”Åh, nu är allt toppen igen”

OS-ryttarinnan Helena Lundbäck lättad efter färjedramats upplösning

1 av 4
HÄSTARNA LYFTS I SÄKERHET Efter en dramatisk räddningsaktion kunde OS-ryttarinnan Helena Lundbäcks hästar föras i säkerhet efter 46 ovissa timmar ombord på Stena Nautica, som ännu tar in vatten.
SPORTBLADET

VARBERG

Hela ansiktet strålar när Helena Lundbäck äntligen kan krama om sina tappra hästar. På stabil mark. I ett lugnt och rymligt stall.

- Åh, nu är allt toppen, superbra, alldeles underbart, nästan sjunger en mycket lättad och lycklig OS-ryttarinna.

Ett 46 timmar långt drama är till ända.

Det är sen kväll, stämningen är matt men på ett befriande sätt. De sju räddade hästarna mumsar belåtet på hö i sina boxar. Alla har snabbt funnit sig till rätta i gäststallet på Runestens gård utanför Varberg.

- Nu kan vi bara pusta ut och njuta.... eller, nej, jobbet är ju inte slut ännu, absolut inte, säger Helena och börjar direkt organisera hästarnas första viktiga motionspass för att hästarna ska komma igång efter att ha stått stilla under lång tid.

- Jag är otroligt tacksam över att ingen av våra hästar tycks ha tagit skada av de svåra upplevelserna och den långa väntan instängda på båten, säger Helena.

En lång mardröm

Hon stryker sin senaste stjärna, hingsten Dirco Hästak över nosen och berömmer honom:

- Du skötte dej jättebra, gick lugnt och fint ut på däcket och in i containern.

- Det är faktiskt märkligt hur hästar litar på oss människor, alla sju uppträdde väldigt sansat under hela evakueringen, säger Helena.

- Fast visst, dom här hästarna är vana vid lastning och ständigt resande.

För att räddningsoperationen skulle flyta så problemfritt som möjligt fick samtliga djur en liten dos lugnande medel av veterinär Michael Bremberg som fanns på plats inne i lastrummet.

Då var klockan sex i går kväll. Ett och ett halvt dygn tidigare började mardrömmen - som kunde slutat med en fullständig katastrof.

Helena Lundbäck beskriver de mest fasansfulla dygnen i sitt liv. Hur hon väcktes av en öronbedövande smäll i gryningen natten mot måndagen. Hur hon yrvaket flög upp ur sängen i hästbussens boendeutrymme. Hur hon hörde pappa Hans ropa:

- Dom skriker ute på däck - vi måste lämna båten!

"Jag bara grät"

Helena berättar om sin första reaktion:

- Ångest, ångest, ångest .... vi kommer inte att klara oss, vi dör allesammans, båten sjunker, vi är helt hjälplösa.

Vattnet sprutade in genom det väldiga hålet i skrovet, det dånade och krängde, människor skrek, hästarna stampade och skakade.

- När pappa ropade att vi måste skynda oss rusade jag och min hästskötare Sofie Vaktinger in och släppte loss våra fyra hästar så att de skulle kunna röra sig friare i sina spiltor. Miranda steppade nervöst och Dirco darrade i hela kroppen. Cool On och Erdblume verkade ganska oberörda.

Kusinerna Viveca och Cecilia kom från sin lastbil på andra sidan däcket.

- Alla måste upp, alla måste lämna båten! ljöd det i högtalarna.

- Då kändes det som om vi aldrig mera skulle få se våra hästar. Det var som att lämna sina närmaste att gå under.

- Jag bara grät och grät, säger Viveca Lundbäck.

Från räddningsbåten såg de tre ryttarinnorna hur Stena Nautica sakta försvann bort i dimman för att möta sitt öde med de sju miljonhästarna instängda djupt nere i lastrummet.

Men miraklet inträffade. Helena Lundbäck och hennes kusiner fick uppleva hur fasan vändes till lycka.

- Så redan om tre veckor tävlar jag med hästarna igen - om veterinären ger klartecken förstås, säger Helena.

Ebba von Essen