”Min starkaste minnesbild är Tystnaden, hur ofattbart tyst det blev i Sydney-OS”

Läs kapitlet om Frölander i Hans Chrunaks självbiografi

SPORTBLADET

LONDON. Efter sex spel och tjugo år har Lars Frölander satt punkt för en fantastisk OS-karriär.

Hans sista lopp blev ett försök i London.

Hans största var en final i Sydney.

Sportbladet publicerar här ett kapitel ur förre förbundskaptenen Hans Chrunaks självbiografi ”Kaptenen med vattenskräck” – det med rubriken ”Lars Frölander”.

Det man minns av personen Lasse Frölander från de tidiga åren är två saker. Han tog inte särskilt mycket plats. Och så var han sjuk jämt.

Jag tror att det var Sven-Arne Selling, hans och Holmertz tränare, som döpte om honom till ”lille blyge Lasse Täpp”, för han gick alltid runt och var lite snorig och hängig. Annars var den friske Lasse en av de där juniorerna som man direkt förstod skulle bli något riktigt stort. Lasse hade simmat snabbt på internationella juniortävlingar och vi räknade med att han till slut skulle bli EJM-mästare, men det blev han inte. I början simmade han mest fritt, men även en del fjäril, och vi tyckte att hans stil – han låg så lätt, lätt på ytan – passade bäst för 200 meter, men det tyckte han inte själv.

Lasse tyckte att 200 meter var för långt, och så var det inte mer med det.

Han brukade få som han ville.

Lasse fick sin träningsfostran i landslaget av Sven-Arne Selling och Anders Holmertz. Selling coachade honom fram till 1994, sedan klev Hasse Bergqvist in för att hjälpa till och så småningom ta över helt.

Även om det inte blev något EJM-guld så var Frölander tillräckligt vass för att jag skulle lyfta upp honom (och Malin Strömberg) ur juniortruppen för att simma EM 1991. Där fick han vara med om det fabulösa lagkappsfiaskot när vi missade finalen, men han själv gjorde faktiskt en helt okej delsträcka i försöken. Året efter åkte Lasse med till sitt livs första OS. Han hade förmodligen vänt på Arlanda om han visste vad som väntade.

Vi hade ett kanonlag till långa lagkappen och inför finalen samlade jag alla inblandade, tränarna och simmarna, för ett sista möte. Vi satt i ett litet rum inne på förläggningen i OS-byn och jag räknade upp uppställningen:

– Wallin börjar, sedan Holmertz och Werner. Och så tar du sista, Lasse.

Jag minns fortfarande hur han mötte min blick omedelbart, han var stadig som en sten när han gjorde det.

– Okej, sa han.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det. I ena ögonvrån såg jag hur Anders Holmertz bleknade, och det var väl det jag hade väntat mig av Lasse också, att han skulle undra om det verkligen var rätt att han, som var junisen i gänget, skulle simma sista sträckan i en OS-final och riskera att bli syndabock inför hela svenska folket.

Men han bleknade inte.

Han sa ”okej” och jag tyckte att han var så förbannat stark och modig att det inte var riktigt klokt. Den bilden bar jag med mig i många, långa år, tills jag hörde Lasse berätta om händelsen på en träff för Stockholmsklubbarna ute i Väsby i slutet av 90-talet. Han hade mörkat helt för oss i det där lilla rummet i Barcelona. Den där stadiga stenen vi sett där hade rasat inombords. I Väsby berättade han vad han egentligen hade känt:

– Och så sa Chrunak att jag skulle simma sist. Tänk, vilken jävla idiot…

Så sa han inte i Barcelona 1992. Där sa han ”okej”, såg mig i ögonen – och gick in på sitt rum för att spy av nervositet.

Jag kan förstå det, så här i efterhand. Vi la ett enormt ansvar på hans axlar, och det hade kunnat sluta med katastrof. Men Lasse hade en utstrålning, en aura, som gjorde att jag litade på honom. Det kändes som att han inte kunde misslyckas. Det kunde han inte heller, men under själva finalloppet hoppade jag upp och ner och bara skrek. Han låg där, iskall som en igloo, och lät armarna jobba medan benen vilade. I 75 meter, 100 meter, 150 meter.

– Benen, din idiot! skrek jag. Använd benen!

– Lugn, de kommer sista 50, sa Selling.

Det var en nära döden-upplevelse i 150 meter.

Men benen kom.

Det var en extrem laguppställning och en extrem prestation av Lasse, som simmade på 1.50,3, slog USA:s sisteman Douglas Gjertsen och ordnade ett silver för oss. Idén att sätta honom, den 18-årige rookien, på sistasträckan  var fenomenal, det var egentligen bara ett fel på den.

Den var inte min.

Den gången var det Sven-Arne Selling som lanserade tanken på Frölander som sisteman och jag snappade upp den, och så har det faktiskt varit med flera av de legendariska laguttagningarna. I Göteborg fem år senare slängde vi in Fredrik Letzler på sistasträckan, en tanke som kom från Hasse Bergqvist.

Många kan säkert komma och invända att ”det var ju inte din idé, Chrunak” och det stämmer förstås, men det var jag som fattade beslutet. Det är en sak att ha en idé, en helt annan sak att behöva stå upp och ta det fulla ansvaret för att ha bestämt hur det till slut ska bli. Om Frölander hade ränt skallen i väggen i Barcelona hade det varit mitt huvud som legat vid bödlarnas fötter. Men Selling var rätt ute, och vi använde sedan den taktiken ett antal gånger framöver – att slänga in en ung, oprövad junior på den sista sträckan i lagkappen. Tanken är bedövande enkel; när du är så ung och orutinerad är du i ett läge där du fortfarande inte lärt känna dina egna begränsningar. En junior som blir jagad bara drar, och är så rädd för att bli omsimmad att de bara fortsätter att ösa på, utan att tänka på hur satans ont det kommer att göra på slutet.

Lasse fick snabbt lära sig att ta ansvar i landslaget, men i början var det bara som lagsimmare. Han simmade inte en enda meter individuellt vare sig 1991, 1992 eller 1993 – när han sedan gjorde sin första individuella start i ett stort mästerskap hade han redan tagit ett VM-guld på kort bana och ett OS-silver, båda i lagkapp. Dessutom hade han ingen lust att satsa på något annat.

Under vintern som föregick VM i Rom 1994 var lille blyge Lasse Täpp krasslig, mer än vanligt till och med. När vi kommit så långt att det var dags för SM i Norrköping kände jag att jag väldigt gärna ville anmäla honom till en individuell gren i VM också, som en säkerhetsåtgärd. Det fanns ju en överhängande risk att han inte skulle hinna ikapp med sin träning tillräckligt mycket för att ens platsa i laget på 4x200 meter. Jag hade varit med om en sådan smäll förut, när Helena Kälvehed var uttagen som lagsimmare, men aldrig tog en plats och därmed inte fick komma i vattnet över huvud taget. Det var tungt både för henne och för truppen att ha med en simmare som inte fick vara med. Nu satt jag och försökte förklara samma sak för Lasse Frölander, på en träläktare i Norrköping.

– Du, jag kommer att anmäla dig till 100 meter fjäril också, sa

– Varför då? Det är ju 4x200 som gäller, sa Lasse.

– Jo, jo, sa jag, men det kan ju bli så att du åker på något mer skit i halsen och inte tar en plats i laget. Då har du tränat en hel sommar utan att ens komma i vattnet i Rom.

– Visst. Men du ska ha klart för dig att jag tränar för att simma lagkappen, sa han.

Under de tio veckor som gick fram till VM var Lasse och hårt tillsammans med Anders Holmertz och Sven-Arne Selling. Han kom i form, naturligtvis, och halvannan timme före det historiska guldet i lagkappen simmade han hem ett silver på 100 fjäril, i sin första individuella start ute i den stora världen.

Lasse Frölander var 20 år, och nyfödd som världsstjärna.

Ända fram till 1998 fanns det sedan en tydlig bild av Lasses lopp. Det spelade ingen roll vilka analyser man tittade på så fanns det ingen i världen som simmade snabbare än honom de sista tio meterna. Men det hjälpte ju inte, eftersom han sällan nådde ända fram – så Lasse bestämde sig för att lägga om sin träning, lägga på sig mera muskler och bli mera explosiv. Det var det som hjälpte honom att ta det sista steget till toppen.

Lasse Frölander är en otroligt stor idrottsman, han är femfaldig amerikansk mästare, europamästare, världsmästare och olympisk mästare, han har vunnit guld i alla mästerskap i både lång och kort bassäng. I själva tävlingsmomentet har jag aldrig varit den som hållit mig i närheten av Lasse, vi har inte haft den personkemin. Som ledare är det förmodligen en lika viktig egenskap som någon, att veta när man ska vara den som pushar på och när man ska vara den som håller sig i bakgrunden. I Lasses fall kändes det rätt att backa. Han har alltid varit lite blyg, till och med lite träig utåt, men samtidigt en underbar spelevink och spexare internt i laget. I takt med åldern och alla sina framgångar har han mognat mer och mer och blivit en tydligare ledare i landslaget, men precis som Anders Holmertz så är han ingen stor talare.

Men spexar gör han.

Lasse älskar att slänga käft, har ett riktigt vasst intellekt – och om det någon gång är någon som ställt till med hyss i landslaget så kan man ge sig blanka fan på att den där ”någon” heter Frölander i efternamn.

Under SM i Halmstad 1999 rådde rent krigstillstånd mellan Lasse, Louise Jöhncke och Anna-Karin Kammerling. Det började med att de sprutade vatten på varandra, lite småbusigt kärvänligt, men kampen trappades upp så långt att vi till slut var tvungna att stoppa det. Under en gemensam grillkväll försvann Kammerling och Jöhncke iväg. Trista typer, tänkte vi, men när vi till slut kom tillbaka till vårt hotell förstod vi varför de smitit. I lobbyn möttes vi nämligen av en vansinnig Lasse Frölander, i sällskap med Fredrik Letzler. Kammerling och Jöhncke hade använt sin kväll till att smyga ner på stranden och fylla två stora plastkassar med maneter – som de sedan hade bäddat om Lasses säng med. Fortsättningen var ett accelererande krig, Lasse möblerade om en bil som Kammerling fick när hon slog världsrekord, och dagen innan vi skulle åka iväg till EM i Istanbul var Louise och Anna-Karin på god väg att bryta sig in på Lasses rum för att sno hans pass.

Någonstans där tyckte vi att det var bäst att sätta punkt.

Diskrepansen mellan den extroverte Lasse som vi ser internt och den introverte, träige Lasse som visar upp sig i media tror jag kan ha med att göra att han är ett sådant extremt koncentrationsfenomen. Han har en enorm mental styrka, en enorm förmåga att samla ihop all sin kraft och låta den explodera i de avgörande ögonblicken. Den typen av människor kanske har svårare att bjuda på sig i alla sammanhang i vardagen. Han har ju en otrolig personlighet i bassängen, tävlingsfenomenet Lasse Frölander har aldrig, fram till kortbane-VM i Moskva 2002, vikit ner sig i ett mästerskap.

Han levererar alltid.

Och han gör det på sitt sätt.

Lasse är en egensinnig kille, svår att övertyga och omöjlig att styra. Han vet vad som är bäst för honom, och då är det det som gäller. Många gånger har vi tyckt olika, men han har alltid varit den starkaste till slut, och ju bättre det gått för honom, ju starkare har han blivit.

Säsongen 1993/94 smällde det rejält. Landslaget åkte till Thailand på läger, en resa som föregåtts av en debatt på hemmaplan om att en del klubbar helt i onödan skickade simmare som inte var i fas, inte genomtränade eller helt i ordning. Lasse åkte med efter att ha varit sjuk ett tag och blev naturligtvis tio gånger så sjuk när han väl var på plats i Asien. Han låg nedbäddad i sin hotellsäng i 14 dagar istället för att kunna träna, vilket ju är en ganska vital del av själva konceptet ”träningsläger”. Jag fick en rejäl snedtändning på Borlänge Simsällskap, som han tävlade för då. Jag tyckte gott att de kunde stå för kostnaderna för resan och lägret, för det var deras förbannade ansvar att se till att de skickade en simmare som var frisk. Min kritik var stenhård, men den riktades mot klubben och mot tränaren Uffe Kaustinen – inte mot Lasse. Fast det där var kanske inte tydligt nog, för Lasses familj, med pappa Arne i spetsen, tog det väldigt personligt. Jag tror inte att pappa Frölander har förlåtit mig än, för hela episoden kommer fortfarande på tal med jämna mellanrum.

Även Lasse har en sorts tjurighet i sig, har han gett sig fan på att han ska simma fort så gör han det. De senaste åren har han dessutom funnit en ny dimension i sitt liv, i kinesiologin och veganismen. Under satsningen inför Sydney-OS år 2000 kom han i kontakt med kinesiologen Ulf Kilman, som behandlade hans klorallergi och hjälpte honom med alla olika sorters problem som han hade. Det fungerade för Lasse, men jag ska erkänna att jag hade väldigt stora betänkligheter när jag plockade med Kilman i landslagsgänget 1999. Utifrån kan det förstås verka som att jag var en fyrkantig ledare som tänkte så, men förklaringen är enkel:

Jag tror inte på det.

Det kan säkert finnas krafter i olika former av behandlingsalternativ, men för mig tar det slut i samma stund som någon tycker att man kan bota allt ifrån fotsvamp till cancer med samma metod. Det blir för mycket. Men Lasse hade botaniserat sig igenom en väldig massa olika varianter av behandling för att hitta något som kunde hjälpa honom med problemen, klorallergi eller vad det nu var, och vi hade alla sett hur orkeslös han blev när han var sjuk. Då såg han inte ut som en guldsimmare utan som en halvtaskig mastersimmare ur form. Hösten 1999 kom Hasse Bergqvist, som då var Lasses klubbtränare i Sundsvall, fram till mig med ett meddelande från Lasse:

– Om  han ska vinna OS-guld i Sydney måste han ha hjälp av kinesiologen.

Min första reaktion var ”nej, inte en chans”.

I ett simlandslag finns unga, sökande människor, och jag såg framför mig hur ett helt gäng skulle få för sig att de var tvungna att få kinesiologbehandling för att kunna simma fort. Jag funderade fram och tillbaka om hur jag skulle göra, och insåg ganska snabbt att jag var inmålad i ett hörn, utan chans att ta mig därifrån. Det var ju vår stora stjärna som hade kommit med ett tydligt, personligt önskemål inför ett OS. Vad hade hänt om jag hade sagt nej till Ulf Kilman och Lasse Frölander hade tagit silver på 100 meter fjäril i Sydney? Då hade jag fått leva med det resten av livet.

Jag sa ja.

Jag minns att jag åkte och träffade Kilman på hans mottagning på Götgatan i Stockholm för att prata med honom. Han försökte övertyga mig om kinesiologins förträfflighet, men jag var väldigt ärlig och sa att jag faktiskt inte trodde ett skit på det han höll på med. Men Kilman fick åka med ändå, han betydde mycket för Lasse – och det underlättade förstås att han var en förbannat trevlig och social kille. Så kom det sig att det svenska simlaget blev OS enda som hade en kinesiolog i truppen.

Det hade vi, det ska erkännas, knappast haft om det hade varit någon annan än Lasse Frölander som hade presenterat det som ett krav, och det kan man naturligtvis ha sina synpunkter på.

Efter OS kom det en del kritik mot simledningen, friidrottsledningen och brottningsledningen i enkäter som SOK gjort med de aktiva. Många hade tydligen tyckt att stjärnorna i de här idrotterna hade blivit för mycket särbehandlade. Av någon anledning var jag den ende som gick ut och svarade på kritiken offentligt, och min grundinställning var enkel. Den var precis likadan som den jag hade när någon simmare kom fram till mig och gnällde om att Lasse fick det och det som ingen annan fick.

– Om du simmar lika fort som honom så får du det också. Om det hjälper dig att ta ett OS-guld så får du gärna ta med dig både moster och faster till Autsralien.

Fanns det saker som kunde bidra till en stor, sportslig framgång så var det mitt jobb att ordna de sakerna. Den debatten har förekommit i andra sporter också – hur mycket kan man egentligen särbehandla? Det finns ramar för vad som kan fungera i olika sammanhang, men inom de ramarna måste man kunna ge individen så mycket utrymme som det över huvud taget är möjligt. Jag har utvecklat mig själv på den punkten, jag var jävligt mycket fyrkantigare 1991 än vad jag var 1999. Men särbehandling är ett dubbelt fenomen, och därför är kritiken lätt att försvara sig mot. Det är ju inte bara inom truppen som en megastjärna särbehandlas. Det är megastjärnan som får det mediala trycket på sig, det är megastjärnan som får bära pressen från folket hemma, det är megastjärnan som ska leverera resultaten, det är megastjärnan som vi alla är beroende av för att vi som grupp ska framstå som lyckad och bra.

Simningen fungerar naturligtvis annorlunda än till exempel fotbollen, eftersom det – utöver lagkappen – är en individuell sport där de aktiva inte behöver inordna sig i en kollektiv taktik eller ett gemensamt spelsystem, men jag tycker ändå att man måste ge stjärnorna så mycket utrymme som möjligt för att de ska kunna utvecklas.

Simning har över huvud taget alltid varit en väldigt lagorienterad idrott. Vi tränar i grupp, det är tydligt organiserat, vi tar hänsyn till varandra och under tävling sitter vi som ett lag på läktaren. Den energi som en grupp kan ge till en individuell idrottsman är en enastående styrka, det vore idioti att inte använda sig av den. Vi brukade håna det så kallade ”friidrottslandslaget”  från och till, för de var ju absolut inget landslag. De kom från en massa olika ställen, samlades lite snabbt och drog på sig likadana overaller och plötsligt tyckte de att de förvandlats till ett ”lag”. Under Ulf Karlsson, den nye förbundskaptenen, har friidrotten också börjat arbeta med laget som styrka vilket har bidragit till deras fantastiska framgångar. Hasse Bergqvist och Ulf Karlsson har startat ett samarbete med friidrotten för att bredda lagtänkandet ännu mer, och det tror jag mycket på.

Laget är lika viktigt för stjärnan som stjärnan är för laget.

Alla våra stjärnor, från Holmertz och Werner till Frölander och Alshammar och allt vad de heter, har alltid varit som störst och bäst i lagkapperna. De gör inte bort sig där, utan överträffar sig istället gång på gång. Det visar också hur viktiga de är för laget, och motiverar att de får lite större svängrum som personer. Att särbehandla är alltid lättare än att likrikta, och dagens unga idrottare är inte formade likadant som killar och tjejer var på 70-talet. Jag tror att det är fotbollstränaren Zoran Lukic som pratat om ”de nya människorna” och det stämmer, vi har en ny slags individer att förhålla oss till nu. Jag tror att laget som fenomen är fostrande för individen, allt handlar ju om att trivas som idrottsman, och den som sticker ut för mycket ur gruppen kommer ju inte heller att trivas under alla de läger och samlingar som är en så oerhört stor del av livet.

Lasse Frölander var heller aldrig någon människa som bredde ut sig i laget, precis som Anders Holmertz så har han aldrig varit något annat än laglojal, ödmjuk och duktig på träning. Hela tiden ambitiös, hela tiden en ledstjärna.

Holmertz fick med sig sin Stina i laget, som ett specialarrangemang. Frölander fick med sig Ulf Kilman, kinesiologen.

Holmertz var den förste simmaren på förbundets lönelista. Frölander ärvde den lönen efter honom.

Jag tror att alla simmare i vårt landslag känt en stor och varm stolthet över att ha varit med i Lasse Frölanders lag. När jag tog över som förbundskapten undrade ju alla vad jag skulle ta mig till den dag som Holmertz slutade, men det blev aldrig något problem. Lasse gick snabbt från att vara en av fyra i frisimslaget till att vara nästa stora stjärna. Skillnaden mellan honom och Holmertz är att Lasse vunnit gång på gång på gång, medan Holmertz bara tog sitt enda guld. Men så fick ju Lasse också en chans som Holmertz aldrig fick – han slapp att möta dopade konkurrenter.

1994 tog Lasse sitt VM-silver i Rom i sin första individuella start någonsin i ett stort långbanemästerskap, under året som följde utvecklades fjärilsimmet explosionsartat. Ryssen Dennis Pankratov körde sin delfinkick under vatten i 45 meter och Lasse blev inte bättre än sjua i EM-finalen, trots att han simmade nästan lika snabbt som när han tog VM-silver (53,89 mot 53,65). Sedan stod utvecklingen stilla i Lasses fjärilsim fram till långbane-EM i Sevilla 1997, när han vann sitt första individuella EM-guld.

Då hade han redan vunnit sitt första VM-guld på kort bana, det gjorde han tidigare samma år. Men vi hade inte tagit så förbaskat många guld i lång bassäng, så den segern var riktigt stor för oss. Efter guldloppet smög Arne, Lasses farsa och allra största supporter, in till avsimningsbassängen. Det finns förstås regler för sådant, och det där är absolut inget område där simmarfarsor får springa omkring. Men nu stod han alltså där, böjd över bassängen för att prata med sin grabb. Jag och Uffe Kaustinen fick syn på Arne, och vi behövde inte mer än titta på honom innan vi fattade ett tyst, gemensamt beslut.

Vi satte foten i arslet på Arne Frölander.

Han stupade i vattnet med huvudet före, mobiltelefonen i fickan och ett skrik i halsen. Så kan man också fira ett EM-guld.

Lasse har haft många skäl att fira, många stora ögonblick på toppen, men ingen har heller haft lika många totalt hopplösa stunder som ”Lasse Täpp”. Ofta har han kombinerat båda sorterna, både botten och toppen på samma gång. Märkligast var det inför VM i Perth 1998. Vi låg på läger i Adelaide, och han drabbades av den där fullkomliga tröttheten och orkeslösheten som plågade honom under så lång tid. Det var så illa att vi –nästan – fick köra honom i ambulans mellan hotellet och träningsbassängen. Så där såg han ut hela lägret, och det blev inte bättre när vi kom till Perth. Men så plötsligt, dagen före tävlingen skulle börja, kom massören Anna-Karin Englund (numera Lindqvist) fram till oss och sa att det hade hänt ett mirakel med Lasse Täpps kropp. Under hela lägret hade det varit som att massera en aladåb, men nu var det i ett slag som att ha en enda stor power-muskel i händerna. Några dagar senare hade han tagit VM-silver på 100 fjäril och brons på 100 fritt.

Lasse har, precis som Pär Arvidsson på sin tid, varit sjuk och dålig före så många mästerskap att det har blivit en vana, en del i uppladdningen. Den enda förklaring jag kan se är att han har en fruktansvärd vinnarskalle, en förmåga att vrida om en nyckel och frigöra så mycket koncentration och energi när det verkligen krävs. Det är också det som gör att en stor stjärna förvandlas till en megastjärna.

För Lasse Frölander kom förvandlingen den 22 september år 2000.

Den kom i Aquatic Centre, Sydney, Australien.

När hela Sverige gick och väntade på OS gjorde jag som jag brukar, jag gick ut med en konkret målsättning om hur många medaljer som vi simmare skulle ta. Ett guld, ett silver, ett brons. Då och då kom någon fram till mig och undrade varför jag gjorde så, det satte ju bara en massa extra press på laget.

– Men, sa jag, om inte JAG tror på er, vem fan ska då göra det?

Vågar man inte säga att man ska vinna så gör man det inte heller, det gäller att vänja sig vid den bilden. Jag är övertygad om att det är en styrka att våga ställa sig upp inför alla och säga att man ska stå högst på pallen när det väl gäller. Därför blev jag så in i själen stolt när den lille blyge Lasse Täpp klev fram inför alla journalister och med rak rygg svarade på vilken målsättning han hade inför OS.

– Jag åker dit för att ta två guld, sa han.

Det var stort, men självklart var det också riskabelt eftersom han tog risken att förvandla allt som var sämre än guld till en besvikelse. Men hellre det än alla som går runt och är tävlingsrädda, det är alltid människor som fastnat i ett destruktivt självbedrägeri. De har lurat sig själva till att tro att deras värde som människor avgörs utifrån hur snabbt de springer eller hur snabbt de kan simma i en bassäng. Jag tror aldrig att Lasse betraktat sitt liv på det sättet. Han har inga skäl att göra det. Lasse är en av få svenskar som tagit en akademisk examen i USA och sedan fortsatt sin idrottskarriär efter det. Han ser sina chanser, inte sina risker, och det tror jag är något som förenar alla stora vinnare – de kommer till ett läge i sitt liv där längtan efter att lyckas besegrar rädslan för att misslyckas. Dit kan man komma på olika sätt; genom positiva bilder, genom starka drivkrafter, genom en vilja att synas. Jag tror aldrig att någon har gått in i en svår uppgift – vare sig i elitidrott eller inom andra gebit – med en hundraprocentig övertygelse om att lyckas, det finns alltid en liten tvekan någonstans. De som klarar sig då är de som har egenskaper, hämtade utifrån olika motiv och olika drivkrafter, som överbryggar den där tvekan.

Lasse var bergsäker på sin kapacitet, men i Sydney kom hans orkeslöshet tillbaka, han gnällde över att han inte hade någon kraft i sin benspark, men vi tröstade oss med att det där hade vi ju hört förut. Det var en normal bild före ett stort mästerskap. Men som det sedan såg ut i försöken och i semifinalen så var det inget snack om vilket land som skulle ta hem guldet – och det landet var inte Sverige. Hemmasimmarna Geoff Huegill och Michael Klim lekte på tider ner mot världsrekordet, och Huegills semifinal var bland det värsta man någonsin sett.

Under finaldagen skötte sig Lasse själv, tillsammans med dem som är honom närmast. Det var simsnack med Hasse Bergqvist, behandlingar av Ulf Kilman, jag höll mig därifrån. Lasse är inte typen som man klappar på axeln före ett lopp, han är så uppslukad av sin koncentration att det inte tillför något. Han skötte alltså sitt, vi andra såg bara till att han fick det som han ville ha. Om Lasse hade fått för sig att be om en T-Ford så hade vi fixat fram en på en kvart.

När loppet närmade sig var jag övertygad om att han skulle ta medalj, men jag vågade aldrig tro på guld. Det gick omöjligt att göra det, som det hade sett ut i semifinalen. Så gick han i vattnet, jag och Hasse Bergqvist stod nere vid Coaches’ Corner, tränarnas hörn alldeles nere vid bassängen. Vi studsade upp och ner, levde med som neandertalmänniskor i varje simtag. Lasse fick en bra start, Klim ledde, Lasse vände som trea, vi studsade upp och ner, ner och upp.

– Det ser bra ut, det ser bra ut! skrek Bergqvist.

Jag vet inte vad jag sa, men efter 75 meter var Lasse ikapp Klim, och då förstod jag att han var nära, att han verkligen kunde göra det. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom spurta de sista tio meterna och nästan hinna ikapp, men nu kom spurten tidigare, starkare.

Lasse Täpp vann.

Vinnarskallen slog kropparna, Klim fick mental härdsmälta inför hemmapubliken och Huegill var aldrig med.

En av mina starkaste minnesbilder är Tystnaden, hur ofattbart tyst det blev i den där hallen där 17 000 australiensare skrikit sig hesa under hela loppet. När Lasse slår i händerna först av alla far jag i Hasse Bergqvists famn, vi kramar om varandra så hårt vi kan och ropar rakt ut. Så, utan förvarning, känner jag hur det bränner till i min hals.

Det var Hasse.

Han bet.

– Vad fan håller du på med? skrek jag till.

Sedan var  allt bara ett stort, lyckligt kaos. Hasse pep iväg för att gratulera Frölander, och jag träffade honom inte igen förrän vi var på väg att promenera hem till OS-byn. Det började mörkna, en underbar natt var på väg, och vi fick äntligen chansen att andas lite. Och själv fick jag chansen att fråga Hasse Bergqvist en sak.

– Är du klok i huvudet?

– Ja…nej, jag vet, sa han och skämdes lite. Men du vet, det kändes bara som att det där var större än en kram. Det krävdes något lite extra.

Lasse Frölanders OS-guld VAR något lite extra. För mig kändes det särskilt stort och känslosamt eftersom jag visste att jag skulle kliva av efter det där året och att Sydney var min sista chans att få den där medaljen, ett OS-guld, som jag saknade i min medaljsamling. Man kan – och ska – naturligtvis ifrågasätta hur stor del som är min i alla de där medaljerna, men jag är i alla fall en del av dem, och det blev förstås så att jag samlade på mig de olika valörerna. Därför tänkte jag också att det vore väl själva fan om jag inte skulle kunna få ett OS-guld också innan jag lämnade jobbet. Och jag hade ju varit så hundraprocentigt säker på att vi inte skulle ta ett guld i Sydney.

Vi skulle ju ta minst tre.

För min inre syn såg jag ett enormt mästerskap. Tessan skulle simma hem både 50 och 100 meter fritt, Lasse skulle vinna 100 fjäril och dessutom trodde jag att vi skulle ha en liten chans i lagkappen också. Tre eller fyra guld skulle det bli. När Lasse tog sitt guld den där dagen kändes det mer som ett startskott, som att det var guld nummer ett av flera.

Nu blev det inte så, och jag är tacksam för att Lasse simmade hem det där guldet. Han har haft en fantastisk karriär. I Aten kommer han att göra sitt fjärde OS, lika många som Holmertz gjorde. Det häftiga med honom är att han egentligen är en rätt liten kille, om man jämför med de andra i toppen. Han har själv berättat hur han alltid var minst i gruppen när han tränade hemma i Borlänge, och att han insåg att hans chans låg i att vända bättre än alla de andra – så det är ingen slump att han är bäst  i världen på att starta och vända. Det ligger enormt mycket träning, förberedelser och noggrannhet bakom. På VM i Perth 1998 var startpallarna ganska hala, de blev det av all solskyddsfaktor som simmarna hade på sig. Då såg Lasse till att Hasse Bergqvist fick smyga sig in till hans pall med en liten stålborste gömd under en handduk. Han skulle rugga upp ytan på pallen för att ge bättre grepp för Lasses fötter. Inget får lämnas åt slumpen. Lasse är lite av en perfektionist, allt runt omkring honom måste stämma. Och när hans fjärilsim stämmer är det underbart att titta på. Nu har han kommit så långt att han inte längre har något att bevisa, året efter OS vann han VM-guld på lång bana i japanska Fukuoka, nu har han vunnit allt som finns att vinna. Och privat har han hittat en ny livsföring, med veganismen och skötsamheten, som också gett honom en mognad.

Lille blyge Lasse Täpp blev en stor grabb till slut.

Och en ännu större simmare.

Utdrag ur Hans Chrunaks självbiografi ”Kaptenen med vattenskräck”