”Det bästa som hänt mig”

Sportbladets Stefan Holm möter Anna Lindberg

1 av 3 | Foto: Andreas Bardell
Nirvanna Lindberg. Den svenska versionen av Nirvanas album ”Nevermind” från 1991.
SPORTBLADET

KARLSKOGA. Det var två dagar före comebacken i Nordiska mästerskapen i Helsingfors. Simhopperskan Anna Lindberg höll på att packa resväskorna när mobiltelefonen ringde.

– Senast jag tävlade var jag gravid i fjärde månaden. Yelverton ska med den här gången också, fast nu är han utanför magen, berättade den nyblivna mamman.

Hur det gick? Som en barnlek. Sportbladet åkte till Karlskoga för att träffa en 28-åring som inte är rädd för att ta sig vatten över huvudet.

Anna Lindberg slutar prata mitt i en mening och blir tyst för ett ögonblick.

Sedan utbrister hon:

– Du har ju mat i ansiktet!

Tre minuter senare är det dags igen.

I stället för att svara på frågan säger hon:

– Har du bajsat?

Så där håller hon på under hela intervjun.

Provocerande?

Inte det minsta.

Anna sitter med Yelverton i famnen i kafeterian i simhallen i Karlskoga. Sex månader har gått sedan hon och pojkvännen Calle Steen blev föräldrar till det där lilla charmtrollet.

– Vi har pratat om att ha halvårskalas, säger hon.

Utanför Strandbadet är det grått och regnigt men Anna Lindberg skiner. Hon är stolt och lycklig, inte bara i rollen som mamma.

Comebacken i Helsingfors blev en succé. 28-åringen samlade ihop 264.55 poäng på enmeterssvikten i Mäkelänrinne Swimming Centre och krossade allt motstånd i NM.

Det var det senaste beviset på att Anna Lindberg är överlägset bäst i Norden. Sedan spelar det ingen roll att hon inte hade tävlat på ett år och att ett och annat träningspass har ersatts med babysim.

– På måndagar brukar jag passa på att bada med Yelverton. Det är roligt och skönt, tycker han. Vi har vårt eget babysim och försöker dyka lite. Riktigt små barn har ju kvar reflexen och håller andan under vatten. Det är bra att de vänjer sig, så att de inte får panik om de ramlar i en sjö.

Berätta om comebacken.

– Det var jättekul – och väldigt nervöst. Poängmässigt hade jag velat hoppa lite bättre, men det är roligt att vara igång.

Säger din seger mest om Anna Lindberg eller nordisk simhoppning?

– Både och, kanske. På en meter känner jag mig i riktigt bra form. Någon sa att jag hade kommit trea på EM med den poängen. Att krossa motståndet i NM kanske inte är som att ... ”Wow!” Det får man ta med en nypa salt. Det är väldigt stor skillnad på hoppare och hoppare.

När började du träna igen?

– Yelverton föddes den 30 maj och jag hoppade första gången i augusti. Nu ska jag sätta igång med träningen på tre

meter. Det har inte varit någon idé att stressa. Jag tränar sex pass i veckan och det är nog så mycket jag klarar av. Jag har ett litet diskbråck. Simhopp är rätt påfrestande. Jag har jäkligt ont ibland, men det är som det är. Det finns få idrottsmän som inte har ont.

Hur påverkas din satsning av mammarollen?

– Nu är det ju annat som kommer i första hand. Under NM var det ju inte så att nu ska jag äta, nu ska jag sova ... Det handlar mer om att nu ska jag byta blöja, nu ska han ha mat. Det är rätt skönt. Jag mår inte bra av att hela tiden tänka på simhopp. Det är bättre att koppla bort det en gång för mycket.

Många kommer tillbaka starkare än någonsin efter en graviditet. Kan du förklara det?

– Inget blir väl värre än en förlossning. Ha, ha, ha. Då känner man sig som en riktig superwoman. Ja, det är möjligt att man blir lite starkare. Att bli mamma kan också ta bort lite press och stress. Det är det bästa som har hänt mig, det går inte att jämföra med idrottsliga prestationer.

Yelverton är ett ovanligt namn. Varför valde ni just det?

– Min farfar hette Karl Rune Yelverton Lindberg. Jag har alltid tyckt att namnet är häftigt. Om vi fick en son ville jag att han skulle heta Yelverton i andra- eller tredjenamn. Sedan blev det en pojke och då hade vi inte annat riktigt bra killnamn. Det finns bara en Yelverton till i Sverige, en läkare i Luleå. Han mejlade till oss när det blev känt att han också skulle heta Yelverton. Jag ska ta reda på mer om namnet. I England finns en stad som heter Yelverton.

Du fyllde nyligen 28 år. När blir man för gammal för simhopp? Säger konkurrenterna att, ”Där kommer den där tanten från Sverige”?

– Ja, så kändes det under NM i helgen. I det svenska laget var jag gammal. Vi har få seniorer kvar, men internationellt är det en väldigt stor spridning. Dmitri Sautin är över 30 år och kinesiskorna är äldre än de ser ut.

Minns du din första tävling?

– Nej, men jag kommer ihåg min första seniortävling. Europacupen. Strasbourg. Jag har för mig att jag var tolv år då, så det var stort. Jag hamnade på 13:e plats och minns att jag var jättearg för att jag inte gick vidare till semifinalen.

Du framstår som ganska lugn men har ett jäkla temperament.

– Ja, det är ganska hett. När jag blir arg blir jag riktigt arg. Ibland blir jag nästan lite rädd. Jag vill kasta något, vet inte vad jag ska ta mig till. Samtidigt kan jag vara ganska lugn. Det växlar.

Comeback, OS-mål och Kinas dominans

Var det en självklarhet att göra comeback?

– Absolut inte. Det kändes som att det var rätt tid att skaffa barn. Jag har hållit på så länge och kände att jag ville göra något annat i livet. Jag är nöjd med det jag har gjort, men samtidigt känner jag att jag har mer att ge. Jag har tränat mycket på ett hopp som jag ännu inte har plockat in i en serie. Det hade varit jobbigt att sluta utan att veta hur det skulle funka på tävling.

Jag misstänker att du satsar mot ett femte OS, att vi får se dig i London 2012.

– Ja, det vore roligt. Sedan tackar jag för mig. Det är inte så många svenskar som har medverkat i fem OS. Ragnar Skanåker, J-O Waldner, Agneta Andersson... Sedan vet jag inte om det är någon mer.

Du var bara 14 år när du tog dig till OS-final i Atlanta. Är drömmen om att ta medalj i OS och VM lika stark som tidigare?

– Den ambitionen måste man ha. Annars är det ingen idé att fortsätta. Det är oerhört svårt att ta medalj i OS, men i VM har jag blivit fyra fem gånger.

Hur ser du på Kinas dominans? Går den att bryta?

– Ja, det tror jag. Kineserna är inte oslagbara. Jag har själv slagit de två som lyckades bäst i OS i Peking (Guo Jingjing och Wu Minxia). Allt kan hända i simhopp. Det är en komplex sport där små misstag kan bli stora.

Hur försörjer sig en simhoppare?

– Ja, vad händer? Tidigare har jag haft sponsorer och det är tack vare dem jag har kunnat hålla på. Nu måste jag hitta nya. Det är sådant jag måste titta på när jag sätter igång med satsningen. Nu har jag ju en familj också, så det är viktigt att allt funkar. Gör det inte det kan jag inte hålla på.

Har du någon gång ångrat att du inte satsade på en mer penningstinn idrott?

– Nej, jag hade nog inte blivit så bra att jag tjänat pengar på någon annan sport. Golf och tennis är inte riktigt min grej. Jag har ändå haft tur, som har kunnat leva på min idrott. Jag har nog gjort rätt val.

Ska vi tolka det som att du har bollkänsla som en busskur?

– Jag är inte helt värdelös, även om jag inte är något bollfenomen. Jag spelade fotboll på varenda rast i låg- och mellanstadiet. Dessutom har jag spelat handboll.

Din pojkvän spelade hockey i Malmö, men nu är ni tillbaka i Karlskoga.

– Vi flyttade hit i början av september och trivs jättebra, även om vi hellre hade varit kvar i Malmö. Calle hoppades kunna spela, men nu blev det inte så. Då var det tur att vi hade huset i Karlskoga. Nu hjälper han till lite i Bofors. Det har löst sig på näst bästa sätt. Det är skönt att vi har nära till våra föräldrar, inte minst för Yelverton. Det är viktigt att han träffar folk så att han inte blir mammig eller pappig.

Värsta grälet med mamma Ulrika

Under hela karriären har du haft din mamma,

Ulrika Knape-Lindberg, som tränare. Berätta om ert värsta gräl.

– Det måste ha varit på någon träning när jag var tonåring och tyckte det var skitjobbigt att hon hela tiden sa vad jag gjorde för fel. Då vräkte jag nog ur mig lite saker. Det är ju alltid lättare när det är ens förälder. Det är klart att vi har bråkat en del. Ibland har jag önskat att hon bara var mamma, men det är ju något vi har valt. Samtidigt har vi fått ut väldigt mycket av det. Vi har rest och upplevt mycket ihop.

Hur är hon som mormor?

– Bra. Hon är farmor till två tjejer också, så det är roligt att det blev en kille. Hon klarar av mycket på samma gång, står med honom vid kanten när vi tränar.

Hur har er relation förändrats, nu när ni båda är mammor?

– Vi träffas på ett annat sätt och har kommit varandra närmare. Nu kommer hon hem till oss och är mormor. Det är roligt, känns skönt och bra. När vi pratar i telefon frågar vi inte bara när vi ska träna. Nu undrar jag hur man gör när Yelverton är röd i stjärten och sådant. Det är på en helt annan ... Du bajsar inte nu, va?

FAKTA

Om jag vore...

... en bil:

”En ganska snabb, sportig och svart bil. En Ferrari, kanske.”

... en färg:

”Jag gillar grönt. Det är en ganska glad färg och jag gillar att vara glad.”

... en växt:

”En kaktus. Tulpaner, rosor och sådant är uteslutet. Det är för fint och lugnt. Jag har ett ganska hett temperament, även om jag inte är lika taggig som en kaktus.”

... ett djur:

”En känguru, bara för att den hoppar. Ha, ha. Kul, va?”

Anna om...

... inredning

”Det är kul. Jag har gått några konst- och designkurser på universitetet i Karlstad. Jag håller på en del hemma i huset och har börjat måla mer, abstrakt i akryl. Jag har varit med på ett par utställningar här i staden och sålt några tavlor.”

... mental träning

”Jag jobbade med Christian Augustsson inför OS och tänker fortsätta med mental träning. Jag lärde mig mycket om mig själv. Alla, även de som inte idrottar, skulle behöva det. Det finns så mycket man kan utveckla för att må bättre och få en balans i livet.”

... musik

”Jag lyssnar på det mesta, men kan inte säga att jag är musikintresserad. Hemma brukar radion stå på. Jag minns inte när jag köpte en skiva senast och skulle inte lägga pengar på musik. När jag reser tittar jag hellre på film.”

... framtiden

”Nu har jag kommit på vad jag ska göra när jag blir stor. Jag vill jobba med idrott, men inte heltid som simhoppstränare. Jag vill arbeta med mental träning och tänker läsa psykologi till våren. Sedan vill jag lära mig mer om fysträning och kunna massera. Jag vill bli bred, ha lite av mycket.”

... mat

”Vi försöker äta ordentligt under veckorna, då det blir mycket sallad och fisk. Sedan unnar vi oss något på helgerna. Det kan vara vad som helst, pizza eller en fet sås. Jag tycker om godis och onyttig mat.”

... ishockey

”Det är jättesynd att Calle har slutat. Jag tittar mycket hellre på ishockey än fotboll.”

... skrock

”Jag är lite skrockfull och ställer gärna badtofflorna på samma ställe. Man kan ha saker för sig när man tävlar, men det får inte bli så mycket att man blir knäpp.”