JÄRNMANNEN

Förlamad – och redo för Iron man: Träningen gav samma effekt som morfinet! Så fort jag hade ont var jag tvungen att träna

Foto: ANDERS DEROS
SPORTBLADET

HAGFORS

Anders Olsson, förlamad från midjan och neråt, vill visa att inget är omöjligt.

Efter en åttondeplats i Vansbro­simningen siktar han på världens tuffaste lopp – Ironman på Hawaii.

– Man kan komma väldigt långt med vilja, det har jag begripit nu, säger 41-åringen.

Sportbladets och Folksams Stora Sportpris 2006 tilldelas en idrottsman som har kämpat sig ur sjuksängen, gjort sig fri från morfinberoende och nått världseliten.

Anders Olsson hasar fram på bryggan, liggandes på magen. En bit bort försöker hustrun Annika ta sig ner till maken med hans rullstol. En funktionär tittar på Anders och säger undrande ”Är du så trött att du inte orkar stå på benen?”.

Händelsen utspelade sig efter Vansbrosimningen 2002. Loppet, som han genomförde efter ett vad med vännen Tommy Johansson, blev vändningen och början på den svåra vägen från ödet som ett sängliggande vårdpaket till en livsbejakande idrottsman som bemästrar sin svåra värk med träning. Han blev 98:a då 2002, nu fyra lopp senare är han en känd deltagare och förra året simmade han in på åttonde plats.

– Vansbrosimningen är det roligaste loppet. Där tävlar man lite mer på samma nivå, det är inga starter eller vändningar där de som inte är handikappade kan sparka iväg. Det är mycket armstyrka som avgör. Jag tror att det var 300 elitsimmare av 5?400 totalt förra året. Den sista kilometern är bara motströms, men man får vara lite smart och simma nära land, säger Anders.

Handikappsimningen är hans första­sport, men han medger att han tycker om att mäta sig med helt friska personer:

– Jag är alltid välkommen till andra klubbar att träna och det brukar höja tempot på träningarna, ingen vill ju ha stryk av mig ?

Om någon personifierar vilja så är det Anders Olsson från Hagfors. Visst finns det stunder som han velat ge upp, tillfällen då hustrun Annika hört honom be om att få dö.

Men nu är han en handikappsimmare i världsklass. Guldet från Paralympics 2004 följdes i december upp av två VM-guld.

– Det blev väl 14 världsrekord ifjol ? säger han.

Det blev också en halv Ironman.

Oturen som drabbat honom är inte rättvis och livet har varit skoningslöst, ändå sitter han hemma i soffan i huset i Hagfors och säger att det gäller att se det positivt.

– Jag har inte bara haft otur, jag har haft tur också. Jag har familjen kvar efter alla år, säger Anders.

”Ryggen vek sig som en fällkniv”

Ursprunget till handikappet är en olycka. Som tioåring lyfte Anders en alldeles för tung skivstång i skolans gymnastiksal.

– Ryggen vek sig som en fällkniv. Jag slet av några diskutskott i ryggen, berättar Anders.

Med simträning kom Anders tillbaka efter skadan och kunde senare spela hockey och köra triathlon. Idrotten blev viktig, men när Anders i mitten av 90-talet tränade inför Vasaloppet gjorde sig ryggen påmind.

– Efter ett läkarbesök bestämde vi oss för en steloperation, säger han.

Operationen gick bra, men när Anders kom hem ramlade han av en hög stol som gick sönder. Han kände hur det small till, men först åtta månader senare ville läkarna operera honom för att se vad som hänt.

– Delar av ryggmuskulaturen hade släppt på ena sidan och en kraftig blödning bildade en blodsvulst, säger Anders.

Svulsten avlägsnades, muskeln fästes men smärtan gav inte med sig.

De kommande åren blev den mörkaste tiden i Anders liv. Han blev beroende av morfin vilket gjorde honom ständigt omtöcknad, han hade svårt att sova och i de svåraste stunderna ville han dö.

– Jag åt bara tabletter, var helt sängliggande och gick upp 25–30 kilo i vikt. En ny läkare föreslog en bantningsoperation, berättar Anders.

Efter operationen tillstötte komplikationer. En del av magsyran som skulle ledas ur magsäcken via en slang hamnade i Anders lungor. I en vecka svävade Anders mellan liv och död.

– Under tiden i respiratorn satte de en ryggmärgsbedövning. Men de sticker hål på ryggmärgen ? förklarar Anders.

Vidden av de olyckliga omständigheterna förstår han först senare. Han blir förlamad från midjan och tvingas leva med ständig smärta. För att klara värken äter Anders så mycket medicin att han blir förgiftad.

Mitt i allt elände blir Annika och Anders son Andreas sjuk och tvingas operera bort en svulst i ryggen.

– Jag hade givit upp bra mycket då, men jag fick bita ihop för Andreas skull, säger Anders.

Hoppet och kraften har sviktat, men sakta insåg Anders att han var tvungen att bli av med sitt morfinberoende.

Tränade 870 timmar

Läkarna föreslog avgiftning, Anders valde att trappa av samtidigt som han tränade.

– Jag märkte att träningen gav samma effekt som morfinet! Så fort jag hade ont var jag tvungen att träna, säger han.

Träningen och idrotten har givit honom livslusten tillbaka. I gymmet i garaget finns styrketräningsmaskiner, armcykeln, racingrullstolen och en hemmagjord sit-ski ifall det blir Vasaloppet igen.

I fjol tränade han 870 timmar. Han klarar alla fyra simsätten, men är bäst i frisim och har svårast för ryggsim.

I början hade han svårt att klara vändningarna, men efter många försök sitter de och Anders kan numera starta från startpall.

Han simmar med enbart arm- och överkroppsstyrka, men har en enorm känsla för att ta sig fram i vatten.

Konkurrensen i

handikappsimningen har ökat, men Anders satsar inte bara på stanna i världstoppen där han vill testa gränserna. Målet är Ironman på Hawaii.

– Triathlonförbundet har skickat en förfrågan till arrangören på Hawaii, det måste alla göra. Jag vill verkligen göra det. Jag vill bevisa för mig själv att det här verkligen går, säger Anders Olsson.