”Hade jag varit kille hade ingen brytt sig”

Hon har kommentator-Sveriges coolaste röst: ”Första matchen värsta jag varit med om”

historisk  I höstas blev Lena Sundqvist den första kvinnliga SHL-kommentatorn i tv – någonsin. Nu tror hon att fler tjejer står på kö för att ta klivet in i kommentatorsbåsen. ”Det tar tid att ändra strukturer. Så är det överallt i samhället”, säger hon.
Foto: AMANDA LINDGREN
historisk I höstas blev Lena Sundqvist den första kvinnliga SHL-kommentatorn i tv – någonsin. Nu tror hon att fler tjejer står på kö för att ta klivet in i kommentatorsbåsen. ”Det tar tid att ändra strukturer. Så är det överallt i samhället”, säger hon.
SPORTBLADET

JOHANNESHOV. När hon var ­liten refererade hon sig själv när hon k­örde snöskoter.

När hon blev stor skrev hon historia som första ­kvinna att ­kommentera SHL-hockey i teve.

Möt Lena Sundqvist, en helt vanlig tjej – men en väldigt ovanlig kommentator.

– Om man bara ansträngde sig ­lite skulle man säkert hitta fler ­tjejer som vill ­kommentera hockey.

Foto: AMANDA LINDGREN

Arvidsjaur, Lappland, Norrbotten.

Elva mil söder om polcirkeln, 4 600 invånare.

Det var här Lena Sundqvist fick sin idrottsuppfostran – och lade grunden till svensk sport-teves coolaste kommentatorsröst.

– Jag gjorde ingenting annat än att spela fotboll, hockey och basket när jag var liten. Vad de som inte höll på med sport gjorde, det har jag aldrig förstått. Det fanns inte så mycket annat att göra.

Via Piteå och en kort karriär som fotbollsmålvakt i division ett valde hon att satsa på journalistiken, hon halkade in på lokal­radion i Norrbotten och blev senare ­scoutad till ett kommentatorsprojekt hos Radiosporten.

Har du alltid velat referera?

– Nej, aldrig egentligen. Men vi har alltid skämtat om det för jag pratar gärna. Och jag pratar fort. Och högt. Och mycket. Några sa ”du borde bli kommentator” men det var inget mål när jag började läsa till journalist. Jag var helt inne på att jag skulle skriva.

Så du var inte en sådan som refererade bordshockeyturneringar och fotbolls­matcher på skolgården?

– Nej, jag var ingen Lasse eller Tommy… Ibland när jag körde skoter uppe i fjällen lekte jag att jag körde tävling och då ­kommenterade jag. Och jag ­gjorde alltid jävligt snygga ­omkörningar på slutet. Och vann.

Jag har hört att du är en ­tävlingsmänniska. Hur märks det när du kommenterar?

– Det kanske inte märks så mycket i själva kommenteringen, men jag har ett jäkla driv. Jag vill vara bäst på saker. Det värsta jag vet är att byta jobb, att vara ny. Jag älskar att kastas ut på nya saker, jag hatar bara känslan att vara ­dålig på det jag gör.

I somras gjorde hon precis det, bytte jobb alltså, när hon lämnade­ Radiosporten för TV4 och C More, och i oktober gjorde hon debut när hon refererade Linköping–Brynäs i SHL.

– Den första tv-matchen är det värsta jag har varit med om. Det var ångest, nervositet, panik. I en månad nötte jag ner mig själv mentalt. Och när jag ser bilderna på mitt ansikts­uttryck, precis när den sändningen startade, så … Det var otroligt att jag fick ur mig någonting över huvud taget. Paniken i ögonen, ­axlarna uppe, det spända ansiktet.

’Var så mycket nytt’

Det har gått två månader. Det känns bättre nu va?

– Ja, det var första matchen som var skitjobbig. Det var så mycket nytt. När man gör radio kommer man till arenan med sin lilla väska, man kopplar upp sig och så kör man. Nu var det hela apparaten, med kameror och massa folk som jobbar med produktionen. Men det är ingen big deal längre.

Du har en utpräglad dialekt, har du aldrig haft komplex för den?

– Nej, tvärtom. Jag tycker det är trist att jag inte har mer dialekt i sändning. Jag har någon form av jobbröst, det är lite tråkigt.

Har du fått uppmaningen att tona ner?

– Nej, aldrig. Det är snarare åt andra ­hållet. Cheferna vill att det ska höras. Men en del tittare stör sig. Särskilt när jag råkar ­säga Lule, Skellefte, Ume, säger Sundqvist som, med det nya jobbet, blev första kvinna­ att kommentera en SHL-match i teve.

VARFÖR tog det så lång tid, tror du?

– Jag vet inte. Det tar tid att ändra strukturer, så är det överallt i samhället. Det här var kanske det sista som saknades i vår bransch, att få in tjejer som hockeykommentatorer. Men jag kan inte gå runt och tänka på det. Jag är tjej. Jag har varit tjej i hela mitt liv. Hade det varit en kille hade ingen brytt sig.

Ibland hör man en del nötter säga ”tjejer vill bara bli programledare”.

– Det beror på vem man frågar. De som redan finns på redaktionen, och har jobbat och profilerat sig som programledare, ­svarar säkert så.

Finns det många tjejer där ute som vill kommentera?

– Det tror jag. Om man ansträngde sig ­lite skulle man nog hitta fler.

Just hockey är mycket ”pungvägg”. Och ibland väldigt macho.

– Det har blivit bättre. Det är sällan spelare som är problemet. De yngre spelarna är uppväxta med det här, de tänker inte ens på det. Sedan är det väl fler tjejer som har spelat fotboll än hockey, och många tänker nog att de kanske kan den sporten bättre.

Säg någonting till alla tjejer där ute som kanske funderar på att bli kommentatorer.

– Bli det för fan! Jag hade varit lika ­nervös i min första match om det så hade varit 15 tjejer som gjort det före mig. Det man ­hoppas på är att det här ska öppna fler ­dörrar. För de som växer upp och ser oss ska det inte vara en fråga om det går, det ska vara en självklarhet.

Hur är du som kommentator?

– Det är svårt att prata om sig själv som kommentator. Jag vet inte riktigt, än. Jag ­provar mig fram lite. Vad funkar, vad funkar inte. Vissa matcher känns det som att det går åt helvete.

Vad är det som ”går åt helvete”?

– Ibland går man ifrån en sändning och känner att ”nä, i dag satt det inte”. Det kan vara en smågrej, att man inte sätter första bytet riktigt, eller ett tidigt mål man inte riktigt är med på, och så påverkas man av det under matchen. Och jag kanske gör ­radio i teve fortfarande och då kan det bli lite för mycket snack.

’I tv ska man strössla på’

Vad är det som är så svårt med att skifta från radio till teve?

– Det vanligaste är att man pratar om fel grejer. I radio är du lyssnarnas ögon. Det ger mer att säga att backen har pucken

i högerbacksposition, än att säga att det är Tömmernes som har den. I teve behöver jag inte berätta var pucken är, det ser ju folk. Då vill tittarna i stället veta att det är ­Tömmernes som har pucken, att Joel Lundqvist vill ha den och att Ryan Lasch finns framför mål. I radio ska man hålla tillbaka med namn, i teve ska man strössla på.

Innebär det mer prepp?

– Ja, det är mycket nörderi. Läsa på, läsa på, läsa på. Jag börjar flera dagar före en match. Och i teve gör man hela matchen.

I radio får man kanske ett par minuter i ett ”Sportextra”. Du hinner få ut mer info om spelarna, deras statistik och historia, i en tv-match.

Hur mår du efter en match?

– Jag är speedad långt efter. Jag måste ­lära mig att somna efter matcher, men jag är ­oftast uppe till 2–3 på natten.

Ältar du saker då?

– Nej, jag är mer uppspelt. Det är nästan som att spela själv. Man förbereder sig, kommer till match, presterar, och efteråt är det svårt att komma ner i varv för adrenalinpåslaget har varit så stort.

Hur mycket jobbar du på ditt ”mål-vrål”?

– Ingenting. Har aldrig gjort det. En del tänker ut ­saker de ska säga, det funkar inte för mig. Jag är inte bra på manus, det blir bättre om det kommer spontant.

Vad har du för yrkesskador?

– Jag kan inte kolla hockey privat. Jag ­njuter inte på samma sätt. Jag lyssnar mer på vad kommentatorerna och experterna säger, än jag ser på matchen.

Behöver man ha bra sifferminne som kommentator?

– Det underlättar nog.

Vem har nummer #19 i Skellefteå?

– Andrew Calof.

#8 i Brynäs?

– Mathias Porseland.

Det sitter.

– Ja, särskilt lag som man nyligen har gjort. Ett tag hade jag svårt att komma ihåg sifferkombinationer så jag gjorde om allt till hockeyspelare. Portkoder. Telefonnummer. 0704… och tre hockeyspelare. Då gäller det att komma ihåg rätt kompis till rätt hockeyspelare.

Vilka vinner SM-guld?

– Skellefte.

Skellefte?

– Skellefte.

FAKTA

”Då blev jag kär i hockey”

Namn: Lena Sundqvist.

Ålder: 30.

Bor: Stockholm.

Gör: Sportkommentator på TV4 och Cmore.

Första kommentatorsjobb: Alvik – Mariehem, kvalmatch i fotboll (till div 2 om jag inte missminner mig). Webb­sändning för P4 Norrbotten hösten 2010 tror jag.

Största kommentatorsjobb: OS-finalen i hockey (damer) mellan USA och Kanada­ 2014.

Önskar att få kommentera: OS-final i hockey (herrar) ­gärna med Sverige inblandat. Kanske mer en dröm än en önskan …

Bästa sportminne: Straffläggningen från OS i Lille­hammer. Det var nog där och då som jag blev lite kär i ishockey.

Sämsta sportminne: Tre­milen från OS 2002 i Salt Lake City när Per Elofsson går in i väggen i jakten på en dopad Johan Mühlegg.