Klart jag skulle dit – jag är ju en stjärna

SPORTBLADET

Jag snackar alltid mycket när jag spelar poker. Ni som såg Pokermiljonen i veckan vet jag menar.

Att kackla och vara i centrum är en medveten strategi som fungerar i alla sällskap.

Mot bra motståndare pratar jag nonsens så de tappar koncentrationen. Mot mindre duktigt motstånd ser jag till att alla har trevligt. Om de dåliga spelarna, de så kallade fiskarna, ska komma tillbaka gäller det att de har roligt under tiden de förlorar sina pengar.

Den brittiska megastjärnan Mad Marty Wilson kan bjuda på riktig show kring pokerborden. Hans underhållande personlighet har givit honom jobb i tv-branschen. Hans tv-sända pokertävling spelades in i förra veckan i Maidstone utanför London. Jag var där och blev utköpt. Efter det var jag inte sugen på mer poker så jag meddelade min sponsor att jag tänkte hoppa över EPT-tävlingen i Dublin.

Efter en god natts sömn fick jag skjuts av tv-bolaget från hotellet in till Maidstone där jag hade ett ärende. De hade hyrt in en 15 meter lång Hummer-limo och det var ganska ensamt där bak. Tur att man har sitt ego att fylla ut med. De lokala förmågorna i den lilla hålan Maidstone glodde storögt på mitt fordon. Det var kul att betrakta dem genom de mörka rutorna.

Chauffören stannade på huvudgatan. Folk stannade upp. Jag klev ut. Jag ­hade ändrat mig. Klart jag skulle till Dublin. Jag är ju en stjärna.

Irländare är ett trevligt och serviceinriktat folk, men vad hjälper det när pokerlokalen är underdimensionerad. Och ingen middagspaus fanns inlagd. Om man blev hungrig kunde man tydligen beställa en macka. Det kanske man eventuellt skulle bli eftersom vi skulle spela i 13 timmar.

Jag fick ihop en bra markerstack i början och sen tog jag det lugnt. Planen var att växla tempo sista timmen när de flesta var trötta och bara vill gå vidare till nästa dag. Det blev ingen nästa dag för mig. Jag sprang in i en betongvägg och åkte ut som 41:a av 248 spelare. Visst hade jag kunnat glida in på 27:e prisplats, men jag spelar för att vinna.

Som vanligt dominerade svenskarna.

Skånepågen Henric Olander imponerade och slutade tvåa. Mats Gavatin spelade också bra och var en värdig vinnare. Han har utvecklats mycket sen jag tv-kommenterade hans spel i Swedish Poker Challange. Då hade han knappt spelat livepoker och gjorde ett nybörjarmisstag, en så kallad stringbet.

Han var ett klockrent exempel på en nätspelare som vunnit stora summor men som knappt kan hålla i en kortlek. I Dublin såg jag inga stringbets. Den fula ankungen hade blivit en svan.

Ken Lennaárd