”Jag slogs mot det omöjliga”

Zanardi klövs på mitten – nu kör han för VM-titeln

Alex Zanardi förlorade båda sina ben i kraschen. Trots det har han tagit sig tillbaka till världseliten.
Foto: bildbyrån
Alex Zanardi förlorade båda sina ben i kraschen. Trots det har han tagit sig tillbaka till världseliten.
SPORTBLADET

MONZA

I direktsänd tv klövs bilen i två delar. Det samma hände föraren Alessandro Zanardi.

Han förlorade båda benen – men överlevde.

I dag är är han tillbaka, som en av kandidaterna till VM-titeln.

Ingen av de 50?000 på läktaren eller av de miljoner tv-tittare som följde cart-loppet på tyska Lausitzring den 15 september 2001 trodde sina ögon. Alex Zanardi var på väg ut från depån, förlorade kontrollen över bilen och blev påkörd. Smällen var kraftig och det fanns till synes ingen chans för italienaren att överleva.

Men någon – eller något – ville annorlunda.

– Det var troligen olja på banan vilket gjorde att jag tappade kontrollen. Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt. Vid det tillfället kom mr Tagliani, som ironiskt nog betyder skära på italienska, och skar mig i två delar, säger Alex Zanardi när han ger Sportbladet en exklusiv intervju.

– En del av Alex for åt ett håll och den andra åt det andra.

Vad minns du?

– Det mesta. Det var en väldigt högljudd smäll. Jag rullade längs depårakan, tänkte att alla svårigheter låg bakom mig och att jag skulle ta årets första seger. Jag ledde stort och tänkte att det var på tiden att jag vann. Då tappade jag plötsligt kontrollen över bilen och väldigt svagt minns jag hur jag försökte överta kontrollen igen, hur jag slogs mot det omöjliga. Sedan small det och blev svart. Därefter minns jag inget mer, inte förrän en vecka senare när jag vaknade upp ur koman.

Tävlar på samma villkor

Då började den svåra kampen. Zanardi hade förlorat båda benen. Han gick från att vara racingstjärna till att behöva lära sig leva på nytt, med nya förutsättningar och med en helt ny syn på livet.

En tuff, hård och ibland till synes oövervinnerlig kamp – men han klarade det och när WTCC startar sin säsong i dag är Alex Zanardi en av toppförarna. Italienaren har en specialdesignad bil som gör att han, trots två benproteser, kan tävla på samma villkor som alla andra och kampen handlar inte längre om att överleva vardagen.

I stället är det en glädjefylld fajt för att vinna tävlingarna.

Varför ville du tillbaka?

– Varför inte? Jag har sysslat med det i hela mitt liv. Varför skulle jag göra något annorlunda? Vi är alla olika och jag har full förståelse för att någon annan som hade varit i min situation hade sagt: Jag mötte döden och jag vill inte göra det igen. Jag känner annorlunda, det hände mig och det kunde ha hänt vem som helst. Under rehabiliteringen träffade jag många som förlorat sina ben på de mest idiotiska sätt, säger han under en paus mellan testerna inför helgens säsongsstart på Monza.

”Shit happens

Han är iklädd BMW:s overall och keps, mot bänken lutar hans ständiga följeslagare – kryckorna.

– Jag gjorde det i alla fall med viss stil. Det var inför 50?000 människor, direktsänd-tv? Så ursäkta uttrycket, men ”shit happens”. Det är bara att acceptera och inte ens om jag slutar tävla kan jag garantera att det inte händer igen. Det är möjligt, men vad ska du göra? Stanna inne resten av livet ?

Vad sa din familj?

– De delar min uppfattning. Visst är det lite farligare än att spela golf, men många som frågar mig varför jag kör igen ställer inte samma fråga till sig själva: Hur kör jag? När det är dimmigt och jag blir omkörd av idioter så undrar jag om de är medvetna om att de tar betydligt större risker än vad jag någonsin gjort på banan.

Vad har varit svårast?

– Det var tufft i början. Jag opererades 16 gånger, den kortaste operationen var på 2,5 timme. Det var fruktansvärt och jag längtade hem, men när jag kom hem så insåg jag att det enda jag kunde göra själv var att ändra tv-kanal med hjälp av fjärrkontrollen. Min familj var fantastisk och förstod när den skulle lämna mig i fred. Jag behövde koncentrera mig på min rehabilitering. Nu kan jag leva ett normalt liv och ta hand om familjen igen.

Vi går in i depån, Alex Zanardi visar sin bil och ger mig sina kryckor. Han tar tag i dörren med den ena handen och i taket med den andra, häver sig upp så att han har överkroppen ungefär en meter över bilen och glider in i sätet. Det tar inte mer än fem sekunder.

”Det har blivit stressigare”

Sedan fäster han sin högra sko i den pjäxa som sitter fast på bromspedalen.

– Nu är skon, jag kan inte säga foten för jag har ingen, helt fixerad och jag trycker ner bromsen med höften. I början trodde vi att det skulle vara problem att få till ett tryck på ungefär 60 kilo för att få ner bromspedalen. Ironiskt nog är inte det problemet. I stället är det svårt att känna efter hur hårt jag ska bromsa i en kurva, jag får inte trycka så hårt att hjulen låser sig.

– Jag har fått ändra min körstil en del. Självklart vill jag köra som jag gjorde innan olyckan, men det har blivit stressigare. I Macau finns det en snäv kurva och mina kollegor glider igenom den, som man gör med en MC och låter motorn rusa. För mig är det omöjligt, jag försökte, men eftersom jag både styr, växlar och gasar med händerna fick jag korsa armarna och det gick inte. Jag hade behövt tre händer.

Har det varit svårt att lära sig?

– Nej. Inte för att jag är Stålmannen, utan för att jag har fått lära mig att titta efter alternativ och se hur jag nu ska lösa saker som jag tidigare löste på ett annat sätt. Det gör att jag har blivit mer flexibel här uppe, säger han och pekar på huvudet.

– Jag tror att alla i min situation har tvingats till att utveckla talanger som alla egentligen har men aldrig har använt sig av eftersom de inte behöver dem.

Mindre än en liter blod

Han gjorde comeback 2003, två år efter kraschen, och körde de sista varven av loppet han aldrig avslutade. Därefter bestämde han sig för att fortsätta med racingen och han har kontrakt med BMW i två år till. Men att han fått chansen till en bonuskarriär håller han inte med om.

– Nej, det är samma karriär, det var bara en paus mitt i. Men det är en bonus att jag är här. En del kallar det för mirakel och det är otroligt att det enda som hände var att jag förlorade mina ben, säger Alessandro Zanardi.

– Jag kom till sjukhuset 75 minuter efter olyckan, det tog fem minuter till innan jag var i operationssalen och jag hade mindre än en liter blod kvar i kroppen. Mitt hjärta slutade slå tre gånger och vanligtvis har man otur om man överlever det. Då är du inte är en man längre utan ett paket som är fäst vid en maskin resten av ditt liv.

Alex Zanardi hade tur, han är fortfarande en man – mitt i racingkarriären.

Anna Andersson (anna.c.andersson@aftonbladet.se)