Mot dessa spelare ska du bluffa

SPORTBLADET

Efter många mellanstick har det blivit dags att återvända till min artikelserie om bluffande, som denna gång tar upp vad för slags motspelare du föredrar i de lägena.

Det finns en ofta citerad kliché inom poker som säger följande: det är lättare att bluffa en god spelare än en dålig. Faktum är att det ligger en hel del sanning i denna. Förutsättningen för att en bluff med en sämre hand ska lyckas är ju att motspelaren är villig att lägga sig, vilket är sannolikare när du är uppe mot en erfaren sådan som respekterar pottoddsen och agerandet vid bordet. Kan du alltså ”berätta en trovärdig historia” under given – se ett av de tidigare avsnitten – så kan du få honom eller henne att lägga sig i rätt situation.

Vilseledande spel kan däremot ofta vara bortkastat på svaga spelare. Sådana är bara alltför villiga att syna dig, av många olika skäl: för att de överskattar värdet på sin egen hand, för att de inte uppfattar signalerna vid bordet, för att de låter sig hypnotiserats av pottens storlek, eller helt enkelt just för att de blir misstänksamma mot en möjlig bluff från dig och ignorerar kostnaden för om de skulle ha fel.

Pokerteoretikern Mike Caro har myntat begreppet FPS, ”Fancy Play Syndrome”, om risken av att använda sig av alltför snirkliga manövrar vid bordet. De fungerar sällan mot en motståndare som aldrig hört talas om squeeze plays, värdebetar och floatspelande, utan just då är förhäxad av det faktum att han har en tia på handen och råkar ha träffat ännu en på floppen.

Spara alltså dina eleganta moves till situationer där motspelarna, hur paradoxalt det än kan låta, är skickliga nog att tolka in just de monster under sängen som du vill få dem att tro på.

En annan kliché säger att man inte lika lätt kan bluffa en större stapel, oavsett om det är i ett cashgame eller turnering. Även denna ligger det en hel del sanning i: ju flera marker en motspelare har framför sig i relation till vad du har, ju mera benägen är han eller hon, av såväl matematiska som psykologiska skäl, att syna dig.

Främst gäller denna regel i turneringar. Går du all-in efter riverkortet och en potentiellt hotfull bräda, kan du få en motspelare att lägga sig om han riskerar hela eller nästan hela sin stapel för att syna dig. Är du däremot uppe mot chipleadern som just då har en tio gånger högre stapel än din och är beredd att säga ”Call” med en axelryckning, så håll igen på bluffarna; då vill du ha in keramiken i överläge, inte i underläge.

Dan Glimne