”Bada för badandets skull är inte jätteroligt”

Lasse Frölander om karriären - och livet efteråt

1 av 2
SPORTBLADET

Jorden runt på 80 dagar?

För Lars Frölander tog det en hel karriär.

Badkrukan valde ju att simma.

Lars Frölander tar för sig av den vegetariska buffén på Hermans, en restaurang vid Fjällgatan i Stockholm. På tallriken finns, som sig bör, inte ett spår av kött. Simmaren som avslutade sin internationella karriär i somras säger att han inte saknar blodsmaken, varken den som hårdträningen framkallade eller den från köttet.

38-åringen lade om kosten och blev olympisk mästare i Sydney 2000. Han slår sig ned vid ett fönsterbord, blickar ut över Djurgården och berättar om förvandlingen.

– Under hela 1990-talet var jag sjuk 15-20 veckor om året och det är ganska jobbigt när man elitsatsar. Jag tränade i tre veckor, var sjuk i två, körde i tre veckor, blev sjuk i två... Så rullade det på. Doktorerna gav mig penicillin, men frågade aldrig vad jag åt. De tittade mer på energibehovet än något annan och då var det husmanskost som gällde, säger Frölander och spetsar en bit broccoli med gaffeln.

Han föddes i Boden och var tre år när flyttlasset gick till Ornäs, ett samhälle utanför Borlänge. Lars höll på med en rad olika sporter men valde simningen på grund av sin syster, Carin.

– Jag var en retlig brorsa, lät inte syrran göra något som jag inte fick göra. Första gången jag hängde med till simskolan skulle vi lära oss bröstsim. Jag var värdelös och fick stryk av alla i min grupp. Det är det tråkigaste jag har gjort, säger han.

Ändå fortsatte du.

– Mamma övertygade mig att följa med veckan därpå också, och då tränade vi crawl.

Rolf Möller, tränare i Borlänge simsällskap, såg talangen, placerade honom i en träningsgrupp, utvecklade grundtekniken, vattenkänslan och lärde honom att tänka rätt inför och under en tävling. Det dröjde inte lång tid innan Lars Frölander kom hem med sin första medalj.

– Det minns jag. Jag var elva år och kom tvåa i en tävling i Gävle. Det var viktigt med medaljer, som jag kunde hänga upp därhemma, säger han.

Frustrerad

Lars Frölander utvecklades till en världssimmare men tävlade inte bara mot konkurrenterna utan också sin egen ohälsa.

– Det var nära att jag lade av i slutet av 1998. Jag var sjuk nästan hela tiden och frustrerad för att jag inte kunde göra en riktig satsning.

Året därpå gjorde han sitt livs vändning, och han befann sig inte ens i bassängen.

– Jag träffade folk som var intresserade av hälsa, inte bara av sjukdom. Jag hade egentligen inget annat val. Prova – eller lägg av, säger Lars Frölander, som syftar på Ulf Kilman och andra experter på alternativmedicin.

Lars, som älskade hamburgare och annan snabbmat, lade om kosten helt och började med att stryka intaget av vete och mjölk.

– Jag kände en otrolig skillnad på kort tid. Jag fick mer energi, kände mig pigg på morgnarna, återhämtade mig snabbare och kunde träna utan avbrott. Det var helt fantastiskt. Infektionssjukdomarna minskade drastiskt och jag har inte haft bihåleinflammation sedan dess.

Hade du vunnit OS-guld i Sydney om du inte sett över dina matvanor?

– Nej, då hade jag nog lagt av. 2000 var första året jag kunde träna utan avbrott och det ligger bakom framgången. Jag var bara förkyld i tre veckor.

Vad undviker du att äta i dag?

– Förutom vete och mjölk äter jag inte rött kött. Sedan försöker jag undvika försurande födoämnen som många sädesslag, socker, alkohol och kaffe. Jag äter fisk någon gång ibland men fokuserar på grönsaker och framförallt gröna grönsaker, som är alkaliska och innehållsrika.

I dag har du blivit något av en hälsoguru, som föreläser om bland annat människans matvanor.

– Jag försöker förmedla den kunskap jag har. Många vänner har också tagit bort några av de saker jag anser vara dåliga. De har märkt en otrolig skillnad och fått en kick av det.

Många känner nog inte till det här, som att vete skulle vara ohälsosamt.

– Nej, det är en otrolig industri och svårt att få fram i ljuset. Det som kommer ut är inte det som är bäst för människan, utan det som är bäst ekonomiskt.

Hur ser ditt nya liv ut i övrigt? Vad gör du när du inte sitter här och tuggar broccoli?

– Det är bara det jag gör. Jag hamstrar hela dagarna, säger Lars Frölander och skrattar.

– Nä, förutom föreläsningarna jobbar jag med ett projekt som jag hoppas kunna hålla på med i framtiden. Jag kan inte berätta så mycket, men det har så klart att göra med simning och den erfarenhet jag har samlat på mig under 30 år.

OS i London blev Frölanders sista internationella tävling, men han har inte övergett simningen helt.

– Jag vill simma SM för klubben (Linköpings allmänna simsällskap) och vara en stöttepelare i lagkapperna. Klubben har gjort mycket för mig och jag vill ge tillbaka. Till sommarens SM vill jag vara i någorlunda form.

Hur mycket tränar du?

– Sedan december har jag varit i bassängen tre gånger.

Tre gånger?

– Ja, det blir mest styrketräning och yoga. Jag får ingen positiv feedback när jag går ner i bassängen. Jag är otroligt dålig.

Vattnet känns som sirap, typ?

– I mästerskapsform känns det inte som att man simmar i vatten, utan att det är något som lyfter en. Nu är det som i en mardröm, där man utan att komma någonstans försöker fly från någon som vill mörda en. Allt går i slow motion.

Många idrottsmän tycker det är jobbigt att ta farväl av sin identitet. Är det delvis därför du simmar vidare och besöker Eriksdalsbadet?

– Ja, det är svårt att vända ryggen till och lämna det man har gjort i 30 år. Det skulle inte kännas rätt. Jag förstår att många har problem med övergången, att behöva starta om på ruta ett. Idrotten är en livsstil och det är svårt att hitta något man brinner för lika mycket.

Vad saknar du mest från livet som elitsimmare?

– Att vara i mästerskapsform och adrenalinkickarna man får under stora mästerskap. Det är svårt att ersätta dem i vanliga livet. Sedan saknar jag lägren runt jul, då man åkte till Sydafrika, såg solen, tränade, fick D-vitamin och energi. Det var ett härligt avbrott från den svenska mörka vintern.

Det är väl inget som hindrar att du åker på en bad- och solsemester i stället?

– Nej, men att bada för badandets skull är inte jätteroligt. Dessutom är jag en badkruka. Jag vill ha minst 26 grader i vattnet. Därför badar jag sällan i sjöar och hav.

Hur mycket tränade du som mest?

– Med landträning snittade jag runt 25 timmar i veckan ganska länge. Sedan är det mycket runt själva träningen som tar tid. Man ska byta om, ta sig fram och tillbaka till simhallen, äta sju gånger om dagen... Det var en ganska stor apparat.

Du är den ende simmaren som har deltagit i sex OS. Det är ganska mäktigt...

– Ja, om någon 1992 sagt att jag skulle göra det hade jag nog hoppat från en bro. Nej, men att veta att man skulle träna så pass hårt och länge hade mentalt varit svårt att ta till sig som 18-åring. Som tur är går tiden snabbare ju äldre man blir.

Inför OS 2000 berättade din pappa, Arne, att du simmat sträckan Borlänge-Sydney. Vet du hur långt det är?

– Tusen mil, i alla fall. Nä, det räcker nog inte.

15 710 kilometer, 314 200 längder i en 50-metersbassäng.

– Det är lagom.

Då var du, hör till saken, knappt halvvägs i karriären. Du måste ha simmat jorden runt.

– Ja, det har jag nog gjort. Ser man det så blir man inte så sugen på att simma.

Var din pappa din största supporter?

– Ja, han var en otroligt stolt far. Han och mamma var på nästan alla mina tävlingar. Pappa var nervös och orolig av sig och kände ett annat lugn när han var på plats. Han fick se och uppleva otroligt mycket.

Han gick bort i höstas, bara ett par månader efter OS.

– Det var väldigt tungt. Han hade haft malignt melanom i fyra år och det spred sig över hela kroppen. Det tog på krafterna. Han var trött på slutet.

Ändå åkte han till London för att följa din sista internationella tävling.

– Ja, han sköt upp en behandling för att kunna åka dit med mamma. Jag är jätteglad att han orkade komma. Förutom Peking var han på alla mina OS. Han var otroligt social, lärde känna mina motståndares föräldrar och många andra. Pappa älskade att jaga och fiska men hann inte njuta av pensionen. Han blev 67 år, dog alldeles för ung.

Vad jobbade han med?

– Han var helikoptertekniker. När jag var liten ville jag bli som pappa, men sedan började jag med idrott och förstod vad OS var.

Lars Frölander berättar om spelen i Seoul 1988, där Anders Holmertz simmade hem silvret på 200 meter fritt.

– Jag skolkade från skolan, sprang i väg till Expert och såg finalen på en tv i skyltfönstret. Anders var min stora idol.

Lars bar redan då på drömmen att en dag bli olympisk mästare. Han förverkligade den år 2000, då han simmade hem guldet på 100 meter fjäril. Han gjorde precis allt rätt i bassängen Sydney, men glömde en sak.

– Jag har insett att jag inte njöt på toppen. För mig hade allt annat än ett OS-guld varit ett misslyckande. Jag kände mest lättnad och direkt efter OS började jag sikta mot VM 2001. Ja, jag hoppade på nästa tåg direkt.

Har du haft tid att tänka tillbaka och njuta nu?

– Absolut, men det är i stunden man ska suga i sig mest. Då var det inget speciellt, inget märkvärdigt. Det är först när man ramlar tillbaka man inser hur häftigt det var där uppe.

När insåg du själv att du var en talang utöver det vanliga?

– Jag vet inte. Det som fick mig att välja simningen var gemenskapen. Vi tränade mycket, var ofta på läger och blev otroligt sammansvetsade. De jag började simma med när jag var tio år är mina bästa vänner i dag.

Hur var det att åldras under karriären? Du gjorde mästerskapsdebut 1991, var som bäst runt sekelskiftet och visste att det skulle mycket till för att du skulle ta en OS-medalj 2012.

– Mentalt lade jag av 2003. Då hade jag vunnit allt som gick att vinna och märkte att det var svårt att hitta det driv som krävs för att ligga på toppen. 2004 och 2008 simmade jag egentligen bara för 4x100-laget. Vi hade ett bra lag även 2010, men sedan blev Jonas Persson skadad och vi hade ingen som kunde ersätta honom. Då började jag med 100 meter fjäril igen.

Du är en av våra största simmare. Blir du ofta igenkänd?

– Ibland hör jag folk prata bakom ryggen på mig, som om jag inte förstod svenska. Det klassiska är: ”Är inte det Lasse Frölander?” Då brukar någon svara: ”Nej, han är mycket större.” Bara några veckor efter Sydney-OS fick jag höra det två gånger. ”Nej, han är MYCKET större.” Ha, ha, ha, Det är roligt, säger Lars Frölander.

Sista stora framträdandet

Datum: 2 augusti 2012.

Plats: Aquatics Centre, London.

Tävling: OS, 100 meter fjäril.

Tid: 52,47 sekunder.

Placering: Femma i sitt försöksheat, 20:e totalt.

”Jag var otroligt besviken, ville bara därifrån. Jag var i min bästa form någonsin och gjorde karriärens snabbaste morgonlopp – men också det största misstag jag någonsin gjort i en start. Jag tappade linjen helt och tappade nästan en halvmeter i uppgången. Det har man inte råd med i ett OS 2012. Jag var där för att prestera men missade semin med en tiondel. Det tog några dagar att komma över.”

Mitt råd till andra idrottare

”Hitta glädjen i det du gör. Annars blir du aldrig bra.”

Min bästa idrottsvän

”Anders Holmertz. Är jag i Linköping bor jag alltid hos honom.”

Tre favoriter ur klippboken

OS-guldet på 100 meter fjäril i sydney 2000

 ”Det är det största man kan vinna som idrottsman i min gren och jag hade drömt om det i hela mitt liv. Hur det känns är svårt att beskriva med ord.”

Trippeln i långbane-VM 2001

 ”Ingen hade tagit tre individuella medaljer på ett långbane-VM och jag tog guld, silver och brons. Jag var otroligt nöjd med tävlingen, men fick inte så mycket cred för det. Efter OS räknade alla iskallt med att jag skulle vinna.”

Guldet på 100 m fjäril 1997 i kortbane-VM i Göteborg

 ”Jag var inte van vid att det satt 5 000 svenskar och skrek på läktarna. Det var en häftig känsla.”

Mitt största misstag

”När jag överväxlade i lagkappen, 4x200 meter, i EM 1993. Jag var ung, hade inte tagit så många medaljer och om vi inte blivit diskade hade vi tagit silver. Det var tungt och jobbigt.”