”Jag skulle satsa igen om jag visste att kroppen höll”

Det är inte enkelt att få tag på Jesper Blomqvist. Han returnerar samtal från både Rio och Åre, innan han sitter i en djup fåtölj och faktiskt har precis lika långa tröjärmar som vi minns från fotbollskarriären, då han dribblade kantlinjerna i bland annat landslaget, Milan och Manchester Untied. Det var så han var med och vann Champions League för tio år sedan.

Men varför har killen tröjärmarna långt ner på knogarna?

– Det var en kille i Tavelsjös a-lag som började med det där och det fastnade. Sen minns jag ju att det var som om att man alltid fick för stora tröjor, det var alltid XL så tröjorna skulle passa alla i laget.

Jesper Blomqvist ler när han pratar, och han pratar gärna fort, och mustaschen kanske inte är Magnumstorlek men den passar honom – precis som de moderiktiga kläderna.

Har du ett stort klädkonto?

– Ja, ganska. Jag gillar kläder. Det blev väl så i Milano, säger han.

För det var inte i Manchester du fick ditt modeintresse?

– Nej, verkligen inte, svarar han och skrattar. Där fick man ju gå ett steg tillbaka i utvecklingen. Från kostym till matcherna, till tubsockor och gympaskor.

Det sägs att du samlar på slipsar?

– Hur visste du det? Ja, jag tänkte att det var coolare att ha snygga slipsar på väggen i stället för matchtröjor. Jag har sparat alla klubbslipsar jag själv har använt vid stora tillfällen. Så det finns faktiskt en historia till varje slips.

Hur ofta ser du tillbaka på proffskarriären?

– Det händer, speciellt när man ser en match. Det finns ju fortfarande kvar killar som jag spelade med i både Milan och United. Några är ju till och med äldre än mig. Då känner jag ju att ”fan, det kunde ju ha varit jag”.

Känner du så, att du fortfarande hade spelat proffsfotboll om du inte drabbats av alla knäproblem?

– Ja, absolut. Då hade jag varit med. Inget snack om saken. Jag känner ju att jag egentligen aldrig nådde upp till mitt max...det blev nog inte ens 95 procent av vad jag kan. Jag hade mer potential. Ändå var jag ordinarie i både Milan, Parma och Man United.

Utan att egentligen ha någon rutin?

– Precis, och man blir ju bara bättre med åren, om man har suget och glädjen kvar, och det hade jag haft om jag fått fortsätta.

Känner du en stor besvikelse över att skadorna förstörde karriären?

– Nja. När man gick skadad så...jag gick ju flera år och var halvdeprimerad. Men det finns ju saker i världen som är värre än att inte få spela fotboll och jag vill inte vara en gnällig gubbe. Fast jag hade ju älskat att få fortsätta, säger Jesper och funderar en kort stund innan han lägger till:

– Det är väl ett buskap jag vill förmedla till andra proffs: njut och var inte kräsna, det är ett bra liv där man tjänar extremt bra pengar och man får göra det man älskar mest.

Men det måste ju vara en extrem miljö, samtidigt? Kan du uppleva att spelarna är en handelsvara som måste motsvara höga för-väntningar?

– Ja, absolut, och det är extra svårt om man är yngre, som jag var när jag lämnade Blåvitt. Jag minns ju när Milan sa till mig att de inte ville ha mig kvar, då tog jag det väldigt personligt. Men i dag hade jag tagit det annorlunda. Rutin ger ju mer kyla i magen, man ser saker ur ett annat sammanhang. Men visst är en spelare en handelsvara, kanske ännu mer i dag än tidigare.

Men hann du få den rutinen och kylan?

– Nej, jag hann ju inte det innan det var över. Jag minns att jag under mina sista två år i United hade dåligt samvete för att de betalt 45 miljoner för mig men jag gick bara skadad och lyfte ändå lön. Men då var Alex Ferguson fantastisk när han sa att ”Jesper, så här ser fotbollen ut, du gjorde det jättebra men det blev bara ett år”. Jag var frustrerad av att inte spela matcher, men det han sa kändes bra.

Du hade ju problem i ett par år även efter tiden i United, med spel i både Everton, Charlton och Djurgården. När vände det, när kände du harmoni?

– När jag tackade för mig i Djurgården 2004, efter SM-guldet. Jag hade opererats igen och kände att ”nej, det går inte”. Så när jag tog beslutet att lämna var det en befrielse, en slags lättnad. Då började det gå uppåt igen. Jag slapp vakna, känna på knät och undra hur svullet det var varje morgon. Det hade jag gjort i fyra år.

Fann du någon osäkerhet inför framtiden?

– Ja, och den finns ju egentligen kvar än i dag. Vad ska jag göra? Jag var lite tv-kommentator och nu är jag tränare, och det känns bra, men det är ju fortfarande fotboll. Ibland funderar jag på om jag inte skulle ha något annat utanför den...

Som vadå?

– Det vet jag inte. Men jag måste brinna för det. Det var ju därför jag var med i skridskoprogrammet, för att komma utanför fotbollen och träffa andra människor, som var härliga men inte hade en aning om hur man slår en vanlig bredsida. Så jag fick en skön distans till fotbollen, jag kunde verkligen ha skoj i ett helt annat sammanhang.

– Men jag kör ett år till som tränare i Enköping och har gott om energi inför det!

Hur ser du på att du själv spelade så bra när du bytte in dig själv i Superettan, i höstas?

– Det var nog mest kul för andra. Jag vill inte låta stöddig, men kvalitet går aldrig ur ­kroppen. Är man duktig så är man, har man ­viljan och fysiken så gör man det bra igen.

Blir det fler inhopp i Enköping i sommar?

– Det tror jag inte. Det är nog nu. För att man ska kunna göra det bra på planen måste man ta hand om kroppen och äta och sova rätt, inte spela golf dagen innan eller öppna en flaska vin till middagen. Så det är faktiskt inte värt det längre.

– I så fall hade jag velat göra en riktig elitsatsning igen – om jag hade haft en garanti för att kroppen verkligen håller. Då skulle jag absolut kunna tänka mig att spela igen. Men det är ju hypotetiskt. Jag har accepterat att kroppen sagt nej.