”Det blev en rätt så röjig efterfest”

Svenska stjärnan om guldkyssen efter OS-succén

1 av 5 | Foto: Foto: Gustav Mårtensson/Arkiv
Bilden som etsat sig fast. Direkt efter OS-guldet i Turin 2006 kastade sig Eva Lund i famnen på Anette Norberg och gav henne en klassisk OS-kyss. ”Smack! Mitt på munnen! Det var hennes sätt att tacka mig för att jag satte den där sista stenen.”
ANNONS

■ ■ ■ Vi har alla våra egna minnen av de magiska ögonblicken.

■ ■ ■ Gulden och de skimrande framgångarna.

■ ■ ■ Men hur är det med stjärnorna själva, vad minns de?

■ ■ ■ Under vinjetten ”Guldkornet” berättar våra största stjärnor om sina bästa idrottsminnen – från den egna karriären eller helt andra händelser som etsat sig fast.

I dag: Anette Norberg, dubbel olympisk mästare i curling.

Väldigt många i det här landet minns än i dag den klassiska pussbilden direkt efter guldet i Turin 2006 – berätta om tokglädjen där på isen?

– Ja, ha, ha - vi gjorde ju den i repris sen i Vancouver, men den var verkligen spontan i Turin. Jag spelade den sista vinnande stenen och minns bara att Eva (Lund) kommer farande mot mig på isen. Smack! Mitt på munnen! Det var hennes sätt att tacka mig för att jag satte den där sista stenen.

– Folk minns pussen och vår enorma glädje. Vi hade otroligt höga förväntningar på oss själva i det mästerskapet och när allt släppte...ja, då släppte det. Curling är ju en sån sport där det inte finns möjlighet att leva ut några känslor under pågående match, men när väl proppen dras ur så brister allt.

Är gulden dina bästa idrottsminnen?

– Ja, det slår allt jag varit med om i idrottslivet.

Ni gick verkligen genom rutan i Turin – förstod ni hur folkkära ni blev under de här OS-veckorna?

– Nej, det gjorde man ju inte. Vi åkte hem och jag skulle gå till jobbet som vanligt, men helt plötsligt så blev man igenkänd överallt. Jag minns att jag blev stoppad på tunnelbanan av folk som ville gratulera, det var tv-intervjuer hit och dit, och folk drog i oss från alla håll och kanter.

Varför blev det så tror du?

– Jag tror att många kände att de var med i vår glädje. Curling är ju en av få vintersporter där man kommer de aktiva så nära. Matcherna är långa, vi har mikrofoner och man hör allt vi säger. I andra sporter har man ju dräkter och hjälm. Vi gjorde en uppskattning att vi hade varit 33 timmar på is för att bärga det OS-guldet, nästan allt i direktsänd tv. Vi skojade lite med Anja Pärson om det, hon behövde bara vara i pisten i fem minuter för att ta tre medaljer – lite orättvist...

Vad minns du av spelen?

– Hur stort allt var. Det var ju vårt första OS. Vi hade ju familjer, barn och vanliga jobb vid sidan av...plötsligt stod man i matsalen och skulle äta frukost med Wayne Gretzky. Bara att befinna sig på samma ställe som alla de här NHL-stjärnorna exempelvis var ju väldigt stort.

– Vi pratade väldigt mycket om det här innan, att vi inte fick låta det här påverka vår prestation. Att vi bara skulle gå runt och vara imponerade av alla andra och glömma bort hur bra vi faktiskt var på vår sport.  Samtidigt så tillät vi oss att njuta av atmosfären och att ha kul.

Ni hade enorma krav på er själva att prestera.

– Ja, vi visste hur överlägsna vi var vid den här tiden. Visst, svenska folket hade väl en del förväntningar, vi var högt rankade i olika medaljbarometrar före OS – men ingen förstod riktigt hur bra vi var. Det var vi, sedan kom ingenting, sedan ingenting...sedan kom de andra lagen.

– Det var vårt guld, vi skulle bara ha det. Så var känslan.

...och ni lyckades. Vad minns du av guldfirandet?

– Jag har en stark minnesbild som etsat sig fast, och det är själva segerintervjun direkt efter att vi vunnit. Vi stod hela laget vid sargkanten och intervjuades av SVT:s Katarina Hultling och jag minns hur jag tittade upp på läktaren och plötsligt fick syn på Peja Lindholm. Hans tårar bara rann. Han var naturligtvis glad för vår skull, men man såg också besvikelsen i hans ögon över den egna medaljmissen. Jag tror att han var medveten om att det var herrarnas sista stora chans att ta en OS-medalj. Idrotten kan ju vara så grym – skillnaden mellan total glädje och bottenlös sorg är väldigt liten ibland.

Tre Kronor tog guld dagen efter – och det blev en rätt röjjig fest med dem?

– Ja, det var bra fart. Många av NHL-killarna hade bra koll på curling eftersom att de bodde i Kanada där sporten är stor och visas mycket på tv. Foppa hade bra koll, bröderna Sedin också och Micke Tellqvist.

Jämför känslan efter Turin-guldet med nya succén i Vancouver fyra år senare?

– Egentligen var prestationen i Vancouver större. Vi var mycket sämre då, på EM hösten precis innan så nådde vi inte ens slutspel – och vi hade det jobbigt i laget.

– Anna (Le Moine) hade fött barn bara ett halvår tidigare och jag hade gått igenom en ganska tuff skilsmässa med en massa krångel med husförsäljning och boende och ledsna barn. Jag hade ju alltid haft familjen med mig när jag varit ute och tävlat, men nu ville inte dottern följa med. Bara någon månad innan vi skulle åka till Vancouver så kände jag att nej, jag fixar inte det här. Att stå i rampljuset och ta alla de här förväntningarna och känna att man inte klarar av att prestera – det är inte kul.

Hur gjorde ni?

– Vi hade ett krismöte, både internt i laget och med SOK.  Hur gör vi? Vad är alternativen? Det slutade med att jag fick en massa hjälp med bland annat samtalsstöd och kom fram till att jag var tvungen att stänga inne alla de här jobbiga sakerna i en box och låsa in dem i en månads tid tills OS var över.

– För mig handlade OS bara om att överleva, att ta mig igenom det.

...och ni tog guld.

– Ja, vi lyckades faktiskt igen.  Det gick åt så otroligt mycket energi för mig att bara hålla mig på banan så jag var helt slut under hela spelen. Jag låg i princip på mitt rum hela tiden mellan matcherna. Jag bara vilade, vilade och vilade. De andra var ute och åt och gjorde saker, men jag orkade inte det.

– Min roll normalt var ju att vara lagets ledare, att driva på både på isen och vid sidan om, men nu hade jag inte den kraften. Alla andra i laget fick ta ett enormt mycket större ansvar, så deras bedrift var helt enorm.

Vad minns du av finalen mot Kanada?

– Det blev ju en sjukt spännande match. Vi tog ledningen i början och det började smyga sig på en att, nej, det håller på att hända igen. Vi fixar det, det kan inte vara sant. Då blev vi lite tveksamma och fega – och Kanada vände. Med en omgång kvar så var vi i princip uträknade – normalt vinner man inte matcher i det läget vi hade hamnat i.

Men...

– Sedan missade Kanada två ”straffsparkar”. Och vi vann. Helt sjukt. I dag är jag så otroligt stolt över de här gulden och glad över att ha fått uppleva två så pass olika känslor. Det ger perspektiv.

Varför tror du att stora idrottsevenemang blir såna lägereldar?

– Ja, det är intressant det där. Nästan en gång varannan vecka så kommer det fram folk till mig på stan och varje gång vet jag exakt vad de ska säga, nästan ordagrant. ”Ursäkta, jag är bara så glad att se dig. Jag är så imponerad över det ni har gjort – och vill tacka för alla stunder som ni har gett mig i tv-soffan”.

– Jag tror att idrotten berör många väldigt starkt och att det blir ett avbrott i vardagen. Jag blir otroligt glad och stolt när människor hälsar på mig – då känner jag så mycket tydligare att jag faktiskt har varit med och påverkat folks liv en smula på ett positivt sätt.

FAKTA

Anette Norberg

Namn: Anette Norberg

Född: 12 november 1966 i Härnösand.

Stora meriter:

OS:

Turin 2006 – guld

Vancuver 2010 – guld

VM:

Glasgow 1988 – brons

Milwaukee 1989 – brons

Winnipeg 1991 – brons

Lausanne 2001 – silver

Winnipeg 2003 – brons

Paisley 2005 – guld

Bran Prairie 2006 – guld

Gangneung 2009 – silver

Esbjerg 2011 – guld