Håll tummarna för er pokerkorrespondent

SPORTBLADET

Dan Glimne ska spela i EPT Monte Carlo, självklart så rapporterar han direkt från spelets mecka här på sportbladet.se.

Följ Dans äventyr här.

MONTE CARLO, fredag 30 mars, tidig eftermiddag

Det är inte ofta som jag promenerar till ”jobbet” från ett annat land. Men här nere i EPT-finalen i Monaco är faktiskt så fallet, eftersom mitt hotell i östra ändan av bukten formellt ligger i Roquebrune Cap-Martin i Frankrike, medan hotellet där turneringen hålls ligger i Monaco. Det är bara en diskret skylt längs strandpromenaden, när jag går de tio minuterna till och från, som upplyser om var den formella gränsen går.

Men det är väl så när man har/är ett litet land. I bakhuvudet dyker en siffra upp som jag läste för inte så länge sedan, att Monaco har 33 000 invånare per kvadratkilometer – kan det stämma? I så fall är det mera tättbefolkat än Bangladesh, men med en levnadsstandard som snarare motsvarar Beverly Hills utanför Los Angeles. Och detta i ett land som i princip saknar produktionsresurser i form av järnmalm, skog eller ens vingårdar att tala om; men något rätt måste man uppenbarligen göra, med tanke på ”Ferrarikvoten” och det faktum att landet är en magnet för sportstjärnor med åttasiffriga årsinkomster.

Jag får nästan känslan av att Albert, av huset Grimaldi samt med titeln furste av Monaco, är du och bror med en bra bunt av sina undersåtar och med alla dessa namnkunniga ”invandrare”. Monaco daterar för övrigt sin historia tillbaka till 500-talet, då det under namnet Monoikos etablerades som grekisk koloni. Sedan, under romarna, blev det en militärt viktig hamnstad, och på medeltiden styrdes området av olika genuesiska familjer. År 1297 fick huset Grimaldi herraväldet, när Francis och männen i hans följe förklädda till franciskanermunkar nästlade sig in i det dåvarande fortet och i en kort strid besegrade den lilla styrkan från det rivaliserande huset Ghibeline. Huset Grimaldi har sedan dess styrt över Monaco, frånsett en period på 1700- och 1800-talen när de dåvarande revolutionära strömningarna samt krigslyckan favoriserade först Frankrike och sedan Sardinien.

Att vara furste av Monaco måste ha sina poänger, reflekterar jag när jag på sena eftermiddagen dag 1B, efter att ha sovit ut och skrivit en fyllig krönika om gårdagen, styr stegen bort till Monte Carlo Bay Hotel för att se hur det går för resterande svenska spelare som ska in i elden i dag. Då är det väl OK att han får stå ut med diverse udda ting i sitt lilleputtland: som att det är så trångbott att hans eget palats inte får plats i det utan ligger inne i Frankrike; och att Monaco är världens enda stat där statsministern enligt lag måste vara utlänning. (Fransman, enligt fördraget från artonhundranånting.)

När jag kommer in i den magnifika Salle des Etoiles är det precis som tredje nivån ska börja. Jag gör en sväng genom salen – fortfarande är man lika europeiskt liberal med att släppa in åskådare, påhejare och anhöriga – för att kolla in läget, och tycker att det verkar ännu kändistätare än i går. Svenska proffset Mats Rahmn har dragit ett tufft bord, med Phil Ivey vid sin högra armbåge och finländaren Patrik Antonius två positioner till vänster om sig! Det verkar dock inte bekymra honom, utan hans markerstapel ser betryggande ut.

När jag går vidare ser jag vid borden deltagare som hämtade ur en slags pokervärldens Vem är Vem: Vicky Coren, EPT-vinnerskan från London; Joe ”The Elegance” Beevers från den brittiska kvartett som går under smeknamnet The Hendon Mob; Pernille Ravn, Danmarks sannolikt starkaste på damsidan; britterna Julian Gardner och Ram Vaswani; Dave ”The Devilfish” i egen hög person; Xuyen ”Bad Girl” Pham; Gus Hansen; kanadensiskan Isabelle ”No Mercy” Mercier, med mitt absoluta favoritsmeknamn inom pokervärlden; och där, på bord 13, förre världsmästaren Phil ”Poker Brat” Hellmuth med solglajorna på under den bakochframvända basebollkepsen, mannen med inte mindre än tio olika WSOP-armband varav ett just nu sitter på hans vänstra handled. Han ser ut att ha 17-18 000 framför sig, och verkare vara på gott humör. Jag undrar hur dom känner sig, de spelare som råkat lottas in vid hans bord? Kanske önskar de att de fått ett helt annat bord, eller så kanske det är en upplevelse som de en gång kommer att berätta för sina barnbarn. Om inte annat är det säkert lärorikt; för det är som man säger inom gamblingkulturen, att vid pokerbordet antingen ger man eller så får man lektioner – det finns INGET mellanläge.

Dagens T-tröjetext sitter på en spelare vid bord nummer 14: I WOULD CHECKRAISE MY OWN GRANDMA, lyder det hotfulla budskapet. Han ser ut att ha exakt den mentaliteten, skvallrar markerstapeln framför honom om.

Av en av de många svenska pokerjournalisterna får jag höra att Erik Sagström redan är ute, efter att ha fått Q-Q och en flopp med Q-A-x, varpå keramiken åkte in men den andre visade sig ha A-A. Otur – det är tufft att lägga mellanset, inför den minimala men onekligen reella risken att vara uppe mot toppset. Två andra som fått bita i gräset – filten? – tidigt är förre världsmästaren Joseph Hachem, och tidigare europamästaren Marcel Luske.

På bord 38 hittar jag Ulrica ”Catwoman” Skönnemark, iförd sin numera grymma table image med slingor i pälsen – förlåt, håret – och kontaktlinser som hade kunnat skrämma en bengalisk tiger. Hon har runt 17 000 framför sig och är vid gott mod. På bord 26 sitter gamle fotbollsproffset Hans Eskilsson, med 26 000, ett varggrin i ansiktet och solglajorna uppdragna i pannan; vid sidan om honom sitter Vanessa Roussos. Jag hittar både Martin de Knijff och William ”Il Capitano” Thorson på bord 30, och Bengt Sonnert i andra ändan av lokalen, på bord 2. Mannen som jag har satsat 100 euro mot i ett privat last longer-bet, Tomas Brolin, sitter på stol 1 vid bord 3 och har rejäla runt 24 000 framför sig men två farliga franska proffs på position 8 och 9; Brolins överdimensionerade solglasögon för tankarna till facettögonen hos en insekt. Och på ett bord intill sitter sångerskan och förra Pokermiljonentvåan Dilba, som när jag kommer förbi precis dubblar upp till cirka 12 000.

Storbildsskärmarna visar att hela 377 spelare har startat denna dag 1B, nästan femtio fler än i går, och att 351 fortfarande är kvar. Jag missar sedan dramat bakom mig, när Patrik Antonius plockar ut Phil Ivey, en av de starkaste favoriterna till titeln. Well, that’s poker – ingen är osårbar i det här spelet. Invärtes känner jag mig lite som en vinnare redan, åtminstone tills vidare – jag gick ju vidare till dag 2 om än shortstackad, fortfarande kan allt hända, världen är full av möjligheter. Det viktiga är att aldrig ge upp, utan att hålla huvudet kallt och fatta goda beslut.

Mot slutet av nivå 3 går jag ut på terrassen utanför salen. En som kommer ut i breaken är ännu en tidigare världsmästare, Chris Moneymaker, som ställer sig att röka med en frånvarande min. Moneymaker sägs vara den som oavsiktligt gjort mera för spelets spridning än någon annan: sedan han 2003 blev den förste någonsin att vinna en nätsatellit och sedan tack vare den gå vidare och ta VM-titeln, har han visat resten av pokervärlden att ”ingenting är omöjligt”. Och den pågående EPT-finalen därinne bär syn för sägen: åtskilliga av de spelare som därinne arbetat sig upp till fyrtio- eller femtiotusen eller mera är nya stjärnskott som vunnit en plats här i en nätsatellit, och nu fått chansen att visa vad de går för i ”the big time”.

En engelsk spelare som jag känner dricker en egendomligt rödfärgad dryck, och jag frågar vad det är: en lokal drink som kallas för”Monaco”, och tydligen populariserats inom en bredare publik genom det årliga stora formel 1-loppet. Den består av tjockflytande granatäpplekoncentrat av fabrikatet ”Le Monin” samt öl. Jag provsmakar, och det är faktiskt fullt OK.

Tillsammans med några andra lämnar vi Stjärnsalen, och promenerar genom gatorna bort mot det stora kasinot för att få lite frisk luft och för att leta upp en bra restaurang. Det är lite småkyligt i kvällsluften, och överraskande folktomt på gatorna. Lyxbutikerna ligger vägg i vägg, och då inte minst dammodebutiker där varorna är av sådan klass att de inte ens visar prislapparna: det är som man brukar säga om Rolls-Roycebilar, att måste man fråga har man inte råd att köpa en. Fasaderna är marmor, överallt; man måste ha huggit ut halva Carrara för att bygga upp Monte Carlo. Det är för övrigt inte bara kläder i ordinär svensk månadslönsklass som man tillhandahåller: här i staden: på adress 5 Avenue Princesse Grace, ligger det en Lamborghinibutik.

Vid Le Casino de Monte Carlo är det fler människor på gatan. Ett påfallande antal av dem beundrar den flotta av lyxbilar – Bentley, Mercedes, Porsche, Rolls-Royce, Maserati – som står parkerade utanför, övervakade av livréklädd kasinopersonal. I jämförelse framstår Stureplan hemma i Stockholm som korvkiosken i Gnesta.

Kasinots strålkastarbelysta fasad, om än denna kväll delvis täckt av byggnadsställningar på grund av renoveringsarbete, är imponerande och andas en respektabilitet fjärran från Las Vegas neonkrevader, maffiakontakter och rövarbaronmentalitet. Hela den pampiga byggnaden är för övrigt ett monument över den man som i princip hela Monaco har att tacka för sitt välmående, nämligen fransmannen François Blanc.

Gamla svartvita foton av Blanc visar en allvarligt blickande skäggprydd herre, men vad många inte vet är att Blanc faktiskt hade en gedigen bakgrund som fifflare. Han var född i Bordeaux och började vid 14 års ålder arbeta som diskare på en spelklubb med tveksamt rykte i den staden. Där avancerade han så småningom till kypare och lärde sig ett och annat tricks när det gällde att salta notan för gäster som tittat lite för djupt i glasen, som att addera ner dagens datum när det var dags att summera kalaset.

Tillsammans med sin tvillingbror Louis började han sedan spekulera på börsen och de öppnade så småningom en egen mäklarfirma. Denna blev fenomenalt framgångsrik, och brödernas egna köp förutspådde på ett kusligt säkert sätt tendenserna på börsen. De hann skrapa ihop bortåt en halv miljon franc innan deras hemlighet avslöjades: François och Louis Blanc hade mutat anställda vid semafortelegrafen mellan Paris och Bordeaux, och kunde på så sätt ta del av noteringarna på börsen i Paris en halvtimme innan dessa nådde de övriga mäklarna i Bordeaux. Bröderna dömdes till vardera sju månaders fängelse för bestickning och bedrägeri. Nå – gamblerns yrke har alltid haft sina risker.

Domen lyckades de omvandla till villkorligt, enligt vad som påstås för att ytterligare sedelbuntar bytte ägare, varpå bröderna flyttade till Luxemburg och öppnade ett spelhus. Efter några år tvingades de dock stänga detta och öppnade istället ett annat i småfurstestaten Homburg i Tyskland. Tiderna blev emellertid efter hand allt kärvare även där, eftersom ”järnkanslern” Bismarck var ute efter ett enat Tyskland och dessutom var fanatisk motståndare till allt hasardspel. När den dåvarande prins Karl av Monaco sökte en ”affärspartner” beslöt sig därför François Blanc att flytta sin verksamhet dit. I avtalet dem emellan ingick bland annat att Karl erhöll en privat dusör om tvåtusen francs i veckan. Under lång tid insisterade Karl på att få denna i form av lätträknade två tusenfrancssedlar, istället som tidens sed var i rullar med guldmynt. Orsaken var att prinsen var väl förtrogen med Blancs tidigare karriär och inte litade på att rullar skulle innehålla hela den överenskomna summan!

Kasinot blev dock en monsterframgång, och Blanc skötte sina mellanhavanden med Monaco och furstehuset Grimaldi på ett exemplariskt sätt. När han dog 1877 efterlämnade Blanc (vars efternamn betyder ”vit” på franska) den för den tiden oerhörda förmögenheten om 72 miljoner francs. Det är inte att undra på att det blev en ironisk fransk ordvits bland spelarna i Monaco att säga: ”Ibland förlorar rött, och ibland svart, men vitt vinner alltid i längden.”

Medan vi beundrar en knallröd Ferrari 430 på gatan kommer ägaren ut: ett brittiskt pokerproffs vid namn Mark T., och i sällskap har han en av de svenska spelare som gick vidare från dag 1A! Vi hinner prata lite innan Mark vrider om startnyckeln. V12:an startar som ett batteri automatkanoner, och drar iväg med duon. Kvar står vi, och inser som i ett förklarat ljus attraktionskraften i att vara pokerproffs och få leva la dolce vita.

Maten smakar utmärkt, liksom vinet; i den franska kulturen tar man detta på allvar. Jag drar mig till minnes när jag som tonåring en sommar liftade genom södra Europa och Mellanöstern – det var politiskt lugnare på det oskyldiga 1960-talet – och i en liten fransk by hamnade på en kvarterskrog vid lunchdags. In kommer en man som inleder en treminuters, högeligen animerad diskussion med värden där det gestikuleras yvigt, och jag hinner tänka att ”nu har han beställt en femrättersmåltid med en total genomgång av vinlistan”, men in på bordet kommer? två stekta ägg och en kopp kaffe, ovanpå vilket fransosen belåtet tänder sin Gauloise. Mais oui, alors?

Strax efter midnatt är vi tillbaka i Salle des Etoiles: nu är det bara 252 spelare kvar. Tröttheten börjar breda ut sig, precis som under dag 1A: jag ser rödstrimmiga ögon och skäggstubb som har vuxit. På storbildsskärmarna har ny information tillkommit: den totala prispoolen är 6,6 miljoner euro, och förstapriset enorma 1 825 010 euro. Vinner en svensk den, blir det den näst största prissumman någonsin för ”vårt” vidkommande: bara Martin de Knijffs 21 miljoner spänn från WPT-finalen 2004 är högre. Totalt betalar man ned till och med 64:e plats, med 13 270 euro till platserna 57-64.

Jag gör en sväng, och fortfarande är det tack och lov gott om svenskar med och slåss: Thorson, ”Kniven” om än shortstackad, Sonnert, Brolin, Hasse Eskilsson som nu är uppe på hela 64 000, ”Catwoman” som i stället sjunkit till 7 000, Per Ummer, Alexander Stevic, ett antal andra. Franska proffset Grospellier är ute, och strax efteråt ryker tyvärr Dilba.

Joe Beevers däremot har ett ton marker framför sig, och jag kan föreställa mig raden av lik han klivit över för att få ihop summan. ”Catwoman” har flyttats till samma bord som Devilfish; tufft sällskap. På bord 13 sitter Hellmuth fortfarande kvar, men nu har solglajorna åkt av, håret är rufsigt, kepsen sitter på sned och han ser ut att ha tappat både sin berömda skärpa och ett ansenligt antal marker; ett halvt dygn poker i sträck kan ha den effekten. Han masseras på rygg och axlar av en av de massageflickor som arbetar här, liksom andra gör under VM i Las Vegas.

Hela tiden annonseras det ut nya sit-and-goturneringar, för alla dem som stupat. Till och med en enbordsturre med ett inköp på femtusen euro får tillräckligt med anmälningar för att komma igång! Och bakom mig hör jag en kort konversation mellan två unga norska spelare. En säger överraskat ”Er du ikke med och spiller lengre?”, och den andre svarar resignerat, lakoniskt, med ett stänk av bitterhet i rösten: ”Kung-kung mot ess-ess.” Ja, mera än så behövs inte för att sätta ett brutalt slut för drömmar och förhoppningar, här i Monte Carlo.

När sjunde nivån börjar drar jag mig hemåt igen, till Frankrike för att göra lite anteckningar och få sömn inför morgondagens dag 2. På morgonen, efter frukosten, kollar jag nätet för att få en uppdatering: totalt från dag 1A och 1B har 339 spelare gått vidare. Bäst bland svenskarna är Hasse Eskilsson, med 110 600 i marker – smått otroligt! Chipleader är Chad Brown, med över 150 000. Ulrica ”Catwoman” ligger sist bland svenskarna, med 7 850.

Med 17 525 i marker har jag cirka 70% av medtävlarna ovanför mig just nu – but it is never over till it’s over. Håll tummarna för er pokerkorrespondent.

Dan Glimne