Flinck: Vilken resa det har varit, Kim – bär oss fram till en sista bragd

SPORTBLADET

LONDON. Det började med en spya och ska sluta med ett par skor.

Det har varit en jävla resa, Kim

Och jävlig.

Bär oss fram till en sista bragd nu.

Bengan Boys kom som regerande europamästare till VM 2003 och skulle ta en plats till OS i Aten för att nå den där drömmen om ett OS-guld.

Men en magsjuka i truppen i inledningen av VM störde Sverige och man för­lorade mot Slovenien. Förlusten blev ödesdiger och Sverige missade OS-platsen.

Den gyllene epoken tog slut där i Portugal och det blev aldrig något OS-guld för Bengan Boys.

Det var Magnus Wislander som drabbades först. Sedan spydde en viss Kim ­Andersson och han fick vänta med sin mästerskapsdebut till den tredje VM-matchen.

Då intervjuade jag honom för första gången i landslagströjan.

– Jag drömmer om att bli proffs. Kunna göra mig ett världsnamn, som Lövgren och Wislander, sa 20-åringen.

Bengt Johanssons bok ”Medaljer och Gurkburkar” hade kommit ut något år tidigare. Det sista kapitlet hade titeln ”Handbollens framtid” och ­illustrerades med en helsidesbild på Kim Andersson.

VM 2003 var ­också mitt första mästerskap.

Sedan dess har vi följts åt, Kim och jag, på mästerskap efter mästerskap.

Hans jakt på en medalj har blivit... ja, min.

Det har varit en jävla resa – och jävlig.

Han har varit förbannad när jag tyckt att han skulle ­skjuta mer (VM 2009).

Fantastiska brandtal

Han har skällt ut mig i en mixad zon för att jag inte begriper något om handboll (EM 2010).

Han har ringt och varit vansinnig för att jag äventyrat hans sjukersättning sedan jag råkat skriva att han körde ­rehab i Sverige och inte i Tyskland (inför VM 2011).

Han har plötsligt försvunnit ur mitt sikte som när han satt och grät under en trappa i polska Wroclaw (OS-kvalet 2008).

Han har meddelat att han lägger av (EM 2010).

Men han har också kommit överlycklig efter att burit fram detta landslag (OS-kvalet 2012).

Han har hållit fantastiska brandtal i den mixade zonen inför avgörande matcher (Tyskland i EM 2010). Han har låtit sig ­intervjuas i två underhållande timmar över en lunch i Kiel eller en fika i Åhus.

Han har bjudit på osannolika historier om en spark i skrevet som slutade med en melon.

Genomgående den viktigaste

Han har nästan alltid stått kvar längst av alla i den mixade zonen och svarat tålmodigt på mina frågor.

Jakten på den där medaljen har fortsatt från Portugal 2003 via Slovenien 2004, Tunisien 2005, Norge 2008, Polen 2008, Kroatien 2009, Österrike 2010, Göteborg och Malmö 2011, Serbien 2012 och hit. De här stoppen har mest slutat i besvikelser, vissa värre (Polen 2008, Österrike 2010) än andra (Kroatien 2009). Inte ens den enda gången det var spel om medaljer på den här resan, hemma-VM 2011, fick han vara med på grund av en bruten vänstertumme.

Men på vägen har han gjort sig ett världsnamn, som Lövgren och Wislander.

Nu är vi här i London.

Och hur otroligt det än låter så är den där jakten på medalj över nu. Den är säkrad i den största av turneringar.

Nu återstår en sista landskamp, en sista strid i den blågula tröjan för Kim Andersson.

Han har, som så ofta, varit Sveriges ­genomgående viktigaste spelare i turneringen.

Men vi som sett Kim den här säsongen i Kiel vet att det nog finns en nivå till.

Och ska Sverige kunna störa Frankrike i dagens OS-final måste han upp på den nivån – och förmodligen lite till samtidigt som hans lagkamrater gör sina livs matcher.

Då, men bara då, kan det bli guld.

Och då slutar den här resan med ett par ensamma skor högst upp på en prispall i London.

Och en fullständigt overklig bragd.

Men oavsett:

Tack för att jag fick vara med på din resa, Kim!