Kärleks-bronset

Här slutar två års slit och uppoffringar i en kyss: ”Det är det bästa och värsta jag varit med om”

1 av 6 | Foto: SCANPIX
Jimmy Lidberg med OS-bronsmedaljen.
SPORTBLADET

LONDON. När OS-bronset är klart hoppar frun Johanna ner på mattan.

Två års satsning, där Jimmy Lidberg missat barnens födelsedagar och skolgång, månader av skral ekonomi och värkande muskler, ­slutar i en kram.

– Som vi har kämpat, ­säger hon.

– Som vi har kämpat, älskling.

Jimmy Lidberg, 30, förlorade kvartsfinalen mot Rustam Totrov, men återkvalade sig till en bronsmatch mot vitryssen Tsimafei Dzeinitjenka.

Där uppträdde han samlat, vilket man inte kunde säga om dåren tjugo meter bort.

Frun Johanna Lidberg, 27, satt invirad i en Sverigeflagga. Hon vrålade när Jimmy tog poäng, gömde huvudet i händerna när det blev för nervöst och lät mascaran rinna när bronset var klart.

Sedan hoppade hon ner på mattan.

Hon och Jimmy hade inte setts i London, bara ringt och sms:at varandra, så på en sekund kom alla känslor i en klump.

Sportbladet pratar med henne strax efteråt.

– Jag kommer inte ihåg någonting. Det bara blev svart allting. Jag skrek i örat på honom och han skrek på mig. Det är tortyr att sitta här. Det är det bästa och värsta jag varit med om, säger hon.

’Jävligt mycket kämpa’

Tio minuter senare upprepar Jimmy Lidberg det han sagt sedan han landade i London:

– Det är vägen fram som avgör hur skön medaljen är, och det har varit jävligt mycket kämpa för mig och alla runt omkring.

Han syftar på de senaste årens OS-satsning. När Lidbergs svenska sparringpartners la av hade han att välja på att pensionera sig från elitidrotten eller söka träning utomlands.

Familjens beslut blev att Jimmy skulle kuska runt världen och försöka få med frun och deras två barn – i dag sju och drygt ett år gamla – på läger. Det lyckades sällan.

– Han har fått resa utomlands 260 dagar per år, så han missar barnens födelsedagar, han missar att se sina barn lära sig gå. Han missar första dagen i skolan. Han får aldrig vara med på sommaren. Eller på Skara sommarland. Han får kriga uppe i bergen i Ukraina, säger Johanna.

Är det värt det?

– Nu är det värt det. Nu är det värt allt slit.

Två timmar efter medaljceremonin kramas Johanna och Jimmy fortfarande, men nu på en pub där släktingar har samlats. Det är stimmigt och varmt, champagneskvätt kladdar under skorna, men det bekommer inte Jimmy. Han har bronsmedaljen runt halsen och Johanna intill sig.

– Vi klarade det. Det var det enda jag ville säga när hon kom ner. Som vi har kämpat.