En medalj i OS – det värsta som kan hända

HOFF: Kan bli en stor förlust för Sverige

SPORTBLADET

Det pågår en infekterad dragkamp om Douglas Lindelöws OS-häst Casello.

I detta mångmiljonbråk finns ett par inslag att häpna över lite extra.

Inte att hälftenägarna Bladhs vill få ut så mycket som möjligt för sin del i hästen.

Möjligen att de hade nerver att i somras säga nej till sju miljoner kronor. Detta med tanke på att de själva är hästuppfödare och medvetna om allt som en häst kan råka ut för, vare sig den tävlar eller inte.

De hade då även sluppit advokatkostnader och en antagligen rätt påfrestande process. Samt att bli kallade girigbukar och annat mindre smickrande av hästfolk på sociala medier, samtidigt som Casellos ryttare Douglas Lindelöw får ett massivt stöd.

Men okej, det kanske är värt de tio miljoner kronor som Bladhs nu har god chans att få ut, oavsett köpare. Det är sisådär 66 gånger deras investering för nio år sedan.

Douglas Lindelöws mamma Agnetha och hennes sambo Clas Persson har ingen egen förmögenhet i ryggen. Ändå säger de nej till tio miljoner för deras halva av Casello, samtidigt som de skrapat ihop först sju och nu tio miljoner för att köpa loss hela hästen. DET är häpnadsväckande.

Ger ny glöd

Douglas Lindelöw, 25, och Casello är i dagsläget det enda helt självklara svenska hoppekipaget till OS nästa år. Men mycket kan hända på vägen.

Bara chansen att få rida för sitt land i Rio är för Douglas Lindelöw uppenbarligen värt alla dessa miljoner.

Idiotiskt, skulle man kunna säga.

Jag väljer att säga – stort.

Det ger en luttrad och desillusionerad sportjournalist ny glöd och tro på att det ändå finns något som fortfarande är värt något i sport, mer än pengar. Kanske.

25-årige Douglas Lindelöw har flera gånger tidigare sagt att hästhandlare kan han bli senare i livet, nu vill han gå all in i sporten och inte sälja sin bästa häst. Som journalist har jag citerat, men samtidigt tänkt: ja ja, så där säger alla, tills det kommer ett tillräckligt högt bud.

Nu är jag beredd att tro honom. Oavsett vad som händer efter helgen.

Obegripliga summor

Ett annat häpnadsväckande inslag är ägaravtalet för Casello. Det saknar en klar och tydlig skrivning om hur länge hästen ska behållas, till exempel över OS 2016.

Hästen köptes som treåring av de fyra, före detta goda vännerna, som ett kompisprojekt, något att ha kul tillsammans med på väg mot stjärnorna. Det är sällan en bra grund i affärer.

När det gäller hästar är det naivt och oprofessionellt. Och dessvärre inte ovanligt. Trots dagens obegripliga summor för dessa djur.

Sverige har förlorat mästerskapshästar förr, på grund av bråk och bristande avtal. Svenska ridsportförbundet kan inte blanda sig i avtalen. Man kan ändå tycka att förbundet, lagledning och kanske SOK skulle kunna kräva eller i vart fall skarpt uppmana landslagsryttare i en mästerskapssatsning att ha ordning på sina avtal.

Hästägaren Antonia Ax:son Johnsons avtal med dressyrryttaren Jennie Larsson är ett skolexempel. Där står att ryttaren disponerar hästen Zircoon Spring Flower till och med OS i Rio. Efter det ska den säljas. Det ger trygghet och arbetsro, vilket i sin tur ökar chansen att ta sig hela vägen i mål. 

Hur svårt kan det vara?

Om Casello försvinner till Qatars landslag nästa vecka kan Douglas Lindelöw trösta sig med minst tio miljoner kronor att köpa nya hästar för. Tusentals nya supportrar på kuppen betyder också mycket för att orka gå vidare.

Den stora förloraren blir svensk hoppsport som lider av hästbrist inför OS.

Värsta scenariot är dock att Qatar hamnar på pallplats i Rio tack vare Casello och visar att man visst kan köpa sig till en OS-medalj. Att man inte alls behöver träna upp sin häst med skicklighet, känsla och tålamod, det som är värt att beundra i ridsportens värld. Som är sportens själ.