begränsade hastigheter och sina helkaross-bilar, på bara några få år gått om alla andra amerikanska motorövningar i popularitet och blivit den näst största tv-sporten av alla, näst efter amerikansk fotboll.

– Det finns ju racing där det går fortare. Men vem som helst kan köra fort. Däremot är det bara riktigt tuffa killar som törs ställa upp när det är så nära och så tajt som det hela tiden är i Nascar, menar Jack.

– De är helt enkelt inte rädda för att krascha. Då blir det ju mer spännande. Ha ha.

Smith tycker också att det finns fler profiler att förhålla sig till i Nascar än i andra jämförbara sporter.

– Ja, en av anledningar till att jag är här är att jag får häckla Jeff Gordon.

Vad är det för fel på honom då?

– Han är en skit. Men det tycker alla. Vänta får du se när förarna presenteras. Då blir det liv.

Mycket riktigt möts denne Gordon av en storm av burop och visslingar när han en kvart innan start gör ett varv runt den 1,6 kilometer långa ovalen.

När unge Dale Earnhart Jr gör samma resa är reaktionen den rakt motsatt.

Alla jublar.

Att han är populär har vi dock förstått redan tidigare.

Earnharts nummer – 8 – lyser från flaggor som sticker ut genom sidorutor i bilar över hela Phoenix.

– Det har med historia att göra. Hans pappa dog under ett lopp 2001 och ingen trodde att Junior skulle kunna fortsätta. Men han har inte bara fortsatt. Han har varit enastående, berättar Jack Smith.

Ännu mer enastående är emellertid Tony Stewart.

Han vinner inte i Phoenix – det gör Kyle Busch, trots att hans berömde bror Kurt dagen innan tävlingen gripits för rattonykterhet och stängts av – men håller ändå undan i den sammanlagda resultatlistan.

Vita bonnlurkar

I säsongsavslutningen i Miami nu på söndag får han nästan garanterat spruta champagne över sina konkurrenter.

Och så har den så kallade eliten i storstäderna på USA:s kuster ett nytt namn att göra sig lustig över.

För det är så här också:

I takt med att Nascar blivit större än nästan allting har sporten blivit symbol för...ska vi kalla det brist på bildning.

Det är, lyder fördomen, bara vita bonnlurkar med som gillar att följa knuffandet på Nascar-banorna.

Helt tagen ur luften är den bilden kanske inte.

Under en hel dag på Phoenix International Raceway ser vi inte en enda svart människa.

Inte en. Av 78 000.

Däremot tappar vi snabbt räkningen på antalet hockeyfrillor...

Att ta det som inteckning för att Nascar-publiken är korkad vittnar dock i sig om viss brist på intelligens.

Det handlar – som vanligt – bara om olika kulturer, olika traditioner och olika värderingar. Samtidigt måste jag erkänna att jag personligen har begränsat utbyte av själva racet.

Analyserar

Det finns häftiga moment i det, helt klart. Vrålet från motorerna till exempel. Dofterna. Stämningen på innerplan, där de verkliga hardcore-fansen – de som följer varje tävling – får ställa sina motorhem och sedan analyserar varenda sväng.

Men jag tröttnar snabbt.

Att se några dussin bilar som kör varv efter varv runt en enformig bana, utan att komma upp i de metafysiska Indy-hastigheterna...det krävs ett mer intensivt motorintresse än mitt.

Fast det spelar förstås ingen roll det heller.

Nascar är, och förblir, störst i alla fall.

Sport i USA liknar inte sport någon annanstans. Den är större, den är galnare och den är mer kommersiell. Tror vi alla fall. För att ta reda på om vi har rätt har vi skickat Sportbladets New York-korrespondent Per Bjurman på USA-turné. Han och fotografen Pontus Höök kommer med ojämna mellanrum att göra nedslag på arenor runt om i det stor landet. De ska se de stora, de udda och de bästa amerikanska sporterna. Tidigare i serien: Rodeo och NBA.

Per Bjurman