Monte Carlo är själva sinnebilden för ordet kasino

SPORTBLADET

Monte Carlo

Dan Glimne ska spela i EPT Monte Carlo, självklart så rapporterar han direkt från spelets mecka här på sportbladet.se.

Följ Dans äventyr här.

Redan vid den sena frukosten på mitt hotell i Monte Carlo pratas det poker och åter poker på bordet intill mitt; jag sneglar åt deras håll, ser att det står ”Microgaming” på de ytterst propra skjortorna, och tjuvlyssnar lite. Samtalet rör sig inte bara om badbeats och finalbordstaktik; det framgår med all önskvärd tydlighet att numera är det inte bara spelare som flyger in till de stora pokerturneringarna, utan också big business. Bakom den EPT-final som nu om några timmar ska dra igång här i det soliga furstendömet finns ekonomiska intressen i mångmiljonklassen.

Jag flög ned sent igår kväll, via Amsterdam, och hade jag varit vidskeplig hade det varit lätt att se järtecken omkring mig. Medan jag småspringer mot gate B26 och min vidareflight till Nice passerar jag en stor reklamskylt för ett finansbolag (?) med en bild på golfstjärnan Tiger Woods som elegant chippar iväg bollen, och ovanför står texten: THERE COMES A TIME WHEN EXECUTION IS MORE IMPORTANT THAN THEORY. Det är svindlande sant, för de flera hundra proffs, kompetenta rekreationsspelare med djup plånbok och förhoppningsfulla internetkvalare som snart ska slå sig ned, kolla igenom startstapeln, hälsa på varandra och sedan skoningslöst drabba samman. Hur mycket pokerteori man än kan är det NU, HÄR, som den ska omsättas i praktiken för att på kvällen den 2 april se vem som är ”last man standing” – eller ”woman”, för den delen; låt oss inte glömma av Vicky Corens EPT-seger för bara några månader sedan!

The European Poker Tour Final är den dyraste tävling jag någonsin själv varit med i: tiotusen euro, cirka 93 000 kronor, är den svindlande höga startavgiften: pengar nog för en bra begagnad mellanklassbil, eller en helsikes jordentruntresa för två via olika semesterparadis och lyxhotell – inte olikt det där jag just nu sitter och blickar ut från min privata balkong över ett blått Medelhav, bort mot Monte Carlo Bay Hotel där turneringen ska hållas.

Turen ned till Nice över ett nattmörkt Frankrike är händelselös, och jag dåsar större delen av den; jag ser heller inga andra bekanta ansikten ombord, utan förmodligen är jag bland de sista svenskarna på väg ned att ansluta. Min flightbag är däremot bland de första kollina som kommer på bandet, och jag tar det som ett gott tecken. Några enstaka gånger under de 400-500 gånger jag flugit i mitt liv har jag stått ensam kvar och muttrat vid ett tomt bagageband, och varit villig på att svära på att man äntligen löst problemet med kärnkraftsavfallet: det är bara att checka in det med XXX Airlines, så har vi sett det för sista gången.

Det blir en vådlig taxifärd mitt i natten från flygplatsen. Avfart 56 från A8:an är avstängd för reparationsarbete, så chaffisen kör längs de vindlande serpentinvägarna via La Turbie där marken står på högkant och fastighetsmäklarna kan sälja bägge sidor av samma kvadratmeter. Snart därefter ser vi utsikten över Monte Carlo uppifrån bergssidan, och det är lite som att landa på McCarran i Las Vegas nattetid. Det finns numera flera kasinon i detta lilla furstendöme, men hjärtat gör alltid en extra volt vid åsynen av den magnifikt strålkastarupplysta fasaden på Le Casino de Monte Carlo, den institution inom gambling som legat här sedan 1863.

Bland alla världens närmare 5000 kasinon och spelhus finns det inget som omtalas med samma respekt i rösten som det i Monte Carlo. Storspelare emellan må det familjärt kallas för ”La Fabrique”, fabriken, och ägarna till megakasinona i Las Vegas framhåller gärna att de på några veckor omsätter lika mycket som vad man gör på ett helt år i furstendömet. Frågan är dock om de inte ändå skulle byta bort de pengarna mot Monte Carlos eleganta patina, oförlikneliga status och attraktionskraft på kändisvärldens glitterati. Monte Carlo, där oljeschejker, finansmagnater och prinsessor av blodet samlas på kvällarna runt roulettborden under kristallkronorna, har helt enkelt blivit själva sinnebilden för ordet kasino.

Det är heller ingen överdrift att påstå att det är just kasinot som monegaskerna har att tacka för sin enastående utveckling av levnadsstandarden. År 1789 reste abbén Dupaty genom Monaco och beskrev det efteråt så här: ”Två eller tre gator längs branta klippor, åttahundra stackare döende av hunger, ett förfallet slott och en bataljon franskt infanteri.” Ett århundrade senare hade lilleputtstaten genomgått förvandlingen till ett välmående furstendöme. Kasinot i Monte Carlo – som är Monacos huvudstad, hur pompöst det än må låta, och oaktat att La Condamine formellt är den största av de tre städerna i denna lilleputtstat – och dess roll som ekonomisk motor för furstendömet, inte minst under la belle époque under slutet av 1800-talet och en liten bit in på 1900-talet, är något som setts med avundsjuka av många.

Jag har också i sammanhanget alltid undrat över varför ordet ”kasinoekonomi” används som ett negativt laddat ord i den svenska politiska debatten. År 1869, sex år efter att man öppnat det berömda kasinot, kunde man avskaffa inkomstskatten för privatpersoner här i Monaco, och så har det förblivit sedan dess. En kasinoekonomi? Please, give me one. Att man enligt en diskret skylt i lobbyn av marmor och mässing på mitt hotell också erbjuder en ”after shopping massage” på rummet säger också en del om den ekonomiska utvecklingen här. (En betydligt roligare skylt satt för övrigt på insidan av dörren på mitt hotellrum senast jag var i Hongkong, och formulerad på den oförlikneliga engelska man använder i Sydostasien: ”You might get loss of money and property if call for prostitutes, or let in of strangers.”)

Jag gör en mental anteckning om ett återbesök på det stora kasonot här senare under veckan – men först har jag en pokerturnering som ska klaras av. Det är dags att sätta på sig kavajen och hänga på sig solglajorna och ge sig iväg längs strandpromenaden till det hotell där EPT-finalen snart ska börja, för att se om jag spelar idag onsdag (”dag 1A”) eller får vänta tills i morgon (”dag 1B”), och för att hälsa på vänner, heja fram andra svenskar och känna adrenalinet rinna till. Fortsättning följer!

Dan Glimne