Cards and chips and rock’n’roll

Dan Glimnes pokerteori

SPORTBLADET

Det blev alltså Peter Eastgate från Odense i Danmark som stod för bedriften att bli den förste nordiske världsmästaren i poker någonsin. Hur mycket han får behålla av vinstpengarna är osäkert: de danska skattelagarna föreskriver 75 procent (!) i skatt på kasinovinster utanför EU och över fyra miljoner danska kronor. Direkt efter att Eastgate tog sig till finalbordet i somras skrev han sig därför i Storbritannien, vilket danska skatteverket säkert inte stillatigande kommer att acceptera. Det är alltså bäddat för en segdragen tvist.

Blygt intryck

Utöver frågan om pengarna återstår att se vad för slags talesman för poker som Peter Eastgate kommer att bli. I de första segerintervjuerna har han gett ett blygt och lite osäkert intryck, vilket förstås kan tillskrivas glädjechocken och hans unga ålder.

Pokern behöver sina talesmän och kvinnor, i en tid när vi ännu inte helt skakat av oss den kvardröjande auran av rökiga bakgatslokaler, tömda whisky­flaskor och revolvrar som under ­bordet lossas i hölstren. När ”Amarillo Slim” Preston vann VM 1973 kom han i tv-sofforna, med sin släpiga Texasdialekt och sitt färgstarka språk, att bli den förste riktige ambassadören för spelet. Den vältalige, humoristiske Joseph Hachem som kan föra sig i media blev efter sin VM-seger 2005 en lysande representant för modern poker; och Annie Duke med sin charm och sitt knivskarpa intellekt är en av dem som i USA kommit att frammana respekt för kvinnor vid bordet.

Svaga föregångare

De två senaste världsmästarna har däremot inte gjort några större avtryck. Jamie Gold blev snabbt indragen i en rättstvist; och den blyge och djupt religiöse Jerry Yang valde att göra ytterst få offentliga framträdanden. Dessutom har bägge gjort bleka insatser i turneringar efter VM-triumferna.

Det är självfallet inte bara regerande och forna världsmästare som poker behöver som talespersoner och ikoner. Howard ”The Professor” Lederer och David Sklansky har bidragit till vetenskaplig respektabilitet; över Jennifer Harman och Bertrand Grospellier finns bilden av ”gambling class hero”; och bad boys som Devilfish, Tony G och Gus Hansen skänker spelet lite välbehövlig, upprorisk rock’n’roll-image.

Har kunnandet

Med eller mot sin vilja får den regerande världsmästaren medias strålkastarljus på sig. Verbal och välklädd, och spelet blir ännu mera mainstream; en rapp trut och bakvänd keps bygger upp pokerns coola rebellstatus; men inget­dera riskerar att spä på bilden av internet­nördar i behov av en schamponering och en flickvän.

Peter Eastgate har visat att han tillhör världseliten. Låt oss hoppas att han också kan axla manteln som internationell talesman för modern poker, i ena eller andra formen.

Dan Glimne