”Jag tänker komma tillbaka starkare...”

Antonio Lindbäck om oron, ADHD-diagnosen – och sin mentala coach

1 av 7 | Foto: Margareta Bloom
Antonio Lindbäck jobbar numera efter en treårsplan – som ska kulminera i en VM-titel.
SPORTBLADET

För två veckor sedan fick han beskedet:

Du har ADHD.

Det förändrade Antonio Lindbäcks liv – på ett positivt sätt.

Sportbladet fick följa med speedwaystjärnan en dag hemma i Avesta.

– Jag tänker inte skämmas över det, jag tänker komma tillbaka starkare än någonsin, säger han.

Vi befinner oss utanför ett gammalt lokstall på ett industriområde utanför Avesta.

När vi kommer in genom dörren ser vi polske mekanikern Mateusz Liszka,19, skruvandes i en av cyklarna inför kvällens match. Antonio Lindbäck slår på musik.

Vad lyssnar vi på nu?

– Ugly girl, säger han och fortsätter snabbt:

– Men det är inte för att ni är här.

Jag och fotograf Margareta skrattar. Antonio också.

I går träffade Sportbladet den 28-årige speedwaystjärnan för att prata om karriären, livet, dået, nuet.

Den senaste tiden har varit tuff. Början till en stor förändring tog fart den 20 juni. Sent på kvällen delade Antonio med sig av sina tankar på sin Facebooksida.

– Jag ber om ursäkt för mina dåliga resultat, för att jag sviker er. Jag går igenom ett tuff period just nu, både på det sportsliga och privata plant, skrev han.

Veckan senare postade han nya rader på sajten. Då berättade Indianernas stjärna om en kommande ADHD-utredning som ska inledas. I samband med det anlitades mentala coachen Mattias Fahlström.

– Jag hade tänkt på det ett tag. Men att ta steget till att göra det blev aldrig av och jag tänkte: ”äh, det är något annat”. Någonstans har jag undrat varför jag är som jag är. Varför jag får enorma dippar och varför jag är så himla uppåt eller neråt. Till sist bestämde vi oss för att ta tag i det, berättar Antonio när vi promenerar längs en stig som sträcker sig fram vid Dalälven.

28 juni kom resultatet och det var som han anade. Vuxen-ADHD.

– Det känns skönt att ha fått diagnosen jag har fått. Då kunde jag börja jobba på det och förstå. Jag ser det bara som en positiv sak. Jag vill inte tänka på det som har varit utan jobba vidare och bli stark i mig själv.

– Jag tycker inte att man ska skämmas över att ha ADHD. Det enda det handlar om är att du får tänka och arbeta lite annorlunda med dig själv.

En månad tillsammans

I dag har Antonio jobbat med Mattias Fahlström i en månad och han märker redan av resultaten.

Var det ett svårt val att ta hjälp?

– Nej. Det är ett enkelt val för mig eftersom jag behöver det för att hålla mig på en bra linje. Mattias har hittat vad han ska trycka på vilket gjorde att jag fastnade för honom. Jag lyssnar på honom, förklarar han.

Vad har ni gjort den här första månaden?

– Jag har försökt att knäcka honom men det har inte gått, så han har knäckt mig, säger Antonio, skrattar och fortsätter:

– Egentligen så är det så. Det är vad det handlar om. Han var tvungen att knäcka mig för att sedan kunna bygga upp mig. Han måste komma in på mig och det är inte alltid roligt att prata om vissa saker men det är så det är och funkar. Nu har vi kommit så pass långt att jag känner mig väldigt trygg med honom.

Knäckte han dig enkelt?

– Ha ha, ja, jag tror faktiskt det var ganska enkelt. Du får fråga honom men i mina ögon kändes det alldeles för enkelt.

Hur mycket är han med?

– Just nu har vi i princip daglig kontakt. Vi träffas fruktansvärt mycket. Den här veckan har vi träffats varje dag och det är det jag behöver. Om jag ska göra något måste det vara ordentligt och det är det vi satsar på. Vi kör 110 procent.

Vad vill du uppnå?

– Jag vill bli världsmästare. Vi håller på att sätta ihop en plan för hur vi ska komma dit. En realistisk plan. Jag har flera delmål och ett långsiktigt. Det är en treårsplan.

Känner du dig trygg med det?

– Ja. Jag är en person som måste ha inspiration. Jag måste kunna se något där framme så det får inte vara för långt bort.

Du ser ut att må väldigt bra. På vilket sätt känner du förbättring?

– Jag är mycket lugnare och jag har kommit tillbaka till humöret jag hade tidigare och vad jag tycker om vissa saker. Den biten har Mattias fått mig att uppnå väldigt snabbt. Snabbare än vad jag trodde. Men tyvärr så tar allting sin tid och det går inte att skynda på.

Har du märkt skillnad på banan?

– Ja, eftersom jag har blivit gladare och tryggare i mig själv så har jag märkt att jag har jättemycket roligare på banan också. Det tar sin tid att hitta tillbaka helt men jag är ungefär 60–70 procent tillbaka. De sista procenten kommer när de kommer.

Tidigare sa du att du var rädd. Hur då?

– Det blir oro och då håller man tillbaka. Man litar inte hundra procent på sin cykeln eller på sig själv. Det blir en ond cirkel. Det går fort att komma ner i en dålig spiral men det tar lång tid att jobba sig genom den.

Är du nervös för att misslyckas?

– Det var jag förut. Det var därför jag kom in i en dålig period. Jag började tänka på varför jag inte tog tillräckligt många poäng och till slut blev allt ett stort måste. Hos mig är ett måste lika med att åka hem. Min kropp fungerar inte då.

Kommer pressen från dig själv eller andra?

– Är du en tävlingsmänniska så blir den största, största pressen från dig själv. Om en klubb eller fans har press på dig kan du stöta bort det. Börjar du att ha press på dig själv kan du aldrig stänga av för det är dina egna tankar och din inre röst som pratar med dig.

Är Mattias där och hjä…

Innan jag avslutar min nästa fråga avbryter Antonio mig.

– Han är där och slår mig i bakhuvudet när jag tänker dåliga tankar. Det är det jag behöver. Jag vet vad jag ska göra men jag har svårt att göra det själv. Det går lättare om någon pushar mig.

Du var på väg att sluta 2007, men ångrade dig. Har du känt så igen?

– Alltså…så är det med allting. När det inte går bra på jobbet kan alla känna ”ah va fan”. Men i slutändan, nej. Det går inte. Det är det här jag gör och jag kommer att hålla på med det så länge jag kan.

”En festis till”

Efter promenaden äter vi lunchbuffé på Avesta Golfklubb.

– Ja, det är ju torsdag, säger Antonio och öppnar tredje locket.

Han lastar på maten på tallriken. Pannkakor, sylt, grädde.

– Jag vill ha en festis till, säger han och sneglar på Mattias.

– Det får du. Dagarna du tävlar får du äta vad du vill, säger Mattias godkännande.

Vi slår oss ner vid ett bord på uteserveringen.

– Jag brukar jobba med bildspråk. Vi balanserar två kuber på en pyramid och om kuberna inte helt är i jämnvikt med varandra rasar båda. Vi har speedway-kuben och vi har allt-runt-omkring-kuben, förklarar Mattias och fortsätter:

– För mig är det faktiskt ett lätt uppdrag. Många frågar om det inte otroligt svårt att få en superdiva att...

Jag avbryter.

Superdiva?

– Ja, jag vill att han ska vara en superdiva, det är mina egna ord. Man ser inte Usain Bolt gå runt och be om ursäkt för den han är eller hur han beter sig. Superdiva är positivt. Jag vill att Antonio ska ha mer av den känslan.

Efter lunchen åker Antonio hem för att ladda för kvällens allsvenska match. Masarna tar emot Rospiggarna. När vi ses i depån innan start ser han laddad ut.

Han körde totalt hem 11+1 poäng, men det räckte inte för seger. Rospiggarna vann med 47–43.

I bilen på väg tillbaka till Stockholm spottar jag och fotograf Margareta ut gruset från munnen och konstaterar vilken härlig människa vi har fått träffa.

– Det är inte fråga om jag kommer tillbaka, utan när, sa Antonio Lindbäck tidigare under dagen.

Vi köpte vartenda ord.

Han lät så självsäker.

Så orädd.