Nylander: Det gjorde mig känd

Ögonblicken som formade friidrottsprofilen

ANNONS

■ ■ ■ Vi har alla våra egna minnen av de magiska ögonblicken.

■ ■ ■ Gulden och de skimrande framgångarna.

■ ■ ■ Men hur är det med stjärnorna själva, vad minns de?

■ ■ ■ Under vinjetten ”Guldkornet” berättar våra största stjärnor om sina bästa idrottsminnen – från den egna karriären eller helt andra händelser som etsat sig fast.

I dag: Sven Nylander, svensk friidrottsprofil.

Han hamnade precis utanför pallen på fyra mästerskap och blev känd som den evige fyran.

Men Sven Nylander, 53, har vänt de missade medaljerna till något positivt.

– Kommer man fyra tillräckligt många gånger så blir man känd ändå. Det blev bra det också, säger han och skrattar.

Han tog två EM-silver, ett EM-brons och sex SM-guld. Men när Sven Nylander ska ranka höjdpunkterna i karriären så blir det en missad medalj som kommer högst upp.

– Fjärdeplatsen i OS i Atlanta 1996 var det största. Jag hade blivit pappa för första gången bara några dagar innan tävlingen, och det var det bästa loppet jag sprang under hela min karriär. Det var magiskt, så mycket av allt. OS, kopplat till att jag blivit pappa, det var väldigt fint. Och jag är stolt över att den framgången kom så sent i karriären. Det var många som tyckte och trodde att jag skulle sluta tidigare, men jag lyckades ändå prestera och ha det nordiska rekordet i den åldern, 34 år gammal.

Och gjorde ditt sista mästerskap på OS 17 år senare. Trodde du att du skulle få en så lång karriär?

– Nej, det gjorde jag inte. Men samtidigt var det ett resultat av att jag tävlade sparsamt under stor del av karriären, framför allt under 1980-talet. Jag sprang mycket med skolan, så den europeiska säsongen var mer att springa och kvalificera sig för mästerskapen. Det var min grej. Färre tävlingar gjorde att det inte slet så mycket på kroppen och jag kunde hålla på längre.

Du hann uppleva mycket?

– Ja, framför allt blev jag en mästerskapslöpare, det var min grej som sagt. När jag började tävla så var det inte riktigt så utbrett med Grand Prix och andra tävlingar. Man kunde göra det, men det var inte många som gjorde så. Friidrotten var lite mer kategoriserande, mästerskapen var grejen för de flesta. Det slet inte så mycket då som under slutet av karriären när jag skulle konka runt tre-fyra månader om året och tjäna pengar på att springa. Jag brände mig hårdare mentalt då än när jag gick in helhjärtat enbart på mästerskapen.

Är det för många friidrottstävlingar nu för att det ska vara nyttigt?

– Ja, men så är det väl i all professionell sport? Det är hela tiden en avvägning om hur mycket man ska tävla för att ändå orka hålla lusten för det vid liv.

Du är känd som "Den evige fyran", trots att du har dubbla EM-silver och ett EM-brons. Känns det orättvist, ett jäkla tjötande om fjärdeplatserna?

– Mja, jag anammade det ju själv. Jag skrev en bok som hette "Den fjärde mannen", jag delade ut ett pris med samma namn. Det blev en bra grej av det tycker jag, och jag hade inga problem med placeringen i sig. Fyran har kommit tillbaka i i mitt liv så många gånger ändå. Jag är själv den fjärde sonen i familjen, jag har fyra söner, jag var fyra på mästerskap fyra gånger. Så nej, det är inget som jag har tyckt varit jobbigt.

Men kände du aldrig "fanken, den där medaljen borde ha varit min"?

– I början var jag jättenära. På VM i Helsingfors 1983 var jag fyra hundradelar ifrån bronset. Men då kände jag att jag hade så många chanser kvar senare i karriären. Sen var det ju ännu närmare i OS i Atlanta, då var det bara två hundradelar från bronset. Men det är nästan så att det känns som att det var menat, jag är fyra rakt över.

Men du vann ändå medaljer. Hur var det när du och Niklas Wallenlind tog silver och brons på EM 1990?

– Fantastiskt att vi båda två lyckades ta medalj samtidigt. Vi var träningskompisar och kände varandra väl. Så det var jäkligt kul, en fantastisk upplevelse. På den tiden var det ju inte så vanligt med svenska medaljer heller, så det var bra.

Om nu inte dina fjärdeplatser är karriärens tyngsta motgång, vad är det då?

– Jag hade några tunga år i början av 1990-talet, 1991-1993. Jag gick inte vidare på mästerskapen, åkte ut i semifinal och hade ett allmänt hack i karriären. Jag hade kommit tillbaka 1990, då jag och Niklas tog medaljerna på EM. Men sen gick det lite utför.

Hur vände du tillbaka?

– Jag fick en nytändning efter säsongen 1993. Jag gick tillbaka till Ulf (Karlsson) som tränare, och skaffade mig lite nya träningskompisar, bland annat Roger Black och ändrade väldigt mycket i träningen. Bland annat började jag om med mental träning igen. Jag tvivlade på mig själv där ett tag, men i och med de här förändringarna så vände det och jag kom tillbaka väldigt fint de sista tre åren av karriären.

Hade du slutat tidigare om du inte fått den nytändningen?

– Det var lite av ett "make it or break it"-läge 1994. Men det gick ju bra. Sen var det VM på hemmaplan i Göteborg 1995 och så var det OS-år igen. Så det bara rullade på. Men efter OS insåg jag att det var dags att tänka på slutet. Att jag kommit upp i åldern förändrade väldigt mycket, men framför allt att jag blev pappa. Det tog något år att förstå att jag inte skulle kunna kombinera det med en löparkarriär. Jag fortsatte springa av bara farten 1997, men jag insåg snabbt att det numera fanns andra saker som var viktigare i livet. Att bli pappa gjorde ju att det blev en del förändringar. Men tänker jag tillbaka är jag väldigt glad över hur det blev, jag sprang inte vidare i flera år sådär lite själlöst, utan jag fick ett fantastiskt OS-år 1996, och sen tog det bara en månad in på 1997 innan jag sprang mitt sista lopp. Jag fick göra det på hemmaplan på DN-galan, och det kändes starkt att få avsluta mitt i säsongen och inte dra ut på det. Det blev ett väldigt tydligt och bra slut.

Hur följer du friidrotten i dag?

– Jag är ju friidrottsfarsa, har tre barn som sysslar med friidrott. Så jag är ute på väldigt mycket tävlingar, senast var det Götalandsmästerskapen för några veckor sen, då var jag längdhoppscoach för Skånelaget. Sen följer jag mina grabbar på tävlingarna, men jag undviker att träna dem i någon större mängd. Jag har valt att bara vara friidrottsfarsa, och så göra lite stödinsatser. Det är skönt att bara få vara pappa och stå vid sidan om. Det finns ett stort hjärta i friidrotten, och jag minns tillbaka hur kul man själv tyckte det var. Både glädje och tårar.

Vad tror du om svensk friidrotts framtid då? Kan vi nå tillbaka till de gyllene årens resultat?

– Det tror jag absolut. Cyklerna kommer och går, och de styrs egentligen inte av någonting. Helt plötsligt dyker det bara upp några talanger, de korsbefruktar varandra och så blir det jättebra resultat i några år. Och detta har egentligen inte så mycket med svensk friidrott att göra. Får vi bara fram några stora talanger och har engagerade tränare så kommer det resultat. Sen kommer det några år med sämre resultat, och så börjar det om igen. Jag tycker att det där upprepas med jämna mellanrum.

Till sist, vilket är ditt starkaste idrottsminne utanför din egen karriär?

– Oj, det är så många. Men jag minns ju Björn Borg i Wimbledon 1976, då satt jag klistrad vid tv:n. Det var likadant med Stenmark, men jag måste nog ändå säga att Borg var ännu större. Den spänningen. Jag var 14 år när han vann Wimbledon för första gången. Det var stort, en svensk som vann i en internationell sport, och jag var samtidigt i rätt ålder för att följa det.

FAKTA

Sven Nylander

Ålder: 53

Meriter:

  2 EM-silver (1990 och 1994) på 400 meter häck.

  1 EM-brons (1986) på 400 meter häck.

  2 SM-guld (1979 och 1983) på 110 meter häck.

  4 SM-guld (1982, 1987, 1990, 1992) på 400 meter häck.

  4:a på VM 1983, VM 1987, OS 1984 och OS 1996 på 400 meter häck.