Sveriges jakt på OS-hästar

Hoff: Nya hästar är bra – men bättre är att behålla dem man har

Douglas Lindelöw och Casello är ett självklart ekipage i OS, men så många andra finns inte.
Foto: Bildbyrån
Douglas Lindelöw och Casello är ett självklart ekipage i OS, men så många andra finns inte.
SPORTBLADET

AACHEN. EM är inte bara tävling. Bakom kulisserna pågår jakten på OS-hästar.

När EM är över går köp­ruschen in i sista rycket. Vid årsskiftet stänger transferfönstret. Då ska alla OS-hästar vara registrerade i de länder de ska ­tävla för. 

Sverige behöver nya topp­hästar innan dess – men måste också hålla i de som redan finns.

Det är svårare än det låter.

I dagsläget har Sverige egentligen bara ett helt självklart OS-ekipage i hoppning

– Douglas Lindelöw och Casello.

De är det enda aktuella ekipage som bevisat att de kan gå ett långt mästerskap. I världscupfinalen i Las Vegas blev de åtta. Här i Aachen är de vidare till söndagens EM-final.

Har inte klarat provet

Får Henrik von Eckermanns Cantinero ett år till på sig att utvecklas lika bra som hittills, är de ganska givna i ett OS. Men här i Aachen har Cantinero inte klarat ­mästerskapsprovet.

Inte heller Peder Fredricsons nya kanon All In vet man säkert om den är en mästerskapshäst.

Tillbaka till Casello. Han har länge varit hett villebråd för folk som letar topphästar. En ­hyfsad EM-final och hästen ­kommer att vara ännu hetare. 

Hittills har ägarna, ­familj och nära vänner, varit stenhårda. Douglas Lindelöw är helt klar på vad han vill. Han vill vara i sporten. ”Handla med hästar kan jag göra senare i livet”, har han sagt.

Men kommer det ett tokbud kan frestelsen bli för stor. En häst som ena dagen är värd många miljoner kan nästa dag stå med brutet ben, inte vara värd en krona och definitivt aldrig ­komma till ett OS.

Casello ropades in på auktion som ung för en rimlig peng. ­Douglas Lindelöw har gjort hela arbetet med honom och en försäljning av Casello skulle ge pengar till flera yngre framtidshästar.

Ingen direkt föryngring

Under EM här i Aachen har förbundskapten Sylve Söderstrand släppt en något luddig nyhet om ett ”hemligt projekt” som går ut på att finansiera nya hästar. I det sammanhanget nämner Söderstrand tre ur det gamla gardet, Malin ­Baryard Johnsson, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson.

Låter inte som någon direkt föryngring av svensk hoppsport. Vi får vänta och se vad detta projekt egentligen är.

Nya hästar är alltid bra. Men kanske man borde lägga mer krut på de som redan finns och som visat sig fungera bra tillsammans med sina ryttare.

I Holland finns en fond som ­delar ut stöd till hästägare så att de inte ska sälja sina bästa hästar. Tre av hästarna i EM-guldlaget är såna hästar.

Något sådant skulle vara exakt vad Sverige behöver.

Ryttaren Johan Lundh, till exempel, har hållit hårt i sin häst Miebello som han fött upp själv. När det till slut stod mellan Malin Baryard Johnsson, Charlotte Mordasini och Johan Lundh till de två sista platserna i EM-laget föll Lundh bort.

I ett sånt läge skulle jag nog själv behöva fler morötter än en OS-dröm, för att inte ge upp och sälja.

Svenska hästägare är överlag ofantligt uthålliga. Helena ­Hugosson och Thomas Feldt, som äger Malin Baryards häst ­Tornesch, har sagt nej till feta bud på hingsten. Det var innan skadorna började komma och ett öga fick tas ut.

I fredags satt de på läktaren här

i Aachen och såg sin fina hingst ­riva fyra hinder grovt. En karriär går mot sitt slut.

Frågan är hur dessa hästägare ­resonerar nästa gång de har en värdefull häst.