Så gjorde "La Liga" Spanien bäst i Europa

Engelska Premier League har toppfotbollens starkaste topp. Finalen av Champions League var i våras en rent engelsk affär - de fyra senaste finalerna i Champions League har innehållit minst en engelsk klubb.

Men hur stora framgångar än Manchester United och Chelsea har – främlingslegionen Arsenal bör inte ens nämnas – har det knappast gynnat det engelska landslaget.

Dubbelt så höga löner

I Premier League presenteras vecka efter vecka underhållande fotbollsshow av fyra av världens bästa klubbar. Här finns inte minst de gigantiska pengarna – Premier League betalade gångna säsongen dubbelt så mycket i löner som La Liga.

Men det är i nio fall av tio utländska importer som står för underhållningen och framtidsfotbollen. Det genuint "engelska" exponeras i klubbar som Everton eller i aningen mindre glamorösa The Championship.

Annarlunda situation

I Spanien är situationen radikalt annorlunda. De spanska spelare som dominerat i de yngre åldersklassernas VM och senare i U21-landslaget har även de flesta huvudrollerna i La Ligas största klubbar.

La Liga har huserat sex av de senaste sju spelare som utsetts till världens bäste och rymmer även i höst såväl Argentinas som Hollands bästa. En klubb som Villarreal hade knappast utmanat Real Madrid utan turken Nihat.

Men spelet i Real Madrid och de andra toppklubbarna har oftast inhemska stjärnor som Xavi Hernandez, Iniesta, Raul (visst!), Puyol, Ramos, Villa, Senna, Casillas i helt centrala positioner.

Dessa och andra har hyfsat ostörda kunnat odla den spanska visionen till den fulländning som gav 1-0 mot Tyskland: excellent bollbehandling i hög fart, ultrasnabbt passningsspel, orubblig offensivlust.

Smått ointagligt försprång

Av de potentiella utmanarna till Spanien i VM 2010 är det bara Tyskland och Italien som har en liknande situation i sina inhemska ligor. Men med tanke på åldern på spelarmaterialet i synnerhet i Italiens startelva i EM känns i nuläget Spaniens försprång smått ointagligt.

La Liga har tillhört världens starkaste ligor åtminstone sedan 1950-talet. Men alltför ofta för landslagets bästa är det importer som varit dirigenter. Först namn som Di Stefano och Puskas, senare holländare som Cruyff, i modern tid brassar, portugiser och argentinare.

Möjligen var det den kommersiella och showmässiga explosionen för Premier League runt millennieskiftet som blev spanska ligafotbolls slutgiltiga lycka. Det i kombination med att Spanien blivit ett progressivt land som äntligen kunde skaka av sig de tröttsamma konflikterna mellan katalaner, basker och Madridbor.

Slutligt lyft

När spanskt hyperoffensivt fotbollstänkande fick råda i såväl klubbar som landslag – och de massiva pengarna plötsligt fanns i England – uppstod en startbana för det slutliga lyftet för den eviga underpresteraren Spanien.

Att Spaniens toppklubbar inte fått dominera i Europa på samma sätt som tidigare är troligen sådant som spanjorer just denna vecka sorterar under rubriken: smällar man kan ta.

Att en klubb som Zaragoza i våras – trots spelare som Aimar, Ayala, Militio och Oliveira - kunde åka ur La Liga säger en hel del om den enorma kvalitet som finns även under de fem-sex potentiella ligasegrarna.

Torres passar utmärkt

Hur passar de Englandsflyttade exemplen Fernando Torres och Cesc Fábregas in i bilden? De passar in alldeles utmärkt.

Fábregas spelar sedan låga tonår i en klubb, Arsenal, som spelar med samma passningsprecision som Spanien

Torres har själv formulerat situationen i ett intervjucitat:

– Jag hade inga problem att lyckas i Premier League eftersom jag spelat i världens starkaste liga. I England finns fyra fantastiska klubbar. I Spanien är åtminstone 16-17 klubbar av högsta klass. Det var bara att gå in och spela när jag kom till Liverpool, jag märkte direkt att motståndet många gånger var svagare än jag var van vid.