Historiens fem bästa F1-finaler

Sportbladets Anna Andersson rankar sina främsta favoriter

SPORTBLADET

I eftermiddag är det äntligen dags.

För en av tidernas mest spännande VM-finaler i formel 1. Aldrig tidigare har fyra förare haft chansen att vinna VM i säsongens sista lopp, med i eftermiddag så slåss Fernando Alonso, Ferrari, Mark Webber och Sebastian Vettel, Red Bull med McLarens Lewis Hamilton om årets VM-titeln.

Sportbladets F1-reporter Anna Andersson har tittat tillbaka och här har hon rankat sina finalfavoriter.

Brasilien 2008

Lewis Hamilton höll återigen på att missa VM-titeln i Brasilien. Han ledde med sju poäng inför finalen och behövde bli femma i mål, men hans tuffaste konkurrent, VM-tvåan Felipe Massa hade pole med sin Ferrari. Allt såg lugnt ut, men plötsligt kom regnet och Toyotas Timo Glock var den enda som inte bytte till regndäck. Hamilton låg på sjätteplats när två varv återstod och han hade den positionen när Felipe Massa gick i mål som segrare - och världsmästare. Men några kurvor före mål körde Hamilton om Glock och tog titeln, med en ynka poäng. Han blev därmed den yngste världsmästaren i historien.

Världsmästare: Lewis Hamilton, Storbritannien 98 poäng

VM-tvåa: Felipe Massa, Brasilien, 97 poäng

VM-trea: Kimi Räikkönen, 95 poäng

Brasilien 2007

McLarens nykomling Lewis Hamilton hade lett VM sedan det sjätte racet och inför den 17:e och sista tävlingen hade han fyra poäng ner till teamkollegan Fernando Alonso och sju poäng ner till Ferraris Kimi Räikkönen. Det mesta handlade om de interna stridigheterna inom McLaren och det var inte många som pratade om finländaren.

Hamilton kvalade också in som tvåa, före Räikkönen och Alonso, men det var finländaren som tog starten. Hamilton fick problem med växellådan och kunde inte konkurrera med Räkkönen som vann racet och titeln - för Hamilton var bara sjua i mål.

Världsmästare: Kimi Räikkönen, Finland 110 poäng.

VM-tvåa: Lewis Hamilton, Storbritannien 109 poäng

VM-trea: Fernando Alonso, Spanien, 109 poäng.

Jerez 1997

Michael Schumacher var dubbel världsmästare och favorit. Han ledde mästerskapet med en enda poäng inför säsongsfinalen i Spanien. Han och titelkonkurrenterna Jac Villeneuve och Heinz Harald Frentzen kvalade in på samma tid, vilket gjorde att man bestämde startordningen efter dem som satte tiden först. Schumacher tog starten, men fick sedan problem med kylaren och bilen tappade i prestanda. Han insåg att det fanns en stor risk att han inte skulle kunna ta sig i mål och när Villeneuve kom ikapp och skulle köra om i Curva Dry Sack så styrde tysken in i kanadensaren. Allt för att rädda titeln, men Schumacher fick betala priset. Han bröt loppet, Villeneuve vann titeln och Schumacher fråntogs även andraplatsen i mästerskapet.

Världsmästare: Jac Villeneuve, Kanada, 81.

VM-tvåa Michael Schumacher, Tyskland 78 (men han diskades och fråntogs andraplatsen)

VM-trea (tvåa): Heinz-Harald Frentzen, Tyskland, 42)

Australien 1986

Nigel Mansell hade greppet på titeln, han hade sex poäng ner till Alain Prost och han behövde bara ta sig upp på pallen för att säkra titeln. Britten tog också pole och han var egentligen bara 18 varv i från att vinna VM-titeln. Då exploderade hans däck och det blev en uppgörelse mellan Nelson Piquet och Alain Prost. När Williams tog in Piquet för att byta däck kunde fransmannen vinna racet och VM-titeln.

Världsmästare: Alain Prost, Frankrike, 72 poäng.

VM-tvåa: Nigel Mansell, Storbritannien, 70 poäng

VM-trea: Nelson Piquet, Brasilien, 69 poäng.

Las Vegas 1981

Carlos Reutemann, Argentina, behövde egentligen bara komma före Nelson Piquet i mål för att vinna. Han hade en poäng upp inför finalen i USA och han hade pole. Men han slutade åtta och Piquet vann titeln med en poäng.

Reutemann avslutade säsongen med att nolla i två lopp. Det kostade honom och Williams titeln.

Världsmästare: Nelson Piquet, Brasilien, 50 poäng

VM-tvåa: Carlos Reutemann, Argentina, 49 poäng

VM-trea: Alan Jones, Australien, 46 poäng