Sportbladet

”Hälsan är viktigast”

Hegerfors om varför han tvingas sluta på tv – efter 44 år: ”Kan inte fortsätta”

1/12

Arne Hegerfors, 69, lägger av.

Hjärtinfarkten i höstas sätter stopp för en av tv-sportens verkliga legendarer.

– Mitt jobb är min största hobby, men hälsan är trots allt viktigast, säger han.

Bernt Johanssons sensationella cykelguld i Montreal-OS, ”Foppas” straffklassiker i Lillehammer och guldgrävarnas bronsbragd i USA.

Ett knippe svensk idrottshistoria – med en gemensam nämnare: Arne Hegerfors satt bakom kommentatorsmicken.

Men snart är den 69-årige legendarens karriär över.

I maj går kontraktet med Canal plus ut och det kommer inte att förlängas.

Av hälsoskäl.

– Jag kan inte äventyra den, min hälsa. Det går helt enkelt inte att hålla på längre och det är någonting jag måste acceptera, säger Hegerfors till Sportbladet.

Svävade mellan liv och död

För drygt tre månader sedan, den 17 september, cyklade han hem efter en sen sändning, började känna smärtor i bröstet – och låg några timmar senare på Karolinska sjukhusets akutavdelning.

Arne Hegerfors hade drabbats av en hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död.

– Det var väldigt, väldigt allvarligt. Infarkten förlamade vänstersidan av mitt hjärta och kapaciteten var klart försämrad där. Jag låg med syrgas i en vecka och när jag frågade om jag skulle överleva fick jag inget svar.

Men sedan hände någonting.

Hjärtat återhämtade sig rekordsnabbt – till läkarnas stora förvåning – och några veckor senare kunde han börja kommentera igen.

– Det är helt otroligt egentligen. Som en läkare sa: Jag stod öga mot öga med liemannen – och vann!

– Jag är väldigt tacksam mot Canal plus också. Under min första sändning efter infarkten tog de in en reserv, som var beredd att ta över om jag skulle börja må dåligt. Dessutom offrade en av cheferna sin lördagskväll bara för att finnas vid min sida.

Ett motvilligt nej

Men hjärtinfarkten har fått honom att tänka efter och ställa sig frågan om det är värt att fortsätta med kommenterandet, 69 år gammal.

Svaret: ett motvilligt nej.

– Jag kör på nu medan jag har kontrakt fram till maj, men sedan får det vara nog. Mitt jobb är min största hobby, men hälsan är trots allt viktigast, den kan jag inte bortse från.

Efter 44 års trogen tjänst tvingas han alltså ge upp.

– Det är sorgligt, förstås. Jag började på Radiosporten 1967, gick över till SVT två år senare och har hållit igång sedan dess. Jag har varit så oerhört privilegierad att jag knappt kan uttrycka det med ord. Allting som jag har fått uppleva... det har varit en ynnest.

Vad ska du fylla dagarna med nu?

– Jag har börjat umgås mer med min familj och det betyder jättemycket. När man råkar ut för en sådan här sak märker man vilka personer som är viktiga i livet, vilka personer som verkligen står en nära. Sedan mår jag ju faktiskt mycket bättre nu än vad jag gjorde de första veckorna efter infarkten. Jag har vågat mig ut på cykeln igen och försöker motionera en hel del. Häromdagen gick jag runt Djurgården, en promenad på drygt två timmar.

”Är oerhört tacksam”

Hur ska tv-sporten klara sig utan dig?

– Det blir nog inga som helst problem, och folk har väl redan börjat vänja sig. Frågan är hur jag ska klara mig utan mitt jobb, men det ska nog gå bra. Som sagt, jag är oerhört tacksam för alla min år i den här branschen och hade inte kunnat önska mig mer än det den gav mig.

FAKTA

ARNES 3 FRÄMSTA MINNEN SOM KOMMENTATOR

USA:s skrällseger mot Sovjet i Lake Placid-OS 1980

Det var en fullkomligt fenomenal upplevelse. Jag menar, att få vara på plats vid århundradets ishockeymatch – ”Miracle on Ice” – det är svårt att slå. Sovjet var ju helt överlägsna på den tiden, och så kommer ett amerikanskt collegelag och knäpper fullblodsproffsen på näsan i självaste OS-finalen. Stämningen i arenan var helt overklig och känslan av att kommentera den matchen glömmer jag aldrig.

IFK Göteborgs Uefa-cupguld i Hamburg 1982

Torbjörn Nilsson, alltså. Vilken match han gjorde! Jag kommenterade även när ”Blåvitt” vann sitt andra Uefa-cupguld 1987, men det första var någonting alldeles extra. Det var så oväntat. Hamburgfansen tog ut segern i förskott och vecklade ut hyllningsbanderoller redan innan matchen. Men så skrällde IFK. Det var en milstolpe för svensk fotboll och det stora genombrottet för Sven-Göran Eriksson.

Bernt Johanssons cykelguld i Montreal-OS 1976

Jag skulle egentligen inte ha kommenterat det loppet. Jag hade slutat för dagen och var på väg hem. Sedan visade det sig att de inte hade någon som kunde kommentera cykeln, och det var väl lite nedprioriterat eftersom all fokus låg på friidrotten. Jag tackade ja och ursprungstanken var att vi skulle sända en minut från cykeltävlingen i timmen – resten friidrott. Men det slutade ju med att vi bara sände cykel...