Blodbadet i Melbourne

Hatmötet mellan Sovjet och Ungern urartade i blodigt slagsmål – och Ervin Zádor blev en ockuperad nations hjälte

1 av 2
Välriktat knytnävsslag Ungraren Ervin Zádor släppte blicken från spelaren och tittade på domaren, när han vände sig om igen så small det. Ervin såg stjärnor och kände varmt blod rinna på ansiktet.
SPORTBLADET

Det är dagarna före jul 1956. På Broadway i New York vandrar ungraren Ervin Zádor mot okänt mål. Han är 21 år, förstår inte språket och saknar både pengar och utbildning.

Två halvläkta sår runt höger öga visar att han nyligen har blivit misshandlad.

Den unge mannen fryser, har inte tillräckligt med kläder för att stå emot den fyragradiga kylan. Han har precis anlänt efter en tid i Melbourne, där det var betydligt varmare.

– Vinden ylade och där gick jag och frös häcken av mig. Jag kände mig som världens minsta människa. Det var en märklig känsla. Som OS-mästare hade jag kunnat åka tillbaka till Ungern och blivit igenkänd och beundrad, men jag valde ett annat land, berättade Ervin Zádor i en BBC-intervju i fjol.

Människorna som mötte honom på Broadway den där decemberdagen kunde inte föreställa sig att Ervin Zádor precis spelat huvudrollen i tidernas mest kända vattenpolomatch, men det var precis vad han hade gjort.

Därav såren i ansiktet.

”Melbourne-i vérfürdö”.

”Blodbadet i Melbourne”.

Det var så den skulle bli omtalad, OS- semifinalen mellan Ungern och Sovjet- unionen.

Blodet rann

En minut återstod av den fjärde och sista perioden när Ervin Zádor klev ur bassängen med blodet rinnande i ansiktet.

Politiskt var mötet lika laddat som kraften i Valentin Prokopovs välriktade knytnäve. Zádors ögonbryn sprack, precis som huden under ögat.

– Spelaren som slog mig var egentligen inte min ”gubbe”, men en annan spelare i det ungerska laget, (Antal) Bolvári, hade fått en smäll, trodde att trumhinnan spruckit och frågade om jag kunde täcka honom. ”Det är inga problem”, svarade jag. Efter en avblåsning tittade jag på domaren, vilket var ett stort misstag. Jag borde inte ha släppt Prokopov med blicken. När jag vände mig om igen small det. Han hade hela överkroppen ovanför vattenytan och försökte knocka mig. Jag såg stjärnor och kände varmt blod i ansiktet, mindes Zádor.

Han hjälptes upp ur bassängen och togs om hand av sjukvårdare, som stoppade blödningen. Samtidigt ville ungerska åskådare se mer blod och attackerade de sovjetiska spelarna, som fick polisbeskydd för att kunna ta sig ut från arenan.

Var tvungen att blåsa av matchen

Sam Zuckermann, den svenske domaren, såg ingen annan lösning än att blåsa av matchen och tilldela Ungern, som ledde med 4–0, segern.

Journalister från när och fjärran flockades snart kring Ervin Zádor, som gjorde två av målen.

– Jag kunde inte engelska och förstod inte ett ord av vad de sa. Jag bad dem gå. Ja, jag hade mina egna problem och ville inte prata, berättade han.

Scenerna var inte oväntade, varken i bassängen eller på läktaren. En dryg månad tidigare, den 4 november 1956, hade sovjetiska stridsvagnar rullat in i Budapest för att slå ner Ungernrevolten, folkupproret mot den sovjetstödda kommunistregimen.

Genom operation Virvelvind, som omfattade 30 000 soldater, hade sovjeterna snart tagit tillbaka kontrollen över Budapest och Ungern.

Över 2 500 ungrare dog i striderna och hundratusentals människor flydde landet.

Vattenpololandslaget nåddes av nyheten under en mellanlandning i Darwin. Miklós Martin, den ende i laget som förstod engelska, köpte en tidning på flygplatsen och informerade de andra om vad som hänt.

I samma ögonblick bestämde sig Ervin Zádor och flera andra spelare för att inte återvända hem efter de olympiska spelen.

– Det var illa tidigare och vi förstod att det hade blivit ännu värre, förklarade Ervin Zádor.

Semifinalen mot Sovjet-unionen blev hans sista match som vattenpolo- spelare. Han var bara 21 år, men det hindrade honom inte från att bli stor nationalhjälte.

Ervin Zádor var inte bara turneringens yngste, utan också bäste spelare.

– Vi spelade för hela Ungern. På grund av historien och de aktuella händelserna blev det en uppmärksammad affär. Vi var inte arga på de sovjetiska spelarna, men det fanns en djupt inbäddad fientlighet mot Sovjetunionen, för allt de gjort mot vårt land sedan 1945, sade Ervin Zádor.

”Jag gjorde allt för att kunna spela”

Finalen mot Jugoslavien tvingades han, med igenmurat högeröga, följa som åskådare. Sedan fick han, civilklädd, ta emot det OS-guld han drömt om sedan tolv års ålder.

Ungern vann guldmatchen med 2–1 och försvarade därmed titeln från OS i Helsingfors 1952.

– Det var väldigt känslosamt. Jag gjorde allt för att kunna spela, men läkarna insisterade.

Att titta på var en plåga, den värsta timmen i mitt liv.

Samtidigt var han medveten om att han skulle kunna bli skadad i semifinalen. Att muntligt provocera sovjeterna till vansinne var en del av taktiken.

– Vi hade ett möte före matchen, då vi bestämde oss för att inte bråka. Samtidigt förstod vi att om sovjeterna blev arga skulle de börja slåss, och börjar de slåss spelar de dåligt, och spelar de dåligt slår vi dem och vinner inte bara matchen utan också OS-guld.

Ett par veckor senare vandrade Ervin Zádor på Broadway i New York. Steg för steg byggde han upp ett nytt liv i möjligheternas land.

Efter ett stopp hos en bror i Washington hamnade han i Kalifornien, där han jobbade som simtränare och drev San Joaquin Rifle Pistol Range, en skytteklubb i Linden, tillsammans med sin familj.

Ervin Zádor, som dog tidigare i år, ångrade aldrig att han hoppade av.

– Det låter lustigt, men jag tänkte att om jag kunde vinna OS-guld så skulle det inte finnas något som jag inte skulle klara av.

Källor: BBC, The Independent, Sports Illustrated