”Det skulle bara vara åtta program först...”

”Stopptid” lever på stopptid – men SVT-sportens arkeolog fortsätter att berätta: ”Arkivet är en skatt”

1 av 2
SPORTBLADET

Hör du ett namn dyker det oftast upp ett ansikte.

Säg Jens Lind och du hör en röst.

Det är den som berättar att nostalgiserien ”Stopptid” kan vara inne på stopptid.

– Jag kan bli stannad av folk på Konsum som säger: ”Tack för att du gör en kulturgärning”, berättar 56-åringen.

Vi ses på Bleck, en nyöppnad restaurang vid Stora Blecktornsparken på Södermalm i Stockholm. Jens Lind, som bor i närheten, beställer fish & chips och en öl. Han bär kortbyxor, ljus skjorta, väst och en klädsam solbränna. Den är oväntad med tanke på att han trivs bäst bland dammråttorna i arkivet på Sveriges television.

Jens, som har tillbringat två sommarveckor i Spanien och nyligen kom hem från en reportageresa i Los Angeles, greppar en friterad potatisstav mellan tummen och pekfingret.

– Jag har varit road av att vara i filmarkivet i alla år, har gått där och lodat. En dag när jag gick och kånkade på olika bandsorter kom en sommarvikarie som trodde att jag var vaktmästare, säger han och skrattar.

Det är han inte. En namnsökning på Twitter berättar att Jens Lind snarare är ett slags Gud bland landets idrottsnostalgiker.

– Först skulle det bara vara åtta program, ett test, en utfyllnad.  Det har inte varit passande att stoppa in nostalgi i nyhetsprogram. Ja, det är ju emot hela nyhetsverksamhetens idé. Det finns andra forum för det, men det var billigt. Vi behövde inte lämna huset ens en gång, bara gå ner i källaren. Det är otrolig lågbudget, men byggt på kärlek, säger Jens Lind.

”Kanske är sista hösten”

Han pratar förstås om ”Stopptid”. En publikundersökning efter premiärsändningarna 2005 visade att tittarna älskade de udda inslagen, som sänds i samband med Sportnytt och Sportspegeln.

Sedan dess har Jens Lind och Dennis Videmyr blivit starkt förknippade med nostalgiserien och fått möjligheten att även göra halvtimmeslånga inslag. Säsongens sista ”Stopptid deluxe” sänds i kväll och frågan är vad som händer med ”Stopptid” i januari, då Videmyr fyller 65 och lämnar redigeringsrummet.

– Det kanske är sista hösten, men det blev långt mer än vad vi trodde från början. I januari är det elva år och det var modigt av redaktionen att bejaka en sådan idé. Det var inte självklart. Vi hade kunnat göra mer fotboll, mer ishockey, fler intervjuer. Det har varit roligt och temat har funkat ganska bra även om tre minuter är så himla kort, säger Jens Lind.

Oavsett vad som händer med ”Stopptid” behöver han inte vara rädd för att bli sysslolös. Parallellt med jobbet på SVT har Jens Lind producerat en rad dokumentärer med idrottstema, som ”Sixten”, om skidfantomen Jernberg, och ”Solskensolympiaden”, om OS i Stockholm 1912.

Nya dokumentär på gång

Fler filmer är på gång. 3 september kommer dokumentären om Abebe Bikila, som barfota sprang hem OS-guldet i maraton 1960.

– Bakom honom står en svensk, Onni Niskanen. Han bor i Etiopien i 40 år och kommer dit för att träna kejsarens elitsoldater. Onni, som är den mest charmerande människan, ser att alla människor springer. ”Tänk att få ta dem till OS.” Det är hans dröm. Han kommer från Sverige, Abebe Bikila från en fattig getfarmare. Hur de blir vänner och kommer till OS är en väldigt stark berättelse. Onni är den ende som vet att han kommer att vinna. För övriga världen är det det största olympiska genombrottet någonsin. Efter ”Sixten” ringde en kille och sa att han har en historia som är minst lika intressant. Det var Onni Niskanens brorson. Där fanns ett arkiv med alla lådor och berättelser om en människas liv. Det har jag pysslat med i två år nu.

Det visar sig att även ”Solskensolympiaden” har lett till ännu mer arbete.

– Jag kan snöa in på saker och göra nästan vad som helst för att ta reda på saker. Sveriges första kvinnliga guldmedaljör i OS var den här Greta Johansson, som bodde där stadshuset står i dag. Hennes namn stod på en rad, men vem var den där tjejen som var 17 bast och vann? Ingen vet det, förutom att hon flyttade till USA när hon var 19 och gifte sig med någon Brandsten. Jag måste ta reda på det. Som jag mejlade, som jag ringde. Till slut hittade jag ett museum i Florida som hade hennes brevsamling, så jag åkte dit. Sedan hittade jag hennes hus i San Francisco och nu har jag hittat en släkting som hade guldmedaljen. Jag fortsatte gräva och gör en film om Greta. Det blir en film om en ung tjej som emigrerar 1914, några månader före första världskriget. När man börjar nysta... Jag kan inte ge mig. Tiden jag lägger ner är inte rimlig alla gånger, men det är så roligt när man får till det.

”I början var rösten ett problem”

Varifrån kommer din berättarlust?

– Min morfar hette Wille Engdahl och var journalist på Stockholms-Tidningen. Jag följde med honom på matcher och såg upp till honom väldigt mycket. Han var en av Sveriges mest etablerade fotbollsjournalister och jaktförfattare. Jag såg hur hans liv hade varit och det var fantastiskt att höra hans berättelser. På slutet, när han låg på sjukhus, skickade han i väg mig på en fotbollsmatch. Han sa: ”Du måste skriva på en gång efteråt, inom 20 minuter. Dagen efter kommer du till sjukhuset, så ska jag läsa.” Han levde inte så länge, men såg att jag hade ett vikariat på DN. Det är synd att han inte fick veta hur det gick sedan.

Jens Lind jobbade som skrivande reporter även på Stockholm-Tidningen innan han i december 1986 fick jobb på SVT. Några av dåtidens tv-profiler undrade vad tusan han hade där att göra. Han hade, ansåg de, inte rösten för att lyckas i tv.

– I början var rösten snarast ett problem. Det togs upp på möten på redaktionen eftersom kända människor tyckte att jag lät konstigt. Jag var ovan vid att prata, antagligen spänd och nervös och fattade inte så mycket om tv. När man var liten och hörde sin röst på kassettbandspelare förstod man inte vem som pratade. Så var det, ungefär. Det var ett bekymmer, men efter ett tag får man trygghet i hur man pratar och berättar.

Du pratar betydligt snabbare privat än i ”Stopptid” och dokumentärerna.

– Ja, då pratar jag långsammare. Tittar jag på bilderna blir det: Nu tar vi det lite lugnt. Allt annat går så fort.

Blev frilans i Los Angeles

Efter ett par år på SVT sa Jens Lind upp sig och flyttade till Los Angeles.

– Pappa hade varit pilot och jag hade fått följa med honom över världen. Herregud, jag kan inte sluta resa och kände när jag kom hem från en reportageresa i Los Angeles: Här måste jag bo innan jag får barn. Vi måste flytta till Amerika. Min dåvarande sambo, som nyss fått fast jobb, sa: Jaha, då gör vi det. Sedan bodde vi där i tre år. Det var ganska modigt, för det har format hela mitt liv. Jag blev frilans, även om jag har varit knuten till SVT-sporten under alla år.

Du har kallats för SVT-sportens arkeolog. När upptäckte du den sidan?

– När jag varit på SVT i ett par år gick jag en kurs för att gå ner i filmarkivet. Jag lärde mig trä på film och det var väldigt roligt. Sedan, när jag bodde i USA, såg jag några riktigt bra dokumentärserier, om det amerikanska inbördeskriget, baserat på arkiv. De berättade i flera timmar till stillbilder och jag visste ju hur mycket som finns på SVT. Arkivet är en riktig skatt. Jag har fått åka på olympiska spel och det är jättekul att få bra intervjuer och känna, wow, jag står mitt i världen centrum. Men det är lika kul att gå ner i arkivet och hitta en historia som jag inte kände till. Om inte jag kollar kommer ingen annan att göra det heller. Då kommer det ligga där i hundra år. Det är magiskt att beställa en ”sportspegel” från 1962. De ligger i en pappkartong. Du lyfter på locket och där ligger Bedrups och ”Plex” manus de har strukit i, deras påannonser och inslag. Allt har ändrats i tv sedan den tiden, men stressen inför deadline är densamma. Man känner pulsen.

”Kan lyssna på Zachrisson hela helger”

Vad har du för förebilder inom journalistiken?

- När jag började fick jag följa med Göran Zachrisson på resor och sitta med i klipprummet. Han visade att man kan berätta vad som helst. ”Berätta! Det finns ingen mall och du kan börja i vilken ända som helst så länge du har förtroende från någon chef som säger: Jens, det kanske inte blir så bra, men prova!” Just det har varit så fantastiskt på SVT-sporten.

Du har inte lika målande beskrivningar som Göran...

– Ha, ha, ha. Nej det har jag inte, men det där med att man kan prata lugnt och välja knäppa ämnen tyckte jag var kul. Fan, vad bra han är. Jag är så golfintresserad att jag kan sitta och lyssna på honom hela helger.

De flesta sportjournalister är i grund och botten misslyckade idrottsmän. Vad hade du för drömmar?

– Min dröm var att kunna spela bra golf – och det var verkligen ett misslyckande. Det blev ingenting, men jag ser mig fortfarande som en golfspelare. Jag har spelat golf i hela mitt liv, minns det jag formades av, passionen som fanns. Vi spelade golf hela sommarlovet, spelade SM... Vi hade inga pengar och sov i bilen. Det var jäkligt enkelt, men jäkligt kul. Jag spelade även hockey och fotboll, men golf blev den stora kärleken. Det har varit kul att följa Sörenstams era och det har varit kul att följa Lotta Neumann. I en tid när svensk golf inte var någonting kom de här spelarna. Jag har kommenterat lite golf, men annars har jag inte varit kommentator i något ämne. Alla har haft sina ämnesområden - och jag har haft ”övrigt”. Det har passat mig ganska bra.

”Cathy Freeman vågade berätta”

Växte du upp här på Södermalm?

– Farfar och pappa gjorde det, på Kocksgatan. Jag växte upp ute i Västerort, Bromma kyrka intill Ängby IP. Det var ett enkelt liv med mycket idrott. Då trodde jag inte att det skulle bli ett yrke för mig, men idrotten innehåller så mycket känslor och så mycket om livet.

Har några möten med idrottsmän påverkat dig personligen?

– Ja, ibland tänker jag på när jag bodde i Australien och följde Cathy Freeman inför OS 2000. Jag fick en intervju med henne året innan, på VM i Sevilla. Hon har just vunnit 400 meter och jag ser på en tv-skärm att hon ser så jäkla ledsen ut. Ja, hon ser verkligen sorgsen ut när hon får guldmedaljen. Följande morgon får jag en intervju och jag har inte förberett den alls. Hela världen ville prata med henne och vi kom från lilla Sveriges television. Den enda fråga jag hade i huvudet var: Varför såg du så ledsen ut? Det var helt rätt fråga, som att trycka på en knapp. Hon började berätta: ”Vet du vad jag tänkte på? Nu är det 365 dagar, 12 timmar och 28 sekunder kvar till OS-finalen i Sydney and I got to get in shape.” Jag tänkte, shit, är det den sortens press hon har på sig? Hon vågade berätta hur otroligt rädd hon var, och det gjorde det så spännande att följa en nationalidols väg mot guldet. Det var dödstyst när finalen gick och min tanke i huvudet var att hon sprang som en rädd liten hare. Jag höll verkligen på henne.

– Ibland tänker jag på Matthias Steiner. Jag kände inte till honom, men hamnade på tyngdlyftning under OS i Peking och träffade en tysk fotograf som berättade varför han följde honom. Matthias fru hade dött något år innan och alla tyckte det var vansinnigt att han ens skulle försöka ta sig vidare. Han måste lyfta tio kilo mer än han någonsin gjort för att vinna guldet. 258 kilo. Han sa att han inte var ensam, att han hade Susann här inne, berättar Jens Lind och tar sig för bröstet.

”Stolt över att Stopptid fått leva”

– Han fixade det, gjorde det omöjliga för att hon var med honom. Jag har aldrig sett en gladare människa. När han fick guldmedaljen och står på prispallen med en bild på henne rann mina tårar. Jag var så tacksam att få vara med om det. Det är en berättelse man inte skulle kunna hitta på.

Om du får vara din egen recensent, vad är det bästa du har gjort?

– Jag är stolt över de senare dokumentärerna, som ”Sixten” och ”Solskensolympiaden”. Det finns även berättelser från olympiska spel, när man läser in en text utan att få staka sig en enda gång, för det ska hem nu. Det kan jag också vara stolt över, när det trots extrem deadline låter lugnt och innehåller en historia. Sedan är jag stolt över ”Stopptid” också, att vi har fått förtroende att göra det så länge, att ett så pass knäppt avvikande program har fått leva.

Vilken är den finaste respons du har fått?

– Jag kan bli stannad av folk på Konsum som säger: ”Tack för att du gör en kulturgärning.” Det är överraskande, och jag skickade precis i väg ”Solskensolympiaden” till en skola. De ska börja sin historieundervisning med den, och det gör mig rörd och stolt. Det var inte tänkt som undervisningsmaterial, men sport är bra på det sättet. Det engagerar tillräckligt många och man kan se hur samhället har förändrats och ger perspektiv på livet.

Kan du känna att du, genom historieberättandet, har en allmänbildande uppgift?

- Ja, jag kanske har det. Men jag nog gått till mig själv och frågat vilka historier jag själv är intresserad av.

”Pappa, sluta filma”

Varför jobbar du i huvudsak med idrott?

– I nyhetsprogram måste man höra allas sidor. Sport är ohyggligt allvarligt, men också på låtsas. Blandningen är så kul. Man kan använda fantasin och berätta alla slags historier.

Hur pass noga följer du realtidsidrotten, det som sker dagligdags?

– Jag är ganska dålig på hockey, fotboll och sådant. Det var länge sedan de skickade mig på det, men jag följer golfen. Och friidrotts-VM är kul att se, även om det är lite synd med dopningen. Det blir inte jättemycket eftersom dokumentärerna tar mycket tid.

Hur mycket jobbar du?

– Nästan hela tiden, fast det känns inte så. Jag känner inte att jag går till jobbet. Så länge jag får skapa är jag glad. Annars blir jag osalig.

Vad säger din familj om det?

– Jag har två nästan vuxna döttrar, Jessika och Joanna. De har varit med mig på hur många resor som helst. ”Pappa, sluta filma.” I början, när de var små, var det svårt men nu förstår de vad det ledde till. Jag tog med dem både till USA och Australien, och nu går Jessika på Södertörns journalisthögskola. Annars är jag sambo med Anna, som har en dotter. Jag lever lite vid sidan av. Ibland kan jag vara mycket i mina tankar, inte riktigt kontaktbar. Jag har ingen rytm måndag-fredag och kan känna att jag är alldeles hopplös. Jag har aldrig kunnat ge besked om semester. Arbetet har styrt. Det är förfärligt när man tänker efter, men jag försöker vara en hygglig människa mot min omgivning och jag älskar mina barn och allt sådant där.

Är du typen som aldrig kommer gå i pension?

– Ja, det känns inte som ett jobb och jag hoppas verkligen att jag får fortsätta på något sätt. Jag mår bra av att skapa, blir fortfarande lite hög av det. Det fina är att jag kan jobba var som helst eftersom jag kan sitta med en dator och klippa. Det är inte klokt vad det har ändrats. När man förr skulle klippa utanför tv-huset var det flera bussar med utrustning och skulle man flyga var det hundratals kilos övervikt. Det var en jäkla operation.

Nära att förlora tio års filmande

Du förknippas mest med idrott men har även gjort en uppmärksammad film om Khao Lak och tsunamin.

– Ja, den är jag ganska stolt över. Det var ett märkligt projekt som är typiskt för Jens. Jag åkte dit med min familj. Vi skulle till Australien men en kompis sa att vi måste stanna i Thailand, på Mai's Quiet Zone på Khao Lak. Det var ett av de första ställena som byggts på stranden. Jag kände: Gud vad fint. Jag hade varit på Phuket ganska många gånger och sett hur det förändrats. Tanken när jag tog upp kameran var att göra något om det hotade paradiset. Det var ett knäppt ställe där palmer gick rakt genom bungalows. Jag var nyfiken på vem som byggt det och träffade Mai och Douglas. Jag tänkte göra ett jobb till ”Packat och klart” och gjorde intervjuer om ett ställe vi älskar men som massturismen raderar med nya hotell. 23 december 2004 åkte vi därifrån, vidare till Australien. Ingen ville åka. Alla ville stanna. Tre dagar senare var allt borta. Det var så fruktansvärt. Jag satt på material och dem jag pratat med var döda. Döden kom så nära. Det var så mycket tankar, så jag bestämde mig för att åka tillbaka många gånger under tio år.

Det var nära att det inte blev någon film...

– Jo, jag glömde en väska med allt material på tunnelbanan. Tio års filmande... Jag hade två väskor med mig, skickade en hälsning till en kompis på Facebook och satt och drömde. Jag skulle åka till redigeraren, som sitter vid Zinkensdamm. Härifrån ska det inte vara så jävla svårt, men jag åkte för långt, till Hornstull. Vad fan!? Jag tog ena väskan, åkte tillbaka till Zinkensdamm och insåg att jag glömt en väska. Åt vilket håll, Norsborg eller andra hållet, visste jag inte. Benen skakade när jag sprang till spärrvakten och bad honom ringa alla stationer. Väskan med alla hårddiskar finns ingenstans, och hela dagen går. Jag sitter med Micke (Ottergren Larsson), klipparen, när hans telefon ringer. Det är en tjej i Norsborg. ”Känner du någon Jens Lind?” Sedan rullas historien upp, hur en kille från Sri Lanka suttit på tåget och sett ryggsäcken när ett ungdomsgäng ska ta den vid slutstationen. Han förstår att det inte är deras och tar hem den till sin syster, som talar svenska. De kommer in i datorn, kollar mejlen och ser att det senaste mejlet är från Micke, och där står hans telefonnummer. Jag åker dit i natten, och där står de med väskan. Tårarna strömmar ner på oss alla. Denna godhet. De ville inte ha någon hittelön, för hon visste vad som var viktigt i livet. Hon hade just förlorat en dotter i cancer och bestämt sig för att göra goda saker. Att en slarvig människa kan ha en sådan skyddsängel. Det är inte klokt, alltså.

”Folk undrar vad det är för dårar”

Har ni kontakt ännu i dag?

– Ja, det är en ny vän. Utan henne hade det inte blivit någon film.

Blir många av dem du träffar dina vänner för livet?

– Ja. Det är inte så att man umgås, men jag hör ofta av mig efteråt. Spelar man in en dokumentär kommer man varandra nära, så det finns ett stort sällskap över hela världen som jag håller kontakten med. Är man själv på semester sitter man mest med sin bok, men med kameran, eller uppgiften, träffar man folk och det ena leder till det andra. Som hon som hade Greta Johanssons guldmedalj. Henne har jag träffat en dag i mitt liv. Hon är 82 år och är gift med Gretas brorson. Hon skriver två-tre långa handskrivna brev i månaden, och jag skriver tillbaka. Hon har skickat mig Gretas silverkniv, som det står Sweden på och som hon använde för att öppna brev. Den ville hon att jag skulle ha.

Det verkar finnas material till ett ”Stopptid” om Jens Lind...

– Ah, jag vet inte. En del är vansinnigt intressanta som människor, men jag känner inte att man kan följa mig. Jag tycker att jag är ointressant och du ska se när jag och Dennis sitter och jobbar. Han är så knäpp och rolig och kan uttrycka sig genom sitt hantverk. Vi började jobba ihop 1988, när han kom till sporten från Aktuellt. Vi känner varandra så väl att vi inte behöver prata. Vi bara sitter och hummar. Folk undrar vad det är för dårar. De tycker att vi är två kufar, och det är vi antagligen.

FAKTA

Jens Lind listar sina favorithändelser:

Lotta Neumann vinner US Open 1988

”Dels för att jag kände Lotta, men också för att det är en av tidernas absolut största överraskningar. Hon hade bara spelat några månader där borta och vann världens största golftävling efter att ha varit i ledningen från början till slut. Wow!”

USA slår Sovjet i OS-hockeyn 1980

”Ryssarna hade aldrig förlorat och collegegrabbarna skulle bara få stryk, men vi satt mitt i natten och såg dem vinna. Det var ett mirakel, ett fullständigt mirakel.”

Cathy Freemans OS-guld på 400 meter i OS 2000

”Jag följde henne året innan OS och fick en inblick i hur fasansfullt det är att vara elitidrottare och leva upp till förväntningarna. Att sedan få se lyckan efteråt... Det var fantastiskt.”

Tyngdlyftaren Matthias Steiners OS-guld i Peking 2008

”Han hade förlorat sin fru och lyfte för kärlek. Tack vare berusningen gjorde han det absolut omöjliga. Det var svindlande. Tänk vilken kraft vi människor har inom oss.”

Sverige besegrar Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994

”Att man var där... Det var roligt, även om vi satt och klippte hela natten. Hela natten! Vi förstod att det måste göras på riktigt.”