Robin, 18

På väggen över de slitna träbänkarna i tennishallen hänger idolbilder på åtta före detta världsettor.

Robin Söderlings blick sveper över samlingen och stannar till på Marcelo Rios.

– Det är rätt häftigt att ha tagit set mot honom. Kunde han kan jag också, säger 18-åringen.

Har du svårt att placera Basiglio på kartan beror det på att det är en försvinnande liten håla ett par mil söder om Milano. Robin Söderling kom dit efter att ha spelat en annan Challenger-turnering i Pruhonice utanför Prag. Där fick han stryk mot italienaren Cristiano Caratti i andra omgången, men framför allt fick han magsjukan. Det är därför han två dagar senare ser ut som ett okammat lik där han sitter på läktaren och ser några game i en av kvalmatcherna.

Det är lördag förmiddag. Natten har han tillbringat på toaletten.

– Jag åt något i Prag, förmodligen kycklingpasta, och blev dålig. Dessutom är jag förkyld. Nu går jag och lägger mig igen, säger han.

Bollarna smattrar i takt med regndropparna när han lufsar ut från tennishallen för att gå tillbaka till Residence Club Milano Tre. Peter Carlsson, tränaren, blir däremot sittande ett tag till. Han behöver inte trängas på läktaren – 99 procent av de grå plaststolarna runt centrecourten är lediga.

– Kyckling ska man inte äta i Tjeckien. Så är det bara, mumlar han.

ROBIN SÖDERLING HÅLLER PÅ att avsluta sin första säsong som professionell tennisspelare. Han gör det på en idrottsanläggning där det intilliggande gymmet lockar lika många besökare som Jameson Cup. Det är så den heter, tävlingen där segraren får nöja sig med 70 000 kronor och 60 ATP-poäng. Robin reser, tränar och tävlar lika mycket som Lleyton Hewitt och de andra spelarna i världseliten, men det är också den enda likheten. Hewitt tjänade 14 miljoner kronor på segern i Mastersslutspelet i Shanghai, den mest penningstinna av alla turneringar. Thomas Johansson var reserv i samma tävling och fick ersätta skadade Andre Agassi i en gruppspelsmatch. Han föll visserligen mot Roger Federer, men fick ändå drygt 900 000 kronor för besväret. På tennisens bakgård finns inga feta dollarbuntar, inga lyxhotell, inga startpengar, inga funktionärer som springer som tjänstefolk runt benen på spelarna.

Det är inga miljoner ni slåss om...

– Nej, inte direkt. Många tror nog att det här livet är bättre än vad det är, säger Robin Söderling.

Jameson Cup lämnar en fadd eftersmak och man behöver inte vara nyspydd för att uppleva den. Robin Söderling fightas om brödsmulorna från de rikas bord, men varken han eller tränaren Peter Carlsson klagar. Jameson Cup är ju utannonserad som en Challenger+H där H står för hospitality och betyder att arrangören betalar fem hotellnätter åt de spelare som går direkt in i huvudturneringen. Robin Söderling gör det som siste spelare och får nyckeln till rum 128.

ROBIN SÖDERLING GER INTRYCKET av att vara en väldigt vanlig kille med ett väldigt ovanligt jobb. Han är vänlig, lite reserverad inför människor han inte känner.

Peter Carlsson bor också i det 25 kvadratmeter stora rummet. Det ligger några slitna pocketböcker vid dynan som fungerar som nattduksbord.

– Det gäller att få ut så mycket som möjligt för spelarna. Bara genom att bo så här sparar vi 3 000–4 000 kronor. Frukosten ingår, men det är också det enda, säger han.

– Det finns både bättre och sämre turneringar, men hotellet är okej och det finns lite affärer. Det är inte så ofta, ja, nästan aldrig, som tävlingarna går inne i städerna. Ibland finns det inget att göra, förutom att titta på tv, säger Robin Söderling.

Hur slår du ihjäl tiden här?

– Ja, vad gör man? Kollar på tv. Jag ska nog köpa en dvd, en bärbar, så att jag kan titta på filmer både på hotellen och när jag flyger.

REGNET FORTSÄTTER att vräka ner över norra Italien, men lördag blir söndag och Robin Söderling vaknar med nya krafter. Han tränar på förmiddagen och slår sig efteråt ner på restaurangen på Sporting Club Milano Tre. Kvinnan som tar upp beställningen kommer snart tillbaka och placerar en tallrik lasagne på den vita bordsduken.

Har du fortfarande feber?

– Nä, i går visade tempen 36,6 grader. Jag var iskall, säger han och ler.

Robin sköljer ner en tugga med mineralvatten, ställer ner glaset och berättar om livet på tennisens bakgård. Under den extremt långa säsongen har han besökt tävlingsplatser som du aldrig har hört talas om. Gosford i Australien, Amersfoort i Holland, Savitaipale...

– Åååååååååh, utbrister Robin när han blir påmind om tävlingen i Finland.

– Jag var där i somras. Banorna låg mitt ute i skogen, ja, det var som om någon hade sågat ner några träd och hällt dit sand. Det var som att spela på en strand. Som restaurang hade arrangörerna satt upp ett militärtält. Jag fick stryk i kvarten...

...och blev glad eftersom du äntligen kunde åka därifrån?

– Ja, så var det nästan.

I våras var Robin Söderling på Tasmanien för att spela två Future-turneringar, nivån under Challenger. I Devonport låg banorna helt oskyddade ute på ett fält. Dessutom saknades det nät mellan banorna, varför spelet bröts så fort en boll från grannbanan rullade in, och det var ofta.

– Dit kommer jag inte att åka igen. Det fanns inget hotell att bo på, ingen som tittade på och jag hade en domare som inte alls kunde döma. Egentligen kan vad som helst hända på en sådan tävling, men någonstans måste man börja. Då låg jag runt 450 på rankningen, så det var bara att spela. Det är ju bara i år som jag har spelat ordentligt och någonstans måste man börja, säger Robin.

Hur gick det i Devonport?

– Jag gick till semi och fick sex poäng.

Prispengar, då?

– Det var inte mycket, 5 000–6 000.

Dollar?

– Nä, nä, nä. Kronor.

Det är en helt vanlig dag på tennisens bakgård, men ska sanningen fram är Robin lyckligt lottad. Förklaringen hittar vi på Peter Carlssons vita tröja. Det står Team Catella med svarta bokstäver på bröstet.

– Vi har fördel av att vi kan bo lite bättre tack vare den uppbackning vi har. Många tvingas ta det billigaste, och då kan det vara riktiga kyffen, säger han.

Stefan Edberg är styrelseledamot i bolaget Catella Capital och fick företaget att satsa på den sport han fortfarande är en del av. Joachim Johansson, Tobias Fröberg och Filip Prpic ingår också i teamet, men eftersom de andra spelarnas rankning inte räcker till för att de ska få spela Jameson Cup är Robin Söderling ensam svensk i Basiglio. Det är ingen självklarhet att Peter Carlsson är med. Ibland reser han ensam.

– Det är skönt med ekonomisk hjälp. Det kostar mycket att ligga ute med flygresor och alla omkostnader. Sedan har vi Peter på fyra spelare, men det är bättre än att inte ha någon tränare alls. Peter kan oerhört mycket tennis och jag litar fullt på allt han säger. Vi försöker dela upp det så rättvist som möjligt, men alla fyra har olika rankning och då kan vi inte åka på samma tävlingar, säger Robin Söderling.

Tack vare satsningen får du behålla prispengarna. Vad gör du med dem?

– Betalar skatt. Dessutom kostar det ändå att ligga ute. Jag försöker också lägga undan lite, säger han.

Det är inte första gången som svensk tennis gör en storsatsning på de största talangerna. Mats Wilander ingick i Team Siab, Thomas Enqvist i Team Becker. Nu har många andra nationer tagit efter den svenska modellen, vilket är en anledning till att konkurrensen har hårdnat.

– Jag hoppas att samtliga av våra spelare ska nå världseliten, men det är väldigt bra om en eller två lyckas. Det är sådana här satsningar som krävs. Spelarna slipper betala resor och uppehälle. Det sätter ner den ekonomiska pressen, att de måste prestera för att få det att gå runt, säger Peter Carlsson.

Vad talar för Robin?

– Det är en oerhört ambitiös kille. Inget ska komma i vägen för att han ska nå sina mål. Han vägrar att vika ner sig.

Peter Carlsson är 39 år, kommer från Stockholm, och satsade själv på tennisen. Karriären slutade med en skadad axel. Peter var 27 år då och hade bland annat nått kvartsfinalen i ATP-turneringen i Tel Aviv två gånger. För att finansiera sin satsning tvingades han spela ligatennis i Tyskland. Det är vanligt ännu i dag. Robin spelar för FC Nürnberg. Det ger inga rankningspoäng, men bra betalt. Mellan 25 000 och 30 000 kronor för varje spelad match är inte ovanligt.

– Vi som låg efter Wilander, Nyström, Edberg och det gänget fick klara oss på egen hand. Jag gick runt på det jag spelade in, men det var inte så att jag kunde lägga undan några större summor, säger Peter Carlsson.

Du vet hur tufft det är...

– Ja, det krävs oerhört mycket, en hundraprocentig hängivenhet. Inställningen avgör. Det är viktigt att andas tennis. Dagarna är inrutade med mycket träning, men spelarna har själva valt det. Det här är ett sätt att leva.

Vad saknade du för att bli riktigt bra?

– En bra forehand.

Robin Söderling har betydligt bättre förutsättningar att lyckas, plus en djävulsk forehand. Det är just styrkan att från baslinjen styra spelet med tunga grundslag som ska hjälpa honom bort från tennisens bakgård. Alla är övertygade om att han ska lyckas, och inte minst utvecklingskurvan talar för det.

ROBIN SÖDERLING kommer från Tibro och mötte sin stora ungdomskärlek när han som femåring följde med pappa Bosse till samhällets tennishall. Det var hans andra hem fram till försommaren 2001, då han flyttade till Göteborg och började spela för GLTK. I november lekte klubben hem elitserien för tredje året i rad. Det lär bli fler SM-guld med Robin i laget. Han är svensk tennis största talang och har redan skapat rubriker som ”Söderling vann Orange Bowl”, ”Söderling skrällde i US Open”, ”Söderling årets tennisjunior”... Som junior var han rankad tvåa i världen. Talangen förvandlade honom tidigt till en levande skyltdocka.

– Som tolvåring började jag få gratis kläder från Nike. Det var rätt häftigt att få de senaste kläderna. Jag har hållit på med fotboll och hockey också, men det var inte seriöst utan mest för att träffa kompisar. Tennisen har alltid kommit i första hand. Min första utlandsresa var till en landskamp mellan Sverige, Tyskland och England i Bremen. Jag var elva eller tolv år då, säger Robin Söderling.

Är du typen som hade blivit bra i vilken sport du än hade valt?

– Nä, det vete fan.

Nu, när han sitter där och äter lasagne med nyvunnen aptit, bär han Adidas från topp till tå. I somras skrev han under ett treårskontrakt som ger honom en okänd summa för att bära företagets kläder. På racketsidan är han sedan tre år tillbaka sponsrad av Head. Han har ytterligare en privat sponsor i Elite Hotel och får fria senor från Luxilon.

– Det är IMG som sköter kontakten med sponsorerna, anmäler mig till tävlingar, skickar racketar och kläder. Det funkar bra, säger Robin Söderling.

Skulle du kunna göra den här satsningen enbart med sponsorpengarna?

– Ja, kanske. Jag vet inte riktigt.

Även med en egen coach?

– Nej, det är dyrt med lön och resor. Jag vill gärna lägga undan lite också.

Han var bara barnet när han skrev på avtalet med IMG, International Management Group. Spelaragenten Per Hjertquist trodde sig se en blivande storhet när han följde Robin i Tabes i södra Frankrike. Det var i februari 1997, under VM-slutspelet för 14-åringar.

– Han tog bollen otroligt tidigt jämfört med många andra och verkligen styrde spelet. Samtidigt kunde man se att han hade ett otroligt go. Sedan åkte vi till Tibro och pratade med Robins föräldrar om hur vi skulle jobba tillsammans, säger Per Hjertquist.

Parallellt med jobbet på IMG:s flotta kontor vid Stureplan är han, som det heter, tournament director för Stockholm Open. Även i den rollen har han hjälpt Robin Söderling. Framtidsmannen fick ett wild card till huvudturneringen 2001, slog Ramon Delgado, Paraguay, med 6–3, 6–3 i första omgången och föll sedan mot Thomas Enqvist med 5–7, 3–6.

Dagen därpå tvingades Robin Söderling checka ut från Grand Hotel och den värld alla spelare drömmer om att bli en del av. Det är där, på ATP-touren, berömmelsen, uppmärksamheten, glamouren och de stora prispengarna finns. Bara under 2002 delades det på 66 tävlingar ut 600 000 000 kronor i prispengar och då är ändå inte Grand Slam-turneringarna inräknade.

FOLK BRUKAR STIRRA SIG BLINDA på ATP:s löpande rankning, Champions Race, men egentligen är den ointressant för spelare, coacher och tävlingsdirektörer. Det finns en annan lista, ATP Entry System, och det är den som styr seedningen och vilka spelare som platsar i vilka turneringar. Robin Söderling inledde året på en plats kring 450-strecket och har under säsongen klättrat närmare 300 placeringar. Han måste fortsätta med det. Positionen han har i dag ger honom i bästa fall en plats i kvalet till tävlingarna på ATP-touren. Att han spelade Stockholm Open i år igen berodde på att han, precis som förra året, fick en friplats i huvudtävlingen.

Efter 48 minuter var den förbrukad. Robin Söderling ställdes mot slutsegraren Paradorn Srichaphan och var chanslös från första bollen. Thailändaren vann med 6–2, 6–1.

– Vi tackar Robin Söderling. Ni kommer att få se mer av honom i framtiden. Det är en sak som är säker, sa konferencieren Maria Strandlund medan han med sänkt huvud lämnade centrecourten i Kungliga tennishallen.

Robin behövde inte säga att han var knäckt. Det syntes att han var uppslukad av besvikelsen trots att han ett par timmar senare kunde gå en trappa upp och kvittera ut en prischeck på 57 000 kronor.

När han kom till presskonferensen satt ett 20-tal reportrar och väntade. Robin Söderling drar till sig uppmärksamhet varje gång han spelar tennis på hemmaplan.

– Jag spelade inte speciellt bra, men det har inte med saken att göra. Jag hade inte vunnit ändå. Jag hittar ingen svag sida i hans spel. Jo, kanske hans andraserve, sa han.

Strålkastarna lyste upp podiet medan pennorna dansade fram över anteckningsblocken. Nu, en dryg månad senare, rapporteras inte ens resultaten från hans matcher i resultatbörserna. Jameson Cup är en samlingsplats för två läger, ungdomarna som försöker slå sig fram och veteranerna som krossar både framtidsmän och drömmar. På ena sidan står 18-åringarna Robin Söderling, kroaten Mario Ancic och engelsmannen Alex Bogdanovic, på den andra Marc Rosset, Cristiano Caratti och Renzo Furlan, tre 32-åringar med passerat bäst-före-datum. Tourens äldste spelare, Gianluca Pozzi, 37, är också på plats. De möts vid en mur som bara de starkaste orkar ta sig över. På andra sidan väntar paradiset.

PLÖTSLIGT HAR LOTTNINGEN kommit upp på den lilla anslagstavlan i Sporting Club Milano Tre. Peter Carlsson studerar den noggrant.

– Du möter Victor Hanescu, en lång rumän med bra serve, säger han till Robin.

– Jag vet vem det är, svarar han.

Robin Söderling var sjuk när han kom till Italien och bad därför tävlingsledningen att få gå in i turneringen så sent som möjligt. Det blir inte så. I stället tvingas han spela öppningsmatchen. Det syns att han blir besviken när Peter lämnar beskedet.

– Det spelar ingen roll. Du ser bra ut, säger Peter Carlsson.

– Jag mådde så jäkla dåligt i förrgår. När man spyr blir man orkeslös i ett par dagar, men det är ett snabbt underlag här inne. Det blir inte så mycket spel, säger Robin.

Han hostar men gör sig ändå redo för dagens andra träningspass. På andra sidan nätet står Paul Goldstein, en 26-åring från Rockville, USA. De har bara bollat in när två andra spelare, fransmannen Anthony Dupuis och schweizaren Ivo Heuberger, dyker upp och tar plats på samma bana. Det är en märklig syn, för spelarna hälsar inte på varandra.

– Jag trodde att vi skulle träna ensamma, men så här blir det när det bara finns en träningsbana, säger Robin.

Hur är kontakten mellan spelarna?

– Det finns vissa som jag umgås med, andra som jag aldrig har pratat med. Jag brukar ju alltid vara med de andra svenskarna.

Är det ett ensamt liv?

– Ja, för väldigt många som inte har råd med en tränare.

Finns det någon spelare som du har bra kontakt med?

Robin Söderling skakar på huvudet.

– Det tar väl lite tid, antar jag. Som junior hade jag en del kompisar, men de har inte kommit upp än. Jag vet inte om jag har någon bästa kompis, men är bra kompis med dem jag tränar med: Johan Settergren, Björn Rehnqvist, Niclas Timfjord och Henrik Andersson. När jag är i Göteborg är alltid någon av dem hemma.

Tröttnar du aldrig på det här livet?

– Jo, men det går alltid över. Eller tröttnar... Det kan kännas jobbigt, men jag har aldrig känt att jag vill sluta.

När tennislivet känns som jävligast kan han tänka tillbaka på Stockholm Open 2001, då han vann sin första match på ATP-touren, eller på årets US Open. Han kvalade in till sitt livs första Grand Slam-tävling och avancerade till andra omgången där han tog set mot chilenaren som hänger där borta på väggen, Marcelo Rios. Det hade regnat då också.

– Jag hade chansen mot Rios och det betyder mycket. När jag spelar bra kan jag till och med slå den som ligger runt 50-strecket på rankningen, och ibland ännu bättre. Jag vet vad jag kan.

Du har redan besökt tennisens finrum. Var det som du hade förväntat dig?

– Ja, ungefär. Det är ju stort. Det är en sluten värld med tennisspelare. Ju bättre du spelar, desto bättre får du det. En spelare som Hewitt kan bestämma när och var han ska spela...

...och bestämma vad som ska ligga i fruktkorgen på hotellrummet?

– Ja, ungefär så.

PETER CARLSSON KAN OCKSÅ göra jämförelsen mellan tennisens skilda världar. 1999 reste han runt på ATP-touren som Jonas Björkmans personlige tränare.

– När du kommer upp på ATP-tourtävlingar blir du uppassad på ett helt annat sätt. Det är mer service runt omkring, bra hotell, transporter överallt, fysioterapeuter... Det kan vara bra på enstaka Challengers, men överlag är det ganska stor skillnad, säger han.

Robin Söderling känner av den långa säsongen. I år har han varit på resande fot under mer än 30 veckor. Han har rest, tränat, spelat, rest, tränat, spelat, rest, tränat och spelat.

– Jag är lite sliten och har småont överallt. Det ska bli skönt att komma hem och vila någon vecka. Sedan ska jag träna i Stockholm med Thomas Johansson, Jonas Björkman, Thomas Enqvist och Magnus Norman. Att vara hemma och bara träna känns nästan som att vara ledig.

Vad är det som driver dig att kämpa dag efter dag?

– Det är så oerhört kul att vinna mot en bra spelare inför mycket folk. Det finns ingen känsla som slår det. Känslan att vinna är så mycket starkare än känslan att förlora. Som junior var jag i final i nästan varenda tävling. Nu förlorar jag mycket oftare, men jag har ändå gått fram på rankningen väldigt fort. Det har hjälpt mig med motivationen.

NÄR BJÖRN BORG, Mats Wilander och Stefan Edberg var 18 år hade de redan slagit igenom och etablerat sig i världseliten, men det är inte rättvist att jämföra Robin med dem.

– Tennisen är mycket tuffare än vad den var för 10–20 år sedan. Det är oerhört många spelare som försöker slå sig fram. Spelare som ligger runt 200 på rankningen i dag skulle ha legat 50–100 för tio år sedan. Det sätts helt andra krav på spelarna i dag, säger Peter Carlsson.

Robin Söderling struntar i vilket. Han har bestämt sig för att nå världseliten och ger sig inte förrän han är där.

– När jag var liten drömde jag om att bli bland de tio bästa i världen, att få spela de stora finalerna och vara ett stort affischnamn för sporten. Det gäller fortfarande och jag vill dit så fort som möjligt, men nu har jag märkt hur svårt det är. När jag var tio-tolv år var jag bäst i Sverige och då skulle man bli bäst i världen, men så lätt är det inte, säger Robin Söderling.

Han tar sig till kvartsfinalen i Jameson Cup där han faller med 6–7, 4–6 mot Gregory Carraz, Frankrike. Få bryr sig om svenskens match.

– Turneringen var rätt okej ändå. Jag gjorde ju två bra matcher, säger han.

Robin Söderling lämnar Basiglio med 14 nya ATP-poäng och 13 000 kronor i prispengar. Nu sitter han i bilen på väg till flygplatsen. Det dröjer förmodligen innan han återvänder till Sporting Club Milano Tre, men en dag vill han återvända. Robin ska inte spela då. Han ska pryda väggen med de andra världsettorna.

Kunde Marcelo Rios, kan han.