Barnet – hans näst lyckligaste stund

Björn Ferry ritar sin lyckokurva – sonen Dante lägre än OS-triumfen

1 av 3
I dag jagar Björn Ferry ett nytt lyckorus när herrarnas 10 km sprint avgörs i OS i Sotji. På hans livs lyckokurva når OS-guldet 2010 högst upp.
SPORTBLADET

Snart pensionerar sig Björn Ferry, så vi bad honom rita en kurva över hur han har mått under karriären.

En gång fick han barn med sitt livs kärlek. Det är hans näst lyckligaste stund.

I dag stakar Björn Ferry ut på karriärens sista stora tävling. Tolv år som skidskytt, 36 år som människa, men nu räcker det.

Vi gav Björn en tuschpenna och en whiteboard och bad honom rita sitt livs lyckokurva sedan 2001, när han debuterade i världscupen.

Han börjar i nivå med ”glad” och drar en blå linje diagonalt uppåt. År 2004 rycker han till rakt uppåt, han ritar en bergstopp, nej... vad är det?

Ett fniss. Han formar toppen till ett ollon. Vid snoppbergets fot två pungkulor.

– Det passar så. Det var här jag träffade Heidi. Jag började jobba metodiskt för att hitta min kärlek och då tog det bara ett år innan hon kom in i mitt liv, säger han.

De första vintrarna sköt Björn allt bättre, han togs ut i OS och VM, men var aldrig nära pallplatserna. Livskurvan vinklas uppåt förbi första pallplatsen 2005, fjärdeplatsen i OS 2006 och VM-guldet i mixstafett 2007.

– Men VM i Östersund 2008 blev startskottet för att skidskytte än en gång ökade i popularitet bland svenskarna. Intresset återtogs efter tiden med Magda. Jag började vinna lopp här och man märkte att svenska folket blev mer intresserat. Och... nej, vänta...

”Jävligt stolt över det”

Björn greppar ryggen på en stol som skrapar i golvet när han drar den intill vita tavlan. Den 194 centimeter långa kroppen kliver upp 40 centimeter på sätet och lyfter en meterlång arm i vilken han håller en decimeter lång penna.

Så högt.

Så högt måste Björn Ferry nå för att fånga känslan 2010.

Whiteboarden räcker inte till, han ritar på väggen, men så högt måste han.

– Det var här jag vann OS-guld, säger han.

Är det så viktigt?

– Ja.

Varför?

– Ett OS-guld är värt så mycket mer i allas ögon. Hela mitt liv, från den dagen och framåt, får jag fler möjligheter. Efter guldet sa Magnar Dalen ”medaljer är prestationer som räcker något år innan de blir glömda. Men ett OS-guld räcker i 40 år”.

Tror du på det i dag?

– Ja. Det är bara att fråga Klas Lestander (som vann OS-guld i skidskytte 1960). Han får fortfarande fanmejl från Tyskland.

Jag minns en intervju du gav i Östersund. Den skulle bara visas på stadion. Du avslutade med att säga ”I’m Björn Ferry, the olympic champion”. Var inte det skrytigt?

– Jo, kanske. Men jag är jävligt stolt över det. Mot andra försöker man tona ner guldet, men för mig är det det största som har hänt, det står jag för, det är större än att få barn.

Hur kan det vara så?

– Det är olika för folk. När jag pratar med Ole Einar Björndalen (sex OS-guld) tycker han inte alls som jag. Han tänker sällan på gulden, han tänker bara framåt, framåt, framåt. Jag tänker ofta på mitt guld.

Varför är ni så olika?

– Jag har varit besatt av framgång, det har varit en stor del av min identitet sedan jag var liten. På Kalle­cupen, på SM, ibland var jag usel, ibland nära, någon gång tog jag en SM-medalj, fick åka en världscup, kom på pallen 2005, försökte på OS 2006...

Han hämtar andan.

– Men så gick det till slut när jag var 31 år gammal. OS-guld. Det är svårt att beskriva, jag kan inte prata med morsfarsan om det, inte med Heidi heller, fast hon har vunnit nio VM-guld (i armbrytning).

”Klarar mer än de flesta”

Hade du haft ett styng av bitterhet om du hade lagt ner karriären och inte haft guldet?

– Jo, visst är det så. För mig är guldet den yttersta självrespekten.

Är du en lite speciell person?

– Ja, jag tror det. Brinner det till tror jag att jag skulle klara mer än de flesta. Även om jag var en dålig soldat i lumpen skulle jag vara bättre i krig än andra.

Var är din guldmedalj?

– Hemma i bokhyllan.

Är det riskabelt?

– Jo, men det blir jävligt konstigt om jag ska ha den i bankfacket. Ska jag åka dit på årsdagen, 16 februari, och titta på den? Är det någon som tar den så känner jag ”jaha”.

”Jaha”?

– Ja. Det är inte i själva medaljen som allt sitter. Det är inte som att jag inte har vunnit om den försvinner.

Efter 2010 går Björns linje neråt, tillbaka till tavlan, men får en ny bergstopp 2011 då han blir pappa.

– När Dante kom var vi tillbaka häruppe igen, men just under OS-guldet.

Framme vid februari 2014 kommer nästa puckel, men den är lägre än både barnet och guldet. Därifrån fortsätter kurvan bortåt tiden, genom åldrarna, hela tiden svagt uppåtlutande.

– I framtiden kommer den jämna tillväxten fortsätta. Skogen som jag äger växer med fem procent varje år och själv kommer jag att fortsätta utvecklas till döddagar.

Så du dör aslycklig?

– Ja. Jag behöver inte skämmas när jag dör.

Hur gammal blir du?

– 90.

Hur mår du på slutet?

– Jag hoppas att jag tittar tillbaka och minns. Jag tycker att Tiger Woods ska få njuta av det han har gjort, inte skämmas. Själv hoppas jag att jag inte sitter och är gammal och klagar på att gröten är kall.

Fotnot: Herrarnas 10 km avgörs i dag kl 15.30. Följ den här.