”Jag blev lite ledsen”

Nja, riktigt alla har kanske inte undrat.

Snarare har väl hela Hästsverige undrat vem fan den där Anrell är som hade mage att skriva något så urbota korkat som när han valde att salutera en nybliven Jerringpristagaren med just frågan ”Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson” i rubriken över två sidor.

Hänger ni med?

Kort resumé skulle kunna vara att det blev en smärre folkstorm i spiltan över min krönika. Jag utmanades till och med att faktisk stå mitt kast och visa så mycket mod att jag tvingades rida en äkta hopphäst.

Det gjorde jag. Jag hoppade storstilat över ett hinder som hade den hisnade höjden 15 centimeter. Jag var livrädd.

Jag var dum

Jag trodde det var slut där. Det var det inte. Slutet på storyn utspelade sig i går i Göteborg där Göteborg Horse Show hålls den här helgen med världscuptävlingar som höjdpunkt.

Biljettrycket är enormt. Rolf-Göran Bengtsson tävlar ju för första gången i Sverige sen han blev en rikskändis.

Som en extra belöning för mina trivsamma Rolf-Göran-skriverier inbjöds jag att äntligen få träffa mannen jag skändat. Ansikte mot ansikte.

Jag var laddad med frågor.

Jag avbröts av den förtjusande hästpersonligheten Jessica Almenäs som ville göra en intervju om detta tydligen spektakulära möte. Det fick Let´s Dance-Jessica gärna.

–Det är väl inget märkvärdigt att sitta på en häst och dra i ett par snören, väste jag. Jessica fnös.

Till slut var vi nog ändå överens om att jag varit ganska dum mot Rolf-Göran.

Följdes av tio fotografer

Jessica och hennes fotograf följde med för att filma mötet. I hennes släptåg följde någonstans runt tio pressfotografer. Det var som ett toppmöte. Jaltakonferensen. Lätt överdrivet intresse, tänkte jag. Vi såg Rolf-Göran långt borta och jag gick sakta fram med fotoblixtarna runt mig. Vi tog varandras händer, Rolf och jag. Vi log. Vem fan är Lasse Anrell, sa han. Jag var plötsligt glad att han tackat ja till mötet.

Jag öppnade med den självklara frågan:

Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson?

Jag hade ju antytt en del om att hästhoppning är en överklassport.

–Jag är från Lund, Södra Sandby, där jag växte upp på en gård. Mina föräldrar köpte en ponny till mej och min syster. Min pappa var lantbrukare men hade hästar som sin stora hobby.

Där dödade du min fördom lite om att det här bara är en överklassport?

–Ja, visst.

Nu är du tillbaka i Sverige första gången efter priset. Det är du som ska bära galan.

–Det är alltid bra här i Göteborg, men nu är det ännu mera utsålt än vanligt, säger dom, sa Rolf-Göran.

Blev du sur på mej för det jag skrev om Jerring-priset?

–Jag blev lite ledsen. Men jag kan förstå, har man inte riktigt bakgrunden klar så kan man få vissa frågetecken.

Hästen borde väl vunnit?

–Vi är ett team. Jag kan inte göra det utan hästen och hästen kan inte utan mej. Hästen har en stor del, det måste man erkänna.

Är det nyttigt egentligen för hästar att hoppa med tjockisar på ryggen?

–Nyttigt? Hade hästarna inte gillat sin dag på jobbet hade de aldrig hoppat. Jag kunde inte påverka 600 kilo häst om dom inte ville.

Vad ska dom göra - dom slår sig ju om dom springer in i hindret.

–Nja, hästarna är glad över att bli ompysslade. Dom har det bättre än oss själva många gånger.

”Får jobba på din stil”

Är du förbannad för att tidningar skriver så lite om hästsport? Har du nåt att säga alla mediachefer?

–Nja, jag tycker det blir bättre och bättre.

Många tycker att det är för lite. Du vill inte säga till media: skärp er för fan.

–Det här vi gör just nu med din intervju är ett tecken på att det blir bättre.

Pelham är ju ett bett och din häst Ninja har ju blivit mer beskedlig i takt med stigande ålder – har du inte funderat på att byta bett?

–Nej, vi har varit lyckliga med det här bettet i många år, det fungerar bra. Vi tävlar bara med det. Det lilla är ett väldigt snällt bett.

Har du läst Mannen som kunde tala med hästar?

–Nej.

Kan du tala med hästar.

–Ja, jag kan kommunicera med hästar. Jag märker deras symptom och tecken. Jag känner om de behöver en paus eller om de är i extra bra form. Man lär sig.

Bra. Såg du min ritt och hopp i Hufvudsta.

–Ja.

Vad gillade du min stil?

–Vi får jobba lite på den.

Han skrattar.

Jag hade lite problem med skritten.

–Det var modigt, bra att du fick känna 600 kilo häst. Går inte att styra den med kraft.

Jag var rädd, jag tänkte att ramlar jag av dör jag. Är ­ inte du rädd?

–Vi har ju skadat oss några gånger. Vi lever med farorna.

Du tar ju risker hela tiden.

–Bara inom normala gränser. Man blir inte hängande på hinder längre. Det är säkrare nu.

Dagen efter OS-finalen i London i sommar – vad har du i din hand då?

–Ja, jag hoppas jag står där med en medalj, det är min högsta önskan. Toppvalör vore det bästa.

Nöjd med min bett-fråga

Han visar mig runt. Visas runt. Hans tre hästar står i sina bås. Först är det en skimmel som är lite snyggt designgrå, sen är det en valack som heter Ninja och är mycket äldre och lite bittrare än de andra eftersom han är kastrerad och sen är det är en ung hingst som heter Casall som ska para sig med så många ston som möjligt i år eftersom han är ett så rasande stiligt exemplar. Men han får inte göka på riktigt - bara i en behållare.

Varför kastrerade ni Ninja – det är ju en världshäst?

–Ja, men han är ju så liten så det var nog ingen som trodde att han skulle bli så bra och duga till avel, svarar Rolf-Göran.

Ett misstag, alltså.

–Kan man säga.

Hygglo.

Så fortsatte vi. Vi hade rasande trevligt, min vän Rolf-Göran och jag. Speciellt nöjd är jag med frågan om pelhambettet. Håll med om att den var stark.