Har flytt krig hela livet – nu springer han i OS

Åtta av Guor Marials bröder dödades i Sydsudan – nu tävlar han under den olympiska flaggan

SPORTBLADET

LONDON. Som barn tvingades han fly från kidnappare. Inbördeskriget dödade ­åtta av hans tio bröder. Guor Marial 28, springer fortfarande – men nu i OS, under olympiska flaggan.

– Det är en dröm som har blivit sann, säger han.

När Guor Marial löper maratonloppet den 12 augusti handlar det i första hand ­inte om att försöka ta medalj, utan om något helt annat, något mycket större.

Han har en bakgrund som förmodligen ingen annan i OS kommer i närheten av, även om de olympiska spelen innehåller ofantligt många livsöden.

Guor Marials uppväxt präglades av ­rädsla.

Som barn tvingades han fly från sudan­esiska soldater som attackerade och brände ner hela hans hemby, fly från ­arabiska nomader som kidnappade ­honom, och till sist fly från det krigshärjade hemlandet för att bli en flykting i USA.

”Det är otroligt”

28 år gammal springer Marial fort­farande, men av en betydligt roligare ­anledning.

Han representerar inget land eftersom det land han kommer ifrån, republiken Sydsudan (bildat så sent som i juli 2011), inte har någon olympisk kommitté.

Han har ingen tränare, inga sponsorer, ingen träningsanläggning och bara ett par löparskor, som vid det här laget är ganska slitna.

Nattetid jobbar han med att ta hand om personer med funktionshinder. Han gör det för att hjälpa människor som har det svårt, men även för att ha råd att leva och träna på dagarna.

Tack vare amerikanska och brittiska myndigheter har Guor Marial möjlighet att tävla i OS. IOK har betalat hans flygbiljett till London, där han hoppas kunna få tag på ett par nya löparskor.

– Det är otroligt, det är genom ett ­mirakel som Gud har visat den väg han vill att jag ska följa. Han använder mig för att hjälpa andra människor, säger Guor Marial till The Times.

Han hoppas att hans deltagande i OS ska inspirera barn runt om i världen och rikta världens uppmärksamhet mot Sydsudan.

Marial föddes i samband med att andra sudanesiska inbördeskriget utbröt 1983. Kriget pågick i nästan 20 år och efterlämnade sig två miljoner döda och fyra miljoner flyktingar.

Bland de döda fanns åtta av Marials tio bröder, plus ett dussintal släktingar.

Sudanesiska soldater attackerade hans hemby vid otaliga tillfällen och folket tvingades fly ut i ödemarken där de tvingades gömma sig i flera dagar, ibland veckor, ­innan det kändes säkert att återvända.

När Marial var nio år skickade hans föräldrar iväg ­honom till huvudstaden ­Khartoum i tron att det ­skulle vara en säkrare plats, men Marial tvingades in i sudanesiska armén.

Fick sin käke avslagen

De följande åren kidnappades han av ­arabiska herdar och fick ta hand om deras getter, men han lyckades fly genom att springa en hel dag genom det hårda landskapet. Armén fångade honom på nytt och gjorde honom till deras slav, men Marial lyckades återigen fly.

Marial hamnade så småningom hos sin farbror, men 1999 bröt sig polisen in och slog av Marials käke med ett gevär. Han och farbrodern lyckades två år senare fly till Egypten och få flyktingstatus.

Vidare bar det av till ett nytt liv i ­Concord, New Hampshire, i USA, där Marial – som inte kunde ett ord engelska – började ­studera vid universitetet.

En lärare la märke till Guor Marials ­extrema uthållighet och föreslog att han skulle satsa på friidrott. Marial tvekade.

– Jag brukade hata att springa eftersom jag som barn sprang för att överleva.

Men Marial tänkte om och succén var omedelbar. Han vann det lokala mäster­skapet och fick stipendium av Iowa State University.

”Drömmen har blivit sann”

I juni förra året sprang han sitt första ­maraton i Minneapolis och sprang in på två timmar och 14 minuter, precis tillräckligt för att kvalificera sig för OS.

Sudan erbjöd Guor Marial att representera landet, men han tackade nej. Nu springer han i stället under den oberoende ­olympiska flaggan.

– Om jag sprang för Sudan skulle jag förråda mitt folk. Jag skulle vanära de två ­miljoner människor som dött för vår frihet.

Han är tacksam för hjälpen han fått att ta sig hit.

– Jag är mållös. Nu måste jag träna som en olympier...

Marial har inte pratat med sina föräldrar på åratal, men släktingar ska försöka ­kontakta dem så att föräldrarna kan ta sig till närmaste stad för att kunna se sin son på tv.

I Guor Marials hemby, där föräldrarna fortfarande bor kvar, saknas nämligen elektricitet och rinnande vatten.

– Sydsudan har äntligen fått en plats i världssamfundet. Även om jag inte bär landets flagga i OS så är landet här. Drömmen har blivit sann, säger Guor Marial.