Andersson: Högklassigt, SVT – det enda jag saknat är några klassiska referat

Foto: STEFAN MATTSSON, JIMMY WIXTRÖM, SVT
SPORTBLADET

Sommar-OS i London slutar i kväll, efter 600 timmar i tv och tusen timmar på nätet.

Dramatik, högklassiga idrottsprestationer, tårar av både glädje och sorg. Har dock inte blivit riktigt upprörd på själva tv-sändningarna en enda gång.

Bättre betyg än så kan väl knappast SVT få. Men de riktigt klassiska tv-referaten har uteblivit.

När man de senaste åren har sett minnesfilmerna i SVT:s succéprogram ”Mästarnas mästare”, märker man ju hur mycket man förknippar stora idrottsögonblick med tv:s kommentatorer. Vad de sa, hur de sa det, hur känslomässiga de var. För oss som varit med ett tag, är Bo Hanssons, Arne Hegerfors, Sven ”Plex” Petterssons, Lars-Gunnar Björklunds med fleras röster som ett soundtrack till våra idrottsminnen.

På ett flygplan till London tidigt på 1980-talet hamnade jag en gång bredvid Bengt Grive (1921-2003).

– Vem är du, då, din lilla ”Putte”?, sa han när han spände fast säkerhetsbältet.

Borde kanske blivit förbannad, men… kände snarare att jag borde ha spänt loss mitt eget säkerhetsbälte, klivit över Grives ben, lagt mig på knä i mittgången och mässat:

– I’m not worthy! I’m not worthy!

Håkan Dahlby stod själv för klassisk replik

Herregud, detta var ju Bengt Grive! Han, som kommenterade Sverige-Västtyskland i fotbolls-VM 1974. Han, som när Ralf Edström gjorde sitt drömmål på volley som fick hela svenska folket att resa sig ur tv-sofforna och jubla, fällde den något aparta kommentaren:

– Vad är klockan?

Som den repliken har analyserats sönder och samman av fotbollsfans sedan dess. Var kom den ifrån?

På flyget till London berättade Grive som det var, att han inte hade en aning om varför han sa som han sa.

Några sådana klassiska referat har vi inte fått oss till livs i årets sommar-OS.

Spelens konung, Usain Bolt, var aningen för överlägsen på 100 och 200 meter, de där loppen när hela olympiastaden exploderade i total eufori, för att Jacob Hård eller Jonas Karlsson skulle behöva gå upp i falsett.

När Sverige oväntat slog ut Danmark i handboll, började expertkommentatorn Magnus Grahn att yra om att ”vi har högre berg, vi har snyggare drottning, vi kan åka skidor”. Vad han än sa efteråt, lät de där orden lite uttänkta, inte hundraprocentigt spontana.

När Sverige tog sitt (hittills, vi hoppas ju på handbollen i kväll) enda guld, i segling, var målgången så rörig och de båda kommentatorerna ännu rörigare, att många tv-tittare förstod att det hade blivit guld för Fredrik Lööf/Max Salminen långt innan SVT:s kommentatorer.

Och när skytten Håkan Dahlby vann silver i dubbeltrap, var det han själv som stod för den klassiska repliken:

– Fuck you!, sa han rakt in i tv-kameran och den salvan var väl riktad både till alla som hade tvivlat på honom och till alla som tycker lerduveskytte inte är mycket till sport.

Ett av de starkaste ögonblicken: Inställd intervju

I stort finns inte mycket att anmärka på när det gäller SVT:s OS-sändningar. Bara småsaker, som att det ibland blev ett jäkla hoppande mellan SVT 1, SVT 24, Kunskapskanalen och nätet när man skulle hitta just sin sport.

André Pops höll ihop allt i OS-studion på ett förträffligt sätt. Många kommentatorer, experter och reportrar var kanon, ingen var så dålig att man retade upp sig på honom eller henne.

Ulf Lundell hävdade ju en gång att ”en inställd konsert också är en konsert”.

Ett av de starkaste ögonblicken under London-OS var faktiskt en inställd intervju.

När simreportern Maria Wallberg mötte en tårögd Sarah Sjöström efter ännu ett misslyckat lopp, valde hon att inte kliva in som en elefant i en porslinsbutik. Hon backade och sa något i stil med ”vi tar intervjun senare”.

Där kan man snacka om en tv-reporter med klass. Som har både boll- och medkänsla.

FAKTA

DE BÄSTA ÖGONBLICKEN

OS-KUNGEN

André Pops. Det har pratats om hans tajta figursydda skjortor. Om ”superkroppen”, efter det där tv-reportaget där han själv försökte sig på simhopp. Men framför allt har han vunnit tittarnas förtroende och kärlek för sitt proffsiga sätt att hålla ihop de gigantiska sändningarna från SVT:s OS-studio.

När Sportbladet för några dagar sedan lät läsarna sätta betyg på SVT:s utsända – från fem plus ned till ett minustecken – fick ”Popsen” fem plus av nästan 80 procent av läsarna och fyra plus av nästan 15 procent. Svårslagna siffror.

Han har onekligen gjort sig förtjänt av berömmet. Sändningarna från OS-studion har varit ett virrvarr av direktsända och bandade inslag i massor av kanaler, gäster som kommit och gått, kanske inte alltid som det var tänkt. Pops har inte sett stressad ut för en sekund, i sin märkliga blandning av engagemang och filbunkelugn.

OS-DROTTNINGARNA

Marie Lehmann och Maria Wallberg. Framför allt för sina snabba intervjuer från friidrottsstadion och simhallen.

Ibland har det känts som att stjärnorna knappt har sprängt målsnöret eller klivit upp ur bassängen, förrän de har stått där och fått alla de relevanta frågorna av Marie och Maria.

Och då pratar vi världsstjärnor. Usain Bolt och Ryan Lochte.

Många har nog undrat hur till exempel Marie Lehmann får prata med alla friidrottens superstjärnor. Hon är ju inte direkt ensam tv-reporter på plats. Svensk tv är inte direkt störst eller viktigast i världen.

Det handlar förstås om förtroende. Stjärnorna väljer själva vilka tv-team de vill stanna till hos i presszonen. Marie har varit med länge, stjärnorna känner igen henne, de vet att de har att göra med ett superproffs som vet vad hon sysslar med.

GAMMAL ÄR ÄLDST

Jacob Hård och Staffan Lindeborg. Två veteraner vars röster det känns som vi har hört referera idrott sedan tv-apparaten uppfanns. Det är ingen tillfällighet att de fortfarande har kvar jobben.

Under de långa friidrottspassen, med ibland långa väntetider, vet Jacob Hård exakt när han ska prata, när han ska vara tyst, när vi tv-tittare är i behov av statistik och bakgrundsfakta.

Staffan Lindeborg (simning, bordtennis) har ofta fått spela andrafiolen på stora mästerskap. Man förknippar kanske inte hans röst med de allra häftigaste idrottsminnena. Men han tar, å andra sidan, aldrig ett snedsteg. Lindeborg är tryggheten personifierad.

TUSEN (JONAS KARLSSON)-ORD SÄGER MER ÄN EN BILD

Innan OS var det mest snack om mustasch eller inte. Brydde mig inte, då jag aldrig varit helsåld på Jonas Karlsson som krönikör. För mycket å-ena-sidan-å-andra-sidan åsikter och ordkaskader som varit svåra att bildsätta.

Tycker dock att han varit betydligt bättre än någonsin tidigare under OS. Tydligare åsikter. Ibland till och med kryddade med lite humor.

PUBLIC SERVICE-TÄNK

Har aldrig varit intresserad av cykelsport. Vill inte vara det. Alla dessa fartdårar i tajta dräkter och cyklar med 39 växlar som gjort att man känner sig som gubbe-i-keps-som-kör-långsamt och inte längre vågar cykla till jobbet, har fått mig att snarast avsky cykelsport.

Så slötittar man på ett tempolopp under OS. Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt förklarar alla finesser, taktik etc – och plötsligt sitter man där och tycker det är spännande. Folkbildande public service-tänk av allra bästa slag.

EN (JENS LIND)-BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD

Förväntningarna blev skyhöga, när dokumentären ”Solskensolympiaden”, om sommar-OS i Stockholm 1912, sändes strax före London-OS startade. Det var som en påminnelse om vilken skicklig reporter Jens Lind är. Hur han hittar intressanta detaljer i alla historier han berättar. Vilket flyt det alltid är i bilder, klippning, musik och berättarröst. Och man känner sig ofta lite klokare efter ett Jens Lind-reportage.

Så har det även varit under London-OS. Hans reportage om konstsim sa mycket mer än hela långfilmen ”Allt flyter” gjorde.